Etthundrasjuttio

Det är en del som fortfarande skickar så otroligt fina ord till min mejl. Och varenda ett får mig att nästan gå sönder av glädje. Det var en dålig liknelse, det jag vill säga är nog att jag tror att jag blir lite mera hel av era fina ord.

Den här bloggen är över på så många sätt och vis, men ni håller den levande. För det vill jag säga tack. Tack för att ni lyser upp mina dagar och tack för att ni fortfarande hittar hit.

Jag flyttade 120 mil för inte så länge sedan, till något nytt och alldeles eget. Till en stad där jag kände ingen och till en utbildning som jag kände alldeles för lite för. På tre månader förändrades så mycket och jag har nog inte hittat min plats riktigt ännu. Jag är inte så bra på sånt, jag är bättre på att känna mig vilsen. Därför känner jag mig ganska så tom just nu. Och mest av allt känner jag att jag aldrig har tid. Tid för sånt som spelar roll. Ni spelar roll. Jag hoppas att min nya blogg ska få mig att prioritera bättre. Prioritera det som får mig att må bra.

Min nya adress heter omdublundarsåfinnsjaginte och jag hoppas att vi ses där.

Etthundrasextionio

Jag känner mig som lite av en svikare när jag inte skriver här. Alla fina ord ni lämnar här betyder så mycket. Ni får mig att vilja skriva. Jag vill, vill, vill så väldigt mycket hålla denna blogg vid liv. Men jag kan inte, för kärleken svek mig och jag känner mig lite som en förlorad själ som inte hittar orden.

Det har varit fint att ni ville läsa. Det betyder så oerhört mycket för mig. Tack!

Etthundrasextioåtta

Tack vare fantastiska läsare har den här bloggen betytt otroligt mycket för mig. Jag kan aldrig tacka er nog mycket för att ni har valt att följa mig här. Ni har stöttat mig till att våga.

Den här bloggen blev början på något av det finaste i mitt liv. Jag träffade någon och jag blev kär. Det känns fruktansvärt att tänka på att vi har träffats för sista gången. Jag vill inte riktigt veta av att vi har sagt hejdå och avslutat något som kändes så rätt.

Jag vill inte göra allting svårare än det redan är. Jag kan inte längre hålla en blogg om kärlek vid liv när jag har sagt hejdå till min egen.

Etthundrasextiosju

Jag önskar att jag var en sån som vill slå på något när livet är jobbigt. Sanningen är den att jag inte är i närheten av att vara en sån person. Jag är mer en sån som kryper ihop under täcket och aldrig tycks få slut på tårar. 

Livet placerade ut ett bäst-före-datum och vi passerade det idag. Jag vet inte om jag tror på bäst-före-datum, jag tror ju mer på kärlek. Just därför känns det som att jag har svikit mig själv och allt det där som vi så väldigt mycket var. 

Han heter Simon och han var min första kärlek.

Etthundrasextiosex

Jag är rädd att allt det här ska likna en klyscha. Det känns konstigt att jag startade den här bloggen för snart ett halvår sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hålla en blogg om kärlek vid liv så länge, jag som inte hade några kärlekshistorier att berätta.

Om det är något jag vill förmedla här så är det sanning och verklighet. Jag vill att det ska kännas på riktigt. För det här är verklighet och ingenting annat. Det är jag och mitt liv, bara sådär.

Jag har aktat mig för kärlek så himla länge. Och helt plötsligt, just när jag väljer att berätta om det pinsammaste i hela världen, så hittar han mig. Och jag blundade och sköt det framför mig och kastade bort tid som skulle kunnat varit vår för att jag inte visste hur jag skulle göra. Hur gör man? Faller man bara sådär? Vad händer sen? Vem är jag sen? När går jag sönder? Jag gör allt det där som jag i så många år har sagt åt mig att aldrig göra.

Kanske kommer jag sluta som trasig. Men jag har träffat någon värd att chansa för. Snart kommer livet emellan oss, men just precis nu är det han och jag.

Om än för en väldigt kort stund så är det ändå på riktigt. Det handlar Om kärlek.

Etthundrasextiofem

Han viskar att jag är perfekt och jag tror jag går sönder lite för varje gång orden passerar mina hörselgångar. För även om jag mår bättre nu så är jag ändå oförmögen att tycka om mig själv efter 20 år. Och fastän jag inte vill något annat än att vara nära honom så förstår jag inte hur han kan vilja vara nära mig.

Det är vad som gör det här så svårt. 

Missy Higgins - Warm whispers

Etthundrasextiofyra

Idag lever över 6,6 miljarder människor på jorden. Det gör mig så väldigt liten. Jag brukar tänka på det ganska ofta, hur obetydlig en människa kan vara. Det gör mig himla förvirrad.

Ibland blir jag väldigt glad när jag tänker på det, för att det är otroligt hur en människa kan göra så stor skillnad. Men mest blir jag bara rädd. För jag vill ju också göra skillnad och det känns så svårt. Hur kan jag, bland 6,6 miljarder andra, spela roll?

Och det känns liksom lite hopplöst att spela roll för världen när jag inte ens kan spela roll för mig själv.

Etthundrasextiotre

Jag tycker inte om killar med bilar som tutar på mig. Jag tycker inte om killar som visslar när man går framför dem på gatan. Eller de som ropar. Eller killar som tittar sådär. Sådär, ni vet.

Jag tycker om killar som håller upp dörren. De som frågar om det gick bra när man råkar knuffas i en folkmassa. Jag tycker om de som skjutsar på cykelsadeln när pakethållaren är trasig. De som lånar ut sin jacka när det är kallt och man har glömt sin egen hemma.

Etthundrasextiotvå

Det är inte lätt att tycka om mig. Mest för att jag inte på riktigt kan tro på att någon kan göra det. Nästan lika mycket för att det skrämmer mig mer än allt annat i hela världen. 

Men jag tycker om honom. Inte bara för att han går bredvid och nära fastän man går i motvind med mig och inte bara för att jag har försökt stöta bort honom så många gånger men han ändå står kvar. Jag tycker om honom för hans sätt att välja ord när han pratar. För att det finns så mycket där innanför, så mycket som jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om. Jag tycker om honom för att han lär mig så mycket och för att han rättar misstag som ingen annan. För att han skrattar när jag gråter, för att han vill ligga nära när vi ser på film. För att han är ett huvud längre än mig och jag måste stå på tå när vi pussas. För att jag inte trodde att jag var någon som ville hålla någon i handen, men med honom vill jag.

För att han är den första som jag känner såhär för. 

Etthundrasextioett

Det har blivit lite jobbigt att bo i en väska. Eller i en flyttkartong. Eller i ett rum utan möbler. I en stad utan vänner.

Pappa brukar säga att jag är ivrigast i hela världen. För att jag är hemskt dåligt på att vänta. Jag väntar nästan aldrig, därför blir jag lite galen av att inte veta var jag kommer att bo om en månad. Jag kan inte sitta stilla och vänta på ett jobb eller två och alldeles för tjocka böcker och tentaångest, det ger mig myror i benen. 

Så jag springer. Fast det är bland det värsta jag vet kan jag inte sluta när jag väl har börjat. Jag förstör ett nyopererat knä och irriterar benhinnor. Det var nog ingen slump att kryckorna följde med hit. För nu är det vi två igen. 

Helst vill jag bara vara två med någon annan och jag hatar att livet kommer emellan oss. 

För jag saknar honom. 

Etthundrasextio

Det är söndag och kväll och luften är ljummen fastän klockan är mycket. Jag lyssnar på den här låten när ett par stannar till på trottoaren över gatan. Det är mörkt ute, de står nära varandra i skenet från en gatlykta.

Det är en levande gata och människor passerar förbi mest hela tiden. Ändå känns det där paret speciellt. De liksom granskar varenda fönster som för att föreställa sig ett liv innanför väggarna. Det är ett sånt där stort och gammalt stenhus där man bor i våning och inte i lägenhet. 

Och jag känner mig lite i vägen där jag sitter på balkongen. Men sen tänker jag att det finns nog inte mycket som är i vägen när man känner sådär.

Etthundrafemtionio

Fina Anna skrev och undrade: Kan du inte berätta mer, fina A? Vart har du flyttat? Vad är dina planer? Vad ska du göra i höst? Vad är dina drömmar?

Jag ska börja studera till hösten. Studera ekonomi. Det känns lite fel att berätta om det här, ni som stöttar mitt skrivande så fantastiskt. Som ingen annan har gjort (och det betyder hela världen för mig). Så många säger att det är siffror som jag kan och det är väl delvis sant. Men om hela sanningen ska fram så är det nog bokstäver som jag tycker bäst om just nu.

Ekonomi är inte vad jag vill ägna resten av mitt liv åt men det är en omväg som jag har valt att gå. Feg eller strategisk beroende på hur man ser det. Jag ser det mest som att jag bygger en fallskärm i fyra år. För sen ska jag våga chansa, med något att falla tillbaka på ska jag satsa allt på det som har räddat mig igenom år av mörka tankar. 

Jag vill jobba med att hjälpa människor. Och jag vill bidra med det som jag är bäst på. Vad det är vet jag inte riktigt ännu. Jag vet att jag skulle känna mig tom om jag jobbade för något vars främsta syfte var att tjäna pengar. Dessutom känns tanken på att ägna mitt liv åt något som jag inte brinner för väldigt fel, jag är för mycket drömmare för att inte tro på något mer än så.

För jag vill göra skillnad. 

Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli med bloggen till hösten. Just nu känns det som att jag aldrig vill sluta skriva men det kan bli svårt med studier och jobb. Och ett liv utöver det. Men jag hoppas att vi kommer att fortsätta att ses, om än inte lika ofta. För jag trivs så väldigt bra här bland er.

Etthundrafemtioåtta

Jag vill skriva så mycket om honom. Jag vill skriva allt om honom. Om hur han tar på mig utan att jag går sönder. Om hur han pressar gränser och krossar murar och det är fruktansvärt. Men mest fruktansvärt rätt.

Jag är livrädd men jag tycker om honom alldeles för mycket för att låta min rädsla förstöra detta. Jag tycker om att jag inte kan sätta ord på vad vi är. Jag tycker om att det känns oviktigt att definiera vad vi är. För det viktiga är att jag vill vara med honom. Och han får mig att må bättre.

Och jag trodde aldrig att jag kunde känna så.

Etthundrafemtiosju

Om jag fick bestämma skulle skolkataloger avskaffas därför att de framkallar mer ångest än de gör nytta. Det skulle finnas ett villkor för att få ta emot organ som skulle bygga på att man då måste vara beredd att donera sina egna när man inte längre har användning för dem. Regnväder skulle alltid följas av solsken. Och alla kläder skulle säljas med tillhörande ord. För att det är så himla fint.

Etthundrafemtiosex

I samma klass som mig på högstadiet gick killen med det busiga håret. Han som kunde strunta i skolan för att han spåddes en lysande karriär inom det mesta som hade med sport att göra och han som liksom aldrig lät livet vänta. Han som alla tjejer önskade som pojkvän inte bara därför att han hade de blåaste ögonen utan för att det var något med hans blick som gjorde den så svår att sätta ord på.

Alla utom jag var intresserade. Eller så var jag det men hade så mycket annat för mig som jag trodde var viktigare. Som att prestera bäst men mest av allt att överleva det där som kändes omöjligt och kallades livet.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men såhär i efterhand har det kommit fram att han försvarade mig när jag var som skörast. För några dagar sedan hörde han av sig. Och jag inser hur man trodde att man var osynlig när man i själva verket inte var det. Hur man inte trodde att någon förstod, när någon gjorde det. 

Etthundrafemtiofem

Kära världens finaste läsare, oftast känns det som att ingen förstår. Men ni förstår. Tack!

Yael Naïm - Far far

Etthundrafemtiofyra

Vi höll varandra i handen och jag tänkte att kanske är det här början på oss och det måste bygga på ärlighet. 

- Jag vet inte riktigt, men det här, det skrämmer mig.

- Vad?

- Att hålla någon i handen, att hålla dig i handen. Jag vet inte om jag är någon som håller någon i handen. Känns det inte lite konstigt för dig?

- Inte det minsta.

Och jag älskade hur han inte ens tvekade när han svarade. 

Etthundrafemtiotre

Jag vet inte vilka som har följt mig sen första början, och jag vet inte om ni minns, men jag berättade om mitt dåliga självförtroende här. Det var egentligen himla slarvigt av mig. Att blanda ihop självförtroende och självkänsla sådär. Men kanske inte så himla konstigt heller. För jag tycker allt det där är så fruktansvärt jobbigt och vill helst inte närma mig det alls.

Man kan nog säga att jag har ett helt okej självförtroende. Jag vet vad jag kan och inte kan. Jag känner till mina svaga respektive starka sidor. Den där självkänslan däremot, den sorterades bort när jag började leva för prestationer. Jag trodde att ett bra självförtroende skulle ge mig den där friden som jag inte kunde finna inom mig. Jag trodde att prestationer skulle göra det lätt för mig att älska mig själv. För helst av allt ville jag ju bara älska den jag var, så som vi alla vill.

Det hela är så väldigt sorgligt egentligen. Hur jag har slängt bort så många år, hur jag aldrig riktigt har tyckt om mig själv. Alls. Jag har blandat ihop misslyckade prestationer med hål i själen och lycka med passerade målsnören.

Jag önskar ingen annan den väg jag, medvetet eller omedvetet, valde. Men tyvärr har jag svårt att tro att jag är ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga. Eller så vet jag det. Jag vill att ni ska öppna ögonen, jag vill att ni ska tycka lite mer om er själva. För man vinner ingenting på att leva i en lögn, även om den ibland känns som den enda sanningen.

 

Etthundrafemtiotvå

MoZella - Light years away

Etthundrafemtioett

Egentligen ville jag bara vara någon som någon ville älska. Det viktigaste var inte att älska någon, utan att bli älskad. Jag trodde att det var så. Och jag ville vara någon som någon ville vara med, någon som någon föll för och någon som någon ville leva bredvid. För ett tag. Helst för alltid.

Jag vet inte riktigt när under vägen som jag slutade se mig för. Jag blev fartblind - i min stress att bli någon, någon tillräcklig, tappade jag bort den jag var. Jag snurrande in mig mer och mer, föll djupare och hårdare för varje gång. Helt plötsligt förstod jag inte alls vad människor såg i mig. I andras ögon gjorde jag allt det där som man skulle göra och lite till, i mina ögon var allting fel. Otillräckligt.

Jag gav mig aldrig en chans att inse att saker och ting hade förändrats. Och en dag ville någon försöka älska mig och jag visste inte vem jag var att älska. För jag hade tappat bort mig själv.

Etthundrafemtio

Pappa menar på att det är för att jag inte mår riktigt bra som jag har börjat ställa väckarklockan varje morgon. Jag vet att han inte tycker om min morgonrutin och därför smyger jag genom våningen så tyst jag bara kan. Det gör mig lite ledsen, inte att jag måste smyga utan att jag vet att tanken på mig kan göra honom så fruktansvärt ledsen.

Jag skyndar ner för trapporna och med musik i öronen kan jag bara ana ett svagt ljud när porten slår igen bakom mig. Ibland är gatan helt tom på bilar när jag korsar den. Jag har aldrig sett mig själv som en morgonmänniska men jag finner det himla vackert att se en stad vakna till liv. 

Jag vet att han inte tycker om att jag säger att jag behöver känna marken passera under mig. Jag vet att han tror att det handlar om något annat. Och kanske har han all rätt att tro det. Jag har ljugit alldeles för många gånger om hur jag mår. Men jag tror faktiskt att det är annorlunda nu. För ibland behöver jag bara sitta på stentrappan och titta på näckrosorna i en halvtimme för att dagen ska kännas lite lättare. Jag önskar att han förstod, men gamla lögner är så svåra att radera. 

Etthundrafyrtionio

Jag har mellanlandat. Flyttat till det som hade blivit mitt hem om det inte vore för att jag snart flyttar här ifrån. Till det som ska bli bara mitt. Förutom kläder i överflöd är en madrass och en lampa ungefär allt jag för tillfället äger.

För fyra dagar sedan sa jag hejdå till några av de viktigaste i min värld. Idag sitter jag 119 mil ifrån dem och tänker att det som har varit kommer aldrig någonsin att vara igen. Och vet ni, hur fruktansvärt chockerande det än kändes att höra dem säga de där orden så kändes det rätt.

För mest av allt behöver jag det här.

Jag har somnat innanför samma väggar i alldeles för många år. Jag har behövt en nytt fönster för sömnlösa nätter hur länge som helst. Nu har jag det.

Etthundrafyrtioåtta

Egentligen är det konstigt. Hur man borde veta. Men inte vet alls. Hur känns det?

Jag vet bara att han säger att han saknar mig och jag önskar att vi kunde ligga bredvid varandra nu.

Etthundrafyrtiosju

Det var en söndag som skulle bli måndag och vi låg i hans säng. Han låg innerst. Nära väggen men mest av allt nära mig. Det var en kylig och sen sommarkväll. Från ett öppet fönster smög fjäderlätta vindar som lämnade osynliga fotspår på min kropp. Men han var varm och jag tyckte något mer om hans hud mot min hud.

- Jag tror kanske att du är min första kärlek.

Etthundrafyrtiosex

Det ska ju handla om kärlek här och jag känner att jag har misslyckats med det den senaste tiden (det har mest blivit om något annat som inte riktigt hör hemma här). Jag tänkte därför vara tyst i några dagar och sedan hoppas jag komma tillbaka med så mycket ord om kärlek att vi nästan spricker.

Samtidigt vill jag passa på att tacka er. För att ni är så himla fantastiska. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare men jag vill säga det igen. Ni är de finaste läsarna som finns. 

Lite extra tacksam är jag för att ni är så många som tar er tid och kommenterar. Av de etthundrafyrtiofem inlägg som finns publicerade här har bara tretton lämnats okommenterade. Slump eller inte är just inlägg nummer tretton utan kommentarer. Vill ni läsa om något som kanske inte var kärlek men ändå himla speciellt så kan ni läsa det där.

Etthundrafyrtiofem

Brett Dennen - Heaven

Etthundrafyrtiofyra

Det finns de som inte tror på förändring. Som inte tror på människan. Det skrämmer mig nog mest av allt i hela världen. Jag blir livrädd därför att jag tror och jag vill inte ha fel. Jag tror så fasligt mycket på att människan föds god och på att världen kan bli bättre för så otroligt många.

Att inte tro, det är liksom att erkänna sig besegrad av en lögn. För mig är det att slänga bort meningen med livet. För jag tror att meningen med livet är att göra världen lite bättre. 

På sitt sätt.

Etthundrafyrtiotre

Det är lite kärlek att börja morgonen såhär tycker jag.

Etthundrafyrtiotvå

Det finns så mycket att ta för givet här i livet. Jag har lärt mig att inte ta bästa vänner för givet (om det kan ni läsa här). Jag har lärt mig att det inte är en självklarhet att kunna gå i trappor. För några år sedan insåg jag att jag inte alltid kommer kunna krama min farmor tio gånger per dag om jag vill. För alltid finns inte.

Det pratas så mycket om att man inte uppskattar. Men jag vill påstå att vi gör det. Hela tiden.

Jag uppskattar himla mycket. Kanske de mest konstiga saker. Jag brukar tänka på att tomma sommargator är något av det finaste som finns när jag cyklar hem mitt i natten, bland annat. Jag har till och med ett dokument på datorn som handlar om sommargator. Och om barfota fötter mot varm asfalt. Och havet. Havet är nog det finaste jag vet. Precis som kärlek alltså.

Vad uppskattar du?

Etthundrafyrtioett

Från villakvarter till lägenhet mitt i centrum. Från gräsmatta till balkong. Från 250 cm i takhöjd till 360. 

Fiskbensparkett.

Mina föräldrar flyttar till mitt drömboende i samma veva som jag flyttar hemifrån.

Om två månader flyttar jag till eget. Tills dess ska jag ägna förmiddagar åt att dricka kaffe på balkongen och dansa barfota på fiskbensparkett.  Detta är min första lediga sommar på fem år. Den är oplanerad och det ger mig ångest. Men jag har bestämt mig för att inte ha det. 

Om ungefär en vecka flyttar jag. Från staden som jag har drömt mig ifrån i alldeles för många år. Nu händer det verkligen. Kvar lämnar jag han som skrev sitt första kärleksbrev till mig. För ungefär en vecka sedan.

Etthundrafyrtio

När kvällarna var mörka och jag var på väg hem ensam brukade jag dansa på gatorna. Jag hade bestämt mig för att inte vara rädd och det kändes det lite lättare så. Jag var så liten då, fast det visste jag ju inte. Jag trodde att jag såg så stor ut. För stor. Jag minns att jag kände mig så liten där innanför. Jag minns att jag undrade om insidan någonsin skulle hinna ikapp utsidan. 

Jag dansar inte på gator längre. Och det skrämmer mig. Har jag vuxit ifrån det? 

Jag minns natten då jag skulle fylla 20 år. Hur jag liksom så plötsligt insåg att jag lämnade tonåren bakom mig. Och det kändes himla stort. Jag skulle just somna när jag tände sänglampan och sträckte mig efter mitt rosa block och penna som alltid ligger redo på ett avstånd inte längre än en armsträckning från sängen. Texten blev osammanhängande och jag famlade mest efter ord. Men ändå. Något viktigt. För mig.

"Idag fyller jag 20 år. Det är svårt att sova när man är ensam och det känns lite konstigt för jag brukar ju inte känna så. Det har ju mest handlat om att jag mår dåligt här. Och det gör mig ledsen. Har jag slösat bort åtta år av mitt liv, för visst mådde jag bra när jag fyllde 12? Kanske är det vad tonår handlar om. Ångest. Kan inte fatta att jag lämnar det bakom mig nu. Det både skrämmer och förvirrar mig. Jag har alltid känt att tonår är allt jag inte kan men nu känns det som att tonår är det enda jag kan. Det känns som att jag inte vet något annat. [...] 

Jag vet inte om jag passar in i vuxenvärlden men som tonåring har jag försökt och inte lyckats. Därför måste detta bli bättre. För såhär dåligt kan jag inte må för alltid. Jag vet det! En dag måste det vända."

Etthundratrettionio

Det var i början på sommarlovet, jag var sjutton år och till hösten skulle jag börja tvåan på gymnasiet. Det hade gått bra, det där första året. Jag hade gått ut med de betyg jag förväntades gå ut med och jag kände ingen speciell oro över att fortsätta så två år till. Jag hade funnit min plats bland nya vänner och kände nog för första gången att tonår var något som jag skulle överleva och inte tvärt om.

Det var soligt den där dagen. Han var tre år äldre än mig och han frågade och jag svarade. Han var allt det där som jag inte var; spontan, obrydd och lite galen. Framförallt så var han levande i mina ögon. Han hade hoppat av skolan för länge sedan och han tittade på mig som om jag var det finaste i hela världen. Han frågade efter mitt telefonnummer och det var den enda frågan jag lämnade obesvarad.

Vi stötte ihop lite här och var efter den där dagen men jag vände alltid bort blicken. En kväll när vi råkade stå nära sa han att jag var för fin för honom. Och jag tänkte att han har säkert rätt men jag vill ha honom ändå.

Etthundratrettioåtta

Regina Spektor - Laughing with

Etthundratrettiosju

Det har varit rätt så tyst här från min sida i några dagar. Inte för att jag inte har haft tid. Inte för att jag inte har haft något att skriva.

Utan för att, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men mitt liv rasade samman för några dagar sedan och jag har inte varit säker på vad jag kan berätta om det för er.

Det låter så stort med ett liv som rasar samman och jag brukar ha en tendens att förstora saker. Men det här är stort. Alldeles för stort.

Man läser om det i tidningar. Man ser det på tv. Man hör någon viska lite för högt om någon som känner någon som känner någon. Men man tror aldrig någonsin att det existerar bakom de där vitmålade väggarna som man själv på sätt och vis vuxit upp innanför.

Min mardröm är verklighet för den viktigaste i mitt liv. Och jag har levt precis bredvid i arton år utan att ana någonting.

(Jag skulle aldrig ta mig rätten att skriva om något som kan skada personer i min närhet. Jag kommer därför inte att skriva mer om vad som händer. Detta inlägg går inte att kommentera. Det är mest till för att ni ska veta varför det kan komma att bli tyst här ett tag.)

Etthundratrettiosex

Jag såg dig först. Och enda anledningen till att jag försökte cykla förbi var att jag visste att jag inte skulle kunna låta bli att säga det.

- Jag saknar dig.

Jag minns inte vad du svarade.

Etthundratrettiofem

Det där om att bygga murar; jag vet alldeles för mycket om det. 

Man kan ägna så många år åt att bygga murar. Och så länge man aldrig slutar, så länge man hela tiden fortsätter att bygga känner man sig stark. Man tänker att just nu mår jag bra för just nu är jag trygg. Man är okrossbar. 

Det är så himla lätt att fortsätta så. För murarna liksom bygger sig själva efter ett tag. Snabbare och starkare och högre och tjockare. Plötsligt är det inte tio murar utan tio tusen.

Men så kommer en dag då man inte längre minns varför man började. Och man undrar vad det var som man ville skydda. Man undrar vad det var som var så värdefullt och så viktigt att försvara. Vad finns där innanför alla dessa murar? 

Och det visar sig att man har kvävt något. Det där något stavas känslor.

Etthundratrettiofyra

Det midsommarafton och solen skiner inte lika starkt som jag hade hoppats på men jag tror inte det spelar så stor roll idag. 

Angel Taylor - Like you do

Etthundratrettiotre

Jag vill veta mer om dig. Vem är du? Är du den coola tjejen som alla vet vem hon är, är du den blyga bokmalen som hellre lyssnar än pratar. Är du tjejen som alltid får ragg på krogen eller den som tror att hon kommer vara oskuld tills hon dör?

Typ så. För du verkar vara så lik mig. Men jag förstår om det är lite skrämmande att lämna ut sig själv sådär.

Jag är nog tjejen som inte gör så mycket väsen av sig. Som finns, och som folk liksom passerar i korridorer eller på gatan men inte riktigt lägger märke till. Beroende på vem man jämför med har jag både fler och färre vänner än någon annan. För min egen del har jag aldrig riktigt förstått varför jag har så pass många vänner som jag har. Ibland kan jag få för mig att jag känner mina vänner så väldigt mycket mer än de känner mig. Tyvärr ligger det nog mycket sanning i det. För jag är hon som lyssnar, hon som man ringer när pojkvännen har gjort slut eller när man känner sig sådär ensam fastän man inte riktigt vet varför. Och själv gör jag lite tvärt emot och berättar ingenting om ensamheten under täcket eller tårarna på skoltoaletterna.

I skolan var jag hon som kände sig som ingen alls men som var precis som alla andra. Jag var studiemotiverad i hemlighet och hon som blev röd om kinderna när lärare öppet gav henne beröm för något hon gjort. Jag skrattade bort fina ord men innerst inne betydde de allt för mig då.

Jag vet inte varför, men jag har liksom alltid känt mig genomskinlig. Jag är hon som presenterar sig för han som hon träffade på en fest för två helger sedan för att hon tror att han inte minns henne. Men det gör han ju. Jag är hon som någon annan hälsar på på stan när hon har tänkt passera obemärkt förbi för att hon inte tror att hon är någon man lägger på minnet. Precis som jag alltid har känt att jag inte riktigt passar in så syns inte tankar om genomskinlighet på utsidan. Därför kan jag nog verka lite mer självsäker och bekväm i mig själv än jag egentligen är.

Jag skulle inte påstå att jag är särkilt blyg eller tystlåten, även om det självklart varierar beroende på sinnesstämning och sammanhang. Fastän jag kanske inte är den som pratar mest eller med flest så har det alltid varit himla viktigt för mig att stå för var jag tycker.

När jag går ut tycker jag bäst om att dansa med mina vänner och jag får nog lika mycket blickar som någon annan även om jag blundar för lite för många av dem. Jag är inte hon som går hem med någon som jag inte känner men jag dömer heller inte de som gör det.

Jag har aldrig varit någon, och är inte någon som alla vet vem hon är. Det har heller aldrig varit något som jag strävar efter. Jag kan räkna mina närmaste vänner på en hand och jag är väldigt tacksam för att jag har fem personer som jag vet alltid kommer att finnas vid min sida.

Mest av allt vill jag vara som alla andra står det i en bok fylld med ord som inte spelar någon roll för någon annan än mig. Hur jag än vrider och vänder så inser jag nog att jag är precis just det. Bara lite mer osäker och lite mer rädd för det finaste som finns. 

Etthundratrettiotvå

Ibland när jag har svårt att somna tänker jag på alla andra som ligger ensamma i sina sängar precis som jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att tänka på. Jag undrar vilka som gör det frivilligt och vilka som liksom ligger där och saknar. Saknar något. Någon. 

Sen tänker jag på alla som ligger bredvid någon. Jag undrar om de ens reflekterar över det, om de uppskattar det så som jag tror att jag skulle göra. Jag undrar om de någonsin tänker på vi som inte har någon. Jag undrar om någon ligger tätt intill någon den älskar och tycker synd om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. 

Dessutom undrar jag om vilka som är flest, de som är ensamma eller de som inte är det? Jag tänker såhär: ensamma personer är en, icke ensamma personer är två. Det borde tala för att det är fler som inte är ensamma. Jag kan ha helt fel, men jag hoppas, hoppas att jag har rätt. 

Etthundratrettioett

Han hade grå jacka, mörka jeans, vita sneakers och halsduk och jag såg honom redan när han rundade hörnet på den röda tegelbyggnaden. Vi hade bestämt möte utanför ingången som var placerad några korta meter därifrån och han var punktlig. Jag också.

Jag kom från ett annat håll och rundade därför aldrig något hörn på någon tegelbyggnad. Istället korsade jag en gata och jag vet inte om det hade samlats vatten längs de nedslitna trottoarkanterna eller om det bara är något som jag har fantiserat dit i efterhand. Våra blickar möttes i alla fall tidigare än att jag hade hunnit upp honom och jag tittade bort i något ögonblick för att andas och hinna ikapp. Han var längre än jag hade föreställt mig honom och hans hår både ljusare och kortare. Vi sa hej, jag ville skaka hand men han gav mig en kram som var halv och det blev lite konstigt. Men så fanns det så mycket som gjorde mig nervös den där dagen att en halv kram snabbt sorterades bort för att ge plats för annat.

Vi rörde oss ifrån tegelbyggnaden och för andra gången den dagen korsade jag gatan med de nedslitna trottoarkanterna. Vi pratade, jag minns inte om vad men jag minns att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Rakt fram? Ner på marken? Var tittar man egentligen? Jag sökte svaret hos honom och han tittade framåt så jag bestämde mig för att göra samma sak. Då och då växlade vi blickar, han kändes bekant fast ändå inte.

Jag gick med händerna långt nere i fickorna, jag är inte helt säker men jag tror han lät armarna hänga fria. Det var en lördag men inte särskilt trångt på gatorna. Vi gick nog ganska nära varandra ändå. Vi åkte rulltrappa upp till ett café placerat på andra våningen i en mindre galleria och jag kan inte minnas om vi stod på samma trappsteg eller inte. Kanske stod jag på steget ovanför honom.

Etthundratrettio

Ibland förstår jag inte hur jag hamnade här. Jag borde inte vara så svår att älska. Jag borde inte vara så svår att tycka om. Jag borde vara någon som någon vill ha vid sin sida.

Jag har liksom prickat av allt på den där listan med stort p. Prestationslistan. Utåt sett har mitt liv varit en enda spikrak linje uppåt. Jag har en framtid som spås som ljus av de flesta som jag stöter på längs vägen, och jag tror på dem. För jag kan nog det mesta förutom just en sak. 

Om det fanns en lista i kärlek så skulle jag inte ha något att pricka av.

Jag kan inte kalla mig för en förlorare när det kommer till kärlek för jag har aldrig satsat något. Fastän jag alltid har valt trygghet före allt annat i mitt liv så är det nog just otrygg som jag är. Och det är trygghet jag behöver. Någon som vill ligga bredvid mig när det känns som att sängen snurrar eller någon som vill hålla om mig när jag gråter så mycket att jag inte kan stå på benen. 

Etthundratjugonio

För några veckor sedan läste jag en himla fantastisk bok. Den heter "Arnes kiosk - en roman om kärlek" och är skriven av Karin Stensdotter. Boken är 367 sidor lång och stundvis ganska seg. Men, sen finns det vissa stycken som är så fantastiska att jag undrar om jag någonsin tidigare har läst något som känts så rätt. Dessa tre stycken bland annat:

Etthundratjugoåtta

I onsdags köpte jag astmamedicin för 517 kronor. Det är ungefär en tredjedel av vad min kropp behöver för att fungera under pollensäsongen. 

Idag är det lördag, eller söndag beroende på hur man ser det. Jag var bjuden till två fester ikväll men jag stannade hemma och städade rummet och pyntade med syrener istället. Det är nog bland det finaste som finns tycker jag. Syrener alltså, inte att städa rummet på en lördagskväll. 

"Ska du ha besök" frågade mamma. "Nej" svarade jag.

Etthundratjugosju

Ibland när jag vaknar väldigt tidigt på morgonen och just precis ska somna om tänker jag att det det finns viktigare saker än sömn. Soluppgångar till exempel. Om jag någonsin träffar någon så hoppas jag att han vill gå upp och se på soluppgången vid havet med mig.

Susie Suh - Give me heart

Etthundratjugosex

Det där om att det känns som att man ska gå sönder: jag vet ju att jag inte kommer att göra det. Jag bara önskar att det fanns någon där ute som ville kämpa för mig för det känns som att jag har kämpat ensam alldeles för länge nu.

Joshua Radin - They bring me to you

Etthundratjugofem

Det var vi två i trappuppgången till ett parkeringshus. Utanför ett smutsigt fönster hade lördagsnatten övergått till söndagsmorgon. Men det, om något, kändes oviktigt den där natten i början på maj månad.

Med ryggen lutad mot det smutsiga fönstret satt jag stelt och obekvämt på ett kallt element. Jag försökte finna ord att beskriva hur det är att vilja uppskatta livet när det känns som att varje dag handlar om att överleva, men rösten skar sig och det rann tårar i en takt som gjorde det omöjligt att torka kinderna torra innan det kom nya. Jag vet inte varför det kändes så viktigt att ändå fortsätta försöka. Kanske var det mitt sätt att visa att jag vägrar acceptera att jag mår såhär.

Du rörde dig fram och tillbaka på en yta av bara några meter. Jag var så fokuserad på din rörelse att jag aldrig riktigt uppfattade orden som kom från din mun. Jag vet inte om det spelade någon roll att jag inte hörde vad du sa. Din närvaro gjorde det. Spelade roll. Och jag tror aldrig att du riktigt kommer förstå vad det betydde för mig.

Jag vet inte varför, kanske insåg du att vi skulle bli kvar ett tag, för du satte dig ner på det smutsiga stengolvet och det kändes inte alls som något du brukade göra.  

Jag vet inte hur jag hamnade där, men genom att placera ett ben på var sida av dina höfter kunde jag ligga på dina ben utan att ens snudda vid golvet. Jag låg där, tittade upp i taket och tänkte minst tusen tankar men mest nog bara på oss. Och du pussade på min mage jag-vet-inte-hur-många-gånger. Sedan andades vi i varandras öron och jag sa att det är sånt som man skulle vilja spara i en burk. Därför att det inte går. Vi andades lite extra när vi satt där. Om det var för att vi skulle minnas så var det till ingen nytta för jag minns inte hur det känns längre. Kanske var det för att vi båda kände på oss att det var en natt som aldrig skulle upprepas.

Sedan lånade jag dina sockar som var alldeles för stora och du tog mina skor i handen innan vi började promenera hem. Asfalten var kall mot mina fötter och det började duggregna. Du bar mig över en vattenpöl.

Etthundratjugofyra

Antalet flyttkartonger blir fler och det känns som att jag flyr från något mer än jag flyttar till något. Det borde inte vara såhär. Jag borde inte känna såhär.

Maria Mena - Sorry

Etthundratjugotre

Hej fina läsare!

Det är första gången jag skriver ett meddelande till er såhär och det känns faktiskt lite konstigt. Jag tänkte bara berätta att jag kommer att vara borta från bloggen några dagar. Jag ska umgås med en av de finaste vännerna jag har och se en av mina största idoler live. Gavin DeGraw heter han och han har gjort denna och denna och denna låt. Och så himla många fler alldeles fantastiska låtar såklart. 

Jag är tillbaka på tisdag igen. Tills dess får ni väldigt gärna klaga lite extra mycket här.

ps. Den senaste tiden har jag varit dålig på att svara på era fantastiska kommentarer, men mitt liv är lite upp och ner just nu. Jag lovar att svara så fort jag är hemma igen.

Etthundratjugotvå

Jag undrar om jag alltid kommer vara såhär ensam.

Natalie Merchant - My skin

Etthundratjugoett

Jag försöker förstå, jag försöker verkligen göra det. Men så gav jag verkligen bort något till någon som jag trodde skulle ta hand om det och det känns som att han tog en del av mig och kastade den i marken. Och jag vet inte riktigt hur man samlar ihop sig själv. Det är så dumt hur man är försiktig i så många år och sedan när man väl bestämmer sig för att våga så gör man det med någon som visar sig vara precis det som man varit så rädd för. I hela mitt liv har jag varit rädd för det här. Varit rädd för honom.

Jag tänker erkänna: när vi gick åt olika håll den där soliga fredagen när vi sa hejdå ville jag vända mig om. Jag tänkte att det inte kunde vara rätt, vi hade ju något. Jag hade en sådan lust att springa ikapp honom och placera min hand i hans. Den passade ju där. Men så tänkte jag på honom, och hans hjärta, jag ville inte såra honom när jag snart skulle flytta. Det känns dumt att skriva nu, men jag trodde nog ändå att jag var någon som han kunde vilja ha och jag trodde nog att han skulle falla. Men så trodde jag också att han var någon helt annan än han är och han har bevisat det nu; hos honom finns inget jag behöver. 

Mest av allt är jag så väldigt besviken på mig själv. Hur jag kunde sitta och titta någon som han i ögonen och berätta om min naivitet och inte förstå att han skulle utnyttja den.  

Etthundratjugo

Ni är ungefär hundra personer som tittar in här dagligen, hur lite jag än skriver så klickar ni er ändå in här. Jag tycker att det är himla fint att ni gör det och det betyder nog mer än ni riktigt förstår för mig. Jag tycker att ni är väldigt duktiga på att kommentera och ge mig fina ord och ni får mig att vilja skriva. 

Den här bloggen var inte tänkt att fortsätta såhär länge. Hade jag vetat det hade jag bland annat aldrig börjat med rubriker i stigande nummerordning. Mest för att det gör det omöjligt att rensa bland inlägg av den lite sämre kvaliteten men också för att (nu går jag händelserna i förväg och om en himla fin person skulle läsa detta skulle han rynka lite på pannan och säga att jag gör det alldeles för ofta) det ser så förvirrande ut med rubriker som trehundratrettiotre eller femhundranittiosju. 

Jag trodde aldrig att jag ens skulle skriva ett tjugonde inlägg när jag startade bloggen. Jag hade ju inte så mycket att skriva om kärlek, tänkte jag. Kanske har jag inte det nu heller, hur mycket jag än önskar att jag det var så. Men något måste det betyda, att det händer att jag knapprar små utkast på mobilen när jag cyklar till jobbet på morgonen för att jag inte ska glömma bort att skriva om det här sedan. 

Det jag egentligen ville komma till var att jag tänkte höra vad ni tycker och tänker om det ni ser och läser här. Kritisera så ska jag göra allt för att förbättra: Vill ni ha mer av något? Vill ni ha mindre eller inget alls av något annat? Skriver jag för långa texter? För korta? För snurriga? Skriver jag för ofta? För sällan? Är layouten tråkig eller rent av ful? Är textstorleken för liten så att det blir jobbigt att läsa? Finns det något särskilt ni vill veta om mig som ni undrar över? Jag vill veta allt och svarar på det mesta. 

Etthundranitton

Jag promenerade sju kilometer i ett försynt solsken några timmar innan dagen skulle övergå till morgondag. Jag hatar att springa men kan numera skylla på ett opererat knä som behöver tid för att läka. Inte för att jag inte kunnat skylla på det förut, jag har dragits med knäskador sedan jag fick knäskålen ur led på en idrottslektion i åttan. Men på något sätt känns det lite mer mer okej nu när jag har ett ärr som bevis på att allt inte är som det ska med mitt vänstra knä. 

Jag promenerade snabbt och ensam. Framför mig gick människor två och två, nära. De flesta höll varandra i handen, vissa inte, men det syntes liksom ändå vilka som var och vilka som inte var. Tillsammans. Det är fint tycker jag, hur man kan se sådant.

Par efter par skyndade jag förbi. Hade det funnits ett målsnöre så hade jag passerat det först av alla. Jag kämpar för att gå i mål som vinnare när jag ironiskt nog ändå ser mig som den största förloraren. Jag undrar varför det är så, varför jag känner mig tvungen att stressa förbi alla som har någon vid sin sida bara för att jag inte har någon bredvid mig. Jag håller ingen i handen och jag känner mig tvingad att kompensera för det på något sätt. I detta fall genom att vara lite snabbare och gå lite längre.

Egentligen handlar det nog inte bara om den där promenaden. Det handlar om allt. Varför är det okej för alla som har någon vid sin sida att ta det lugnt medan jag som inte har någon ständigt måste prestera för att inte känna mig helt misslyckad? Jag är ingen tävlingsmänniska men av någon anledning har detta blivit en tävling för mig. En tävling jag aldrig kan vinna. För sanningen är den att hur snygg jag än gör mig, hur många vänner jag än har och hur smart jag än verkar vara så är jag inget jämfört med er som har någon. Någon som ni älskar och som älskar er tillbaka. 

Etthundrarton

Det var som om hans ansikte ständigt präglades av något slags allvar. Han skrattade inte alls så ofta som jag hade önskat, men när han gjorde det, då lyste hela ansiktet upp. Jag vet inte om det var för att det hände så sällan eller om det verkligen var något speciellt med hans sätt att skratta. 

Ibland kändes det som att han gick och bar på världens största hemlighet, och jag som bryr mig lite väl mycket om människorna i min närhet, hade så svårt för det. Kanske gjorde han det, bar på något himla tungt, kanske gjorde han inte det. Egentligen spelar det ingen roll nu. 

Han påstår att han saknar själ, och fastän jag inte tror på det, så tänker jag ibland att han kanske har rätt. Det känns så dumt att just jag väljer att falla för någon utan själ. Så himla typiskt. Och idag är det på sätt och vis femtiofem dagar sedan vi talades vid för första gången. Det betyder ingenting, fast ändå just allting. 

Etthundrasjutton

Jag hackar lök och gråter inte bara för att svavelsyran svider i ögonen. Det är ingen som frågar varför det rinner tårar längs mina kinder, jag vill inte att någon ska fråga heller. Jag tycker inte om frågor som saknar logiska svar. Jag minns att jag hatade kemi på högstadiet eftersom det inte fanns någon logik alls att grunda sig på. Jag kan inte förklara varför det känns såhär.

Jag skyndar iväg till en fest där jag inte känner många alls och fastän jag brukar tycka att det är roligt med nya människor vill jag bara hem. Kramar från ytliga bekanta känns falska och en hand som letar sig in under min tröja får mig att känna mig så trasig. Så ofrivilligt förstörd. Jag ljuger om en annan fest och cyklar hem ensam fastän klockan är alldeles för lite. 

För mig är allting lite för mycket just nu.

Etthundrasexton

Så många böcker att läsa. Så många filmer att se. Så många vänner att träffa. Så många flyttlådor att packa. Så många sömnlösa nätter att ta igen. Och jag tänker på något helt annat.

People spend so much time

every single day

runnin' 'round all over town

givin' their forever away

but no not me

Ben Harper - Forever

Etthundrafemton

Jag är världsförälder. Jag skänker 100 kronor varje månad. Jag vet att det är en blygsam summa och därför skäms jag lite. Jag brukar inte berätta för folk att jag skänker pengar just för att jag skulle vilja göra så mycket mer. Vill ge bort allt jag har till någon som skulle uppskatta. Någonstans inom mig måste det ändå finnas en del av mig som tycker att jag gör det, uppskattar alltså. Som när jag köper en väska för alldeles för många hundralappar fastän jag skulle kunna köpa en likadan för halva priset. Jag hatar den delen av mig själv. Jag skrev något om det i skolan en gång och min lärare tog ut mig i korridoren, jag minns inte om det var i ettan eller i tvåan på gymnasiet, och sa; "vet du A. den delen av dig själv är högst mänsklig. Du ska vara stolt över den du är, för alla är verkligen inte som du".

Mamma har berättat att jag har pratat om fadderbarn enda sedan jag var stor nog att se Faddergalan på tv. Jag minns att jag lovade mig själv att den dagen jag hade ett fast jobb så skulle jag skänka regelbundet. Jag minns inte hur gammal jag var då, jag minns bara att tanken på att ha ett jobb kändes himla avlägsen. För några år sedan blev jag på sätt och vis fast anställd, schemalagd varannan helg. Samma dag anmälde jag mig som världsförälder för Unicef. Jag minns att jag tyckte om den jag var den dagen. Det fanns så mycket som jag hatade med mig själv just då, men just den delen av mig själv tyckte jag om. Kanske, på sätt och vis, räddade det mig lite.

Om sanningen ska fram vet jag inte riktigt om jag mår bra eller dåligt av att vara världsförälder. Jag blir mer medveten, fast på gott och ont. Jag blir medveten om att jag gör något, men också att jag gör alldeles för lite. Det är så himla dumt egentligen. Hur man kan tycka att det man gör är en droppe i havet när det i själva verket kan röra sig om väldigt många fler vattendroppar till antalet i ett barns kropp. Det, om något, spelar roll.

Etthundrafjorton

Jag är rädd för mörker, råttor, leverpastej, ålderdom och mycket, mycket mer.

Och kärlek förstås. Fast det visste ni ju redan. Om det har jag ju berättat och om det kommer jag att fortsätta berätta. Men jag tror aldrig att jag har skrivit om min största rädsla. Inte här på bloggen, egentligen inte någon annanstans heller. Jag tycker det är så himla svårt nämligen. Att sätta ord på det som skrämmer mig mest i hela världen. Jag är så väldigt rädd för att bli lämnad. 

Mest är jag rädd för att bli lämnad av någon jag älskar. Fast jag vet inte om man kan säga så, för det vet jag ju inte riktigt hur det känns. 

Men så har jag heller aldrig smakat leverpastej. 

Etthundratretton

Sara Bareilles - City

Etthundratolv

Vi satt på gräset i en grönklädd park när vi sa hejdå. Det var fredag och på sina ställen nästan för trångt med folk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag tyckte att det var något bra eller dåligt. Vi kändes så små, så obetydliga i något så mycket större. Jag brukar se det som en slags tröst att världen är så obegripligt oändlig när jag känner mig vilsen. Men då kändes det inte som en tröst.

Vi hade suttit på en bänk ett hundratal meter bort några veckor tidigare och jag hade berättat att jag inte kände så mycket. Inte för honom, inte för oss. Jag hade sagt att det hade hänt att killar hade fallit för mig utan att jag känt någonting. Jag brukar inte berätta sånt, det brukar inte kännas så viktigt, men på något sätt så gjorde det nog det den där gången. Kanske var det för att han kändes så skör under den där stenhårda fasaden som jag berättade. Kanske brydde jag mig redan då lite mer om honom än jag själv hade förstått. 

Då, när vi satt där på den där bänken kunde jag inte för mitt liv föreställa mig att det skulle vara mina känslor som skulle väga tyngst några veckor senare. Jag trodde aldrig att jag kunde lura mig själv på det sättet. Jag har alltid varit himla lättlurad men jag har också lärt mig att det är så mycket mer än bara en svaghet. Men fortfarande, ibland bara just det; en svaghet.

Solens stålar kändes så nära men ändå så långt borta, i fredags när vi sa hejdå. Jag ville så hemskt gärna lägga min hand ovanpå hans som låg så ensam på gräset, men jag visste att det bara var att göra något svårt ännu svårare. Jag berättade att flyttlådor och växande känslor väldigt sällan slutar bra. Jag ville dra mig ur. Jag ville inte känna det jag kände för det gjorde mig livrädd. Livrädd för att gå sönder för någon som aldrig skulle gå sönder för mig.

I natt när jag körde hem så letade jag efter honom längs vägen. Jag tänkte att det fanns en chans att han skulle gå där, fast några timmar senare, på väg hem. Jag vet inte varför men jag tror att jag ville se det som han skulle se. Ville så gärna kunna se verkligheten ur hans ögon. 

Plötsligt gick han där. Ensam. Och fastän det kändes som att varenda nerv i min kropp ville få armarna att vrida på ratten och vända om när jag körde förbi så fanns det något inom mig som var starkare. Något som viskade "du har tagit ditt beslut och nu får du leva med det". För jag tror faktiskt, vill hoppas, att det är bäst såhär.

Men det betyder inte att jag inte saknar, längtar och allra mest undrar.