Åttiofem

"Bryggor är kanske det finaste som finns" sa jag och tänkte att om jag någonsin ska våga berätta för honom så ska det vara på en brygga. 

Om jag inte frös så fasligt mycket om fingrarna just nu skulle jag inte tro att det som hände i kväll, faktiskt hände. Men jag stod där på bryggan, lutade kanske lite väl mycket över räcket med blicken vandrande runt någonstans i det oändliga hålet som bara finns i mörka vattnet. Och jag försökte hitta ord att förklara. 

"Det känns som att jag står på bron där borta, att allting bara strömmar förbi under mig och jag vet inte riktigt om jag ska stå kvar eller följa med" sa jag och han sa att man kan följa med en liten bit för att ta reda på om man vill fortsätta en längre bit.  

"Jag har alltid stått kvar, vet inte hur man gör när man följer med" sa jag. 

Åttiofyra

Det där om att han kanske ligger och väntar på att jag ska ringa nu. Det där om att jag lät tvär i telefonen igår. Det där om att vi skulle träffats idag men jag skyllde på att jag slutade sent fastän halv sju egentligen inte alls är särskilt sent. Det där om att jag inte vet om jag bryr mig tillräckligt för att det vi har ska betyda något. Det där med kärlek; jag vet inte om det är tänkt att jag ska vara en del av det.

Milow - You don't know

Åttiotre

Vore jag vem som helst skulle jag skriva om hur det känns att stå på tå när man pussar någon som man tycker himla mycket om. Jag skulle kunna berätta om hur det är att se på film och inte minnas handlingen för att något annat är viktigare. Hur en vante som alltid varit för stor plötsligt är precis lagom därför att en till hand tar upp plats.

Men jag är inte vem som helst. 

Det skrämmer mig att hålla någon i handen på promenader. Att någon fin, tycker att jag är fin. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna att jag är tillräcklig. Rädd för att det kanske är vad som avgör om jag någonsin kommer våga. Mest av allt skrämmer det mig att jag inte vet om jag kan känna. På riktigt. Trodde att jag skulle våga men allting är så rätt nu. Och jag ändå så fel.

Jag känner mig skyldig att ge när jag får. Och fastän jag tror att jag vill så kväver det mig. 

Åttiotvå

Jag dricker juice i ett glas med elva isbitar. Det hade utlovats solsken idag men molnen är tjocka. Jag menar nog något annat än vädret egentligen.

Jag lyssnar på Beth Orton - Heartland truckstop men ni får lyssna på den här låten istället då den andra inte finns att hitta på youtube.

Åttioett

Det skrivs så mycket om kärlek. Så mycket om hur fantastiskt det är att falla för någon. Och det gör mig så förvirrad. Förtvivlad. Är jag den första att känna något annat?

Jag föreställer mig känslan när man kastar sig ut för ett stup som skrämmande men ändå helt fantastisk. Fängslande. Något man vill uppleva om och om igen. Men det här känns inte så. Det känns mer som världens längsta trappa med trappsteg som bara blir högre och högre för varje steg man tar. Svårt att ta sig upp - ingen aning om hur man tar sig ner igen.

Jag trodde att jag skulle veta att det var värt det men jag har ingen aning. Jag får och får och får, vill ge och ge och ge. Vet inte hur. 

Letar fel, hittar inget. 

Och ni fina läsare; jag önskar att jag kunde ge er mer, för ni ger mig så mycket. Men jag tror ni måste vänta på mig. 

Åttio

Vet ni? Jag gör allt det där som jag är så himla rädd för. Faller, tror jag. Försöker att inte tänka så mycket, det är så svårt att andas då. Om jag var rädd innan var det inget jämfört med vad jag är nu. Jag vet inte riktigt om det är rätt när det känns såhär skrämmande. Men jag vet att jag vill. 

Nerina Pallot - Learning to breathe

Sjuttonio

Jag ägde ingen polotröja den där dagen. Gör det inte nu heller. Jag tycker det är fult med kragar som sitter åt högt uppe på halsen. I alla fall så passar det inte mig. 

Jag hade gått igenom liknande saker så många gånger tidigare men jag kunde inte minnas att man skulle ha en mätare på halsen också. Det gjorde mig förvirrad. En klisterlapp på fel ställe spelade så stor roll den där dagen. Jag hade ju hoppats kunna dölja allt, plötsligt skulle det bli så mycket svårare. 

Jag missade första lektionen, det gjorde mig lite extra nervös. Några få visste ju, jag ville helst inte berätta för dem andra. Det är svårt att vara lugn när man vet att varenda hjärtslag registreras.

Det var i ettan på gymnasiet och jag kunde inte riktigt förstå hur allt hade blivit sådär. Jag ville inte att någon skulle veta att jag gick runt och bar på en sak som skulle mäta mitt hjärta. Jag ville inte verka döende, för jag var ju inte det. 

Klisterlapparna, slangarna och apparaten på magen talade ett tydligt språk. Ett språk som var fel. För problemet satt inte där.

Kroppen har olika sätt att säga till om något är fel, vi har nog alla hört att det är så. Men det är svårt att ta sådant på allvar. Man letar fel som man vet hur man ska laga. Eller inte laga. Allt annat finns inte. Fast det är precis vad det gör. Finns. Hela tiden. Även om ingen riktigt vill veta om. 

Jag var stressad och pressad i några år. För många år. Med ett hjärta som ropade att jag inte kunde fortsätta sådär. Och jag ville inte lyssna. Men det är inte okej att må hur som helst. Kom ihåg det.

Sjuttoåtta

Jag tycker inte om sjukhus. Jag har varit där både regelbundet och mer spontant ganska mycket de senaste åren. Det är något med att sitta i främmande korridorer och vänta som gör att jag mår himla dåligt. Jag föreställer mig att varenda människa som passerar har fått ett hemskt dödsbesked, vet inte riktigt varför jag gör det.

Jag har en bild som sammanfattar min relation till sjukhus ganska bra. Det händer att jag springer iväg lite tidigare än man bör. Med något i armen till exempel.

Jag tänkte att vi skulle prata om det lite senare idag. Jag har nämligen lite svårt att skriva om kärlek just nu. Istället kan jag kanske berätta om cancerbesked eller om ett hjärta som dunkar i otakt för att man inte mår bra i själen.

Sjuttiosju

Jag önskar att jag kunde skriva om vad som händer. Men jag tror jag behöver lite perspektiv. Hur man nu får det. Om jag ens vill ha det? 

Jag är rädd att han vill ha någon mer än han vill ha mig. Jag är rädd för att slänga bort något som kan bli något fint.

Sara Bareilles - Gravity

Sjuttiosex

På sommarlovet i nian gjorde pojkvännen till en nära vän till mig slut. Efter två år tillsammans. Hon berättade att hon ville dö. På riktigt. Och jag verkade säkert ganska lugn men egentligen var jag livrädd. Kanske mest för mig egen skull. Jag tänkte på hur jag själv skulle gå vidare efter något sådant. Jag visste ju att det skulle bli min tur att få hjärtat krossat en dag. Mitt hjärta som var så svagt redan innan.

Hon bodde hemma hos mig i över en vecka och jag minns att hon grät sig igenom varenda natt. Vi satt på sängkanten i timmar och jag hade armarna runt henne, mer som stöd för att hon inte skulle falla ner på golvet än en kram. Jag försökte få henne att förstå att det fanns så mycket annat i livet än han, men hon ville inte lyssna. Kunde inte förstå. Egentligen var det väl jag som inte förstod.

Ett halvår senare var de tillsammans igen. Tre år senare är det fortfarande de två. Och jag minns att jag tyckte hon var modig som tog tillbaka honom. På ett sätt mest förvånad att man kan vilja ha tillbaka någon som har skadat en så mycket. Men det är väl det som är kärlek kanske.

Sjuttiofem

Ibland tänker jag att det vore bäst om någon bara tog min hand i sin och sa "jag tänker stå här för alltid".

Men sen tänker jag att jag skulle bli rädd och ifrågasätta om det hela var något slags skämt. Jag är så himla naiv och det gör mig ofta osäker på mitt eget omdöme.

Han skulle säga "du borde förstå att jag menar allvar", men jag vet inte om jag skulle göra det.

Sjuttiofyra

Och jag tror kanske att vinden skulle vända om vi var tillsammans.

Coldplay - The scientist

Sjuttiotre

Jag minns att du fick fel jacka när vi stod och väntade vid garderoben. Du behövde bara titta på honom för att han skulle förstå och vända om för att hämta den som var din. Det är inte alla som kan sånt. Tala med blicken alltså. Men du kunde. Kan. 

Jag har bra sifferminne, jag borde minnas vilket nummer jag hade den där kvällen. Men jag tänkte väl på annat. På dig.

Du höll upp dörren när vi skulle gå ut och jag tyckte det var så fint. När jag passerade förbi dig placerade du den fria handen på min rygg, jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag skulle veta att du fanns precis bakom. 

Det var mörkt ute fastän gatorna var snöklädda. Och jag hade alldeles för lite kläder för vad som vore lämpligt en vinternatt som denna men det spelade liksom ingen roll. 

Jag hade ingen aning om vart vi var på väg men följde ändå efter. Just bredvid. Du höll mig i handen, varsamt men ändå besämt. 

Sjuttiotvå

Jag har aldrig fått hjärtat krossat. Vet inte hur det känns. Men jag har krossat hjärtan sägs det. Utan att känna speciellt mycket. Det är hemskt egentligen, hur jag inte brydde mig. Då.

Ibland har jag tänkt att mitt hjärta nog var krossat redan från början. Kanske föds vissa sådär vilsna. Halva. Utan att veta om det. Och jag har ägnat så många år till att försöka laga det som är fel. Men jag tror kanske att man inte kan göra sånt själv. Även fast jag vill. Att man aldrig är riktigt hel utan någon annan.

Det skrämmer mig himla mycket. Att behöva någon.

Sjuttioett

Jag har varit lite dålig på att skriva om kärlek på sista tiden. Det har blivit mycket om mig. Men jag tror att det vänder snart. Vågar nästan lova det. 

Och jag måste bara passa på och tacka alla fina läsare. Ibland får jag för mig att jag berättar lite för mycket om mig själv här på bloggen. Men så får jag så fina ord tillbaka och då vet jag att jag har gjort rätt. Jag vet liksom varför jag skriver. Det är för er. Ni får mig att må bra och vilja skriva. Tack!

Maria Taylor - Song beneath the song

Sjuttio

Egentligen är jag lite emot att skriva om detta. Vet inte om jag är rätt person att berätta. Det kan lätt verka mer än vad det är. Eller vad det var. Men jag tänker nog ändå skriva. Om tjocka lår och andra liknande saker som jag inte är ensam om att tänka på. 

Det är lätt att ha en sund relation till mat och träning när man är smalare än de flesta andra och idrottar regelbundet för att man älskar det. Jag har alltid varit smalast i klassen. Jag dansade balett i tajt trikådräkt bland andra smala tjejer och jag var alltid en av de minsta. Jag kan tänka mig att det fanns de som tyckte att det var jobbigt att se sin kropp i spegeln varje kväll och jämföra sig med sådana som jag. Jag reflekterade aldrig över hur min kropp såg ut i spegeln, det var redan konstaterat att jag hade den rätta kroppen för baletten.

Men så en dag, när jag var 16 år, såg jag i spegeln att min mage inte var helt platt. Och när en kompis klagade över hennes tjocka lår så råkade jag säga att mina också var tjocka. Jag minns att hon gjorde en så stor sak av mitt uttalande, jag tyckte det var pinsamt att hon pratade högt om det. För jag tyckte visst att mina lår var tjocka och ville inte att någon skulle veta. Jag kan kolla på bilder från den tiden och nu förstå min kompis reaktion. 

Det är naturligt att kroppen växer och blir större när man är i tonåren. Det är inte många som har samma kropp när de är 15 som när de är 20. Jag vet inte varför vi är så många som ändå förväntar oss det. Som att samtidigt som man slutar växa på längden ska också allt annat förbli detsamma.

Jag säger inte att det är lättare för någon att se vågen addera kilo. Men för mig har det varit svårt att acceptera att jag inte längre är smalast. Jag skäms otroligt över att jag har stoppat fingrarna i halsen. En gång hände det. Och jag grät hela tiden för jag visste att det var så fel. Det skrämmer mig att jag säkert inte är ensam. 

Jag har ingenting att skylla på. Det är bara jag och mina dumma tankar. Innerst inne vill jag tycka om hur jag ser ut. Jag hoppas att ni tycker om er själva för det är så synd att slösa år på att inte göra det.

Sextionio

När jag gick i nian på högstadiet var en kille i min klass himla förälskad i mig. När alla andra tittade på läraren framme vid tavlan tittade han på mig. På lunchen pratades taktik med killarna runt ett av de runda borden längst bort i den avlånga matsalen. Alla visste.

Om han fick för sig att jag mådde dåligt en dag var han också deppig. Han berättade allt om sig själv för mig. Det var visserligen vackert att han hade ett så starkt förtroende för mig, men det förändrade inte mina känslor för honom. Jag tyckte att han var en fin vän, inget mer. Kanske var jag inte särskilt snäll mot honom, tog inte hans känslor på allvar. Alls.

När det var dags för studentbal, tre år senare, frågade han mig om jag ville gå med honom. Det skrämmer mig lite hur känslor kan sitta i så länge. Och hur jag kan vara så kall och inte känna något.

Kanske är det vackert hur han kunde tycka om den jag var då och den jag är nu. Men det gör egentligen ingen skillnad. Och jag har tänkt på det där. Om hur allting hade kunnat vara annorlunda om han hade fallit för någon av de andra tjejerna i klassen. Att det hade kunnat bli något fint, att han förtjänade något fint.

Hur allt blir så svårt när det kommer till mig.

Sextioåtta

Jag mår bra nu.

Jag har inte alltid gjort det. Och tanken på att man slänger bort år på att må dåligt gör det bara ännu svårare att vända. Jag tror att det viktigaste är att inte lägga skulden på sig själv. Mår man dåligt så gör man det. Det finns inget rätt eller fel. Det spelar ingen roll om man inte har något att skylla på. Och man får skratta fastän man vill gråta inombords om det känns lättare att ta sig igenom dagen så. Det handlar inte om att ljuga för sig själv, det handlar om att i morgon kan bli bättre.

För det finns ett slut. Jag lovar det.

Sextiosju

Jag tycker att det är himla fint med människor som lever tillsammans livet ut. Min farmor och farfar blev tillsammans när farmor var lika gammal som jag är nu. Farfar var 22 år. För fem år sedan firade de guldbröllop. Min farmor har varit sjuk ganska länge. Man får egentligen inte säga såhär, men jag är nästan helt säker på att farmor kommer att dö före farfar.

Farfar pratar aldrig om döden, farmor säger att det är för att han var så nära döden när han var ung. Han hade tuberkulos och låg på sjukhus nästan ett helt år. De hade precis träffats när farfar isolerades över hundra mil ifrån farmor. Ibland får jag för mig att man kämpade mer för kärlek förr.

På påskafton låg farmor på sjukhus och för en stund trodde jag att hennes liv var över för alltid. Idag har vi ätit chokladägg, pratat om framtiden och kramats minst tjugo gånger. Det betyder allt för mig just nu.

 

Sextiosex

"People always say that hate is such a strong word, but so is love and people throw it around like its nothing"

Hope - Who am I to say

Sextiofem

Jag är född ganska tidigt på året. Hade redan från början lite av ett försprång på många sätt. Jag kunde läsa och skriva långt före många andra barn i min ålder, började på sexårs när jag var fyra år istället för fem. Jag kan inte riktigt förstå när jag tappade det där försprånget. När sprang alla om mig och vad gjorde jag då som var så viktigt?

Kanske var det när livet började handla om annat än prestationer.

Det där om att springa i motvind; jag tycker inte om det. Ibland undrar jag om det är så att jag i själva verket alltid har haft medvind. Utan att veta om det. Att jag på något sätt bara har valt att gå baklänges. Jag vet inte varför, jag blir alldeles snurrig när jag tänker så. 

Sextiofyra

Att vara så himla rädd ställer till så himla mycket. Man går miste om vackra saker, vet ingenting alls om det finaste som finns. Och fastän jag vet att det är så det är, så vågar jag inte. Jag hatar att tanken på att han skulle tycka om mig är mer skrämmande än tanken på att han inte skulle göra det.

Så många spelar svåra för att det ska intressera. Jag svarar inte efter nio månaders försök till telefonsamtal. Och jag spelar inte ens svår. Är bara rädd. Det är varken charmigt eller spännande. Det är tragiskt.

Sextiotre

Sufjan Stevens - To be alone with you

Sextiotvå

Det är lite pinsamt att prata om kärlek när man egentligen inte vet. Alls. Inte ens vet hur man älskar sig själv. 

Inte för att någon vet att jag inte vet. Men ändå. 

Jag vet så mycket om annat. Som folkmorden i Rwanda och Anna Politkovskaja. Men det hjälper liksom inte. Jag har ingen aning om hur det är att ligga så nära någon att man kan känna ett hjärta dunka mot ryggen. 

Sextioett

Att planera framtiden är som att bygga pussel utan pusselbitar.

Jag har alltid planerat. Alltid. När jag var fjorton år ringde en av mina bästa vänner och berättade att hon var sjuk. Cancer. Risken att dö var så mycket större än chansen att överleva. Och hela min världsbild rasade nog den där sommarkvällen veckan innan midsommar.

Livet stannade upp. På ett sätt för alltid. Men jag slutade aldrig att planera.

När jag tog studenten i juni förra året hade jag planer för ett helt år framåt. En vecka innan jag skulle lämna Sverige för den första av två resor skadade jag mitt knä. Jag hoppade på kryckor alldeles för många veckor och eftersom jag hade dragits med knäskador en längre tid var man tvungna att operera. Plötsligt var alla planer ingenting. Jag var ingenting.

På ett sätt finns jag inte utan planer för framtiden. Jag tycker att det är skrämmande att inte veta vad som kommer sen och nöja sig med livet som det är. Att finna sig i att vara den man är istället för den man ska bli.

Sextio

En dag måste man.
Chansa.
Vara rädd.
Orolig.

Tänka att om jag inte gör det nu så kan jag lika väl dö.

Femtionio

Oftast tänker jag att jag bara inte har hittat rätt. Att han som är tänkt för mig, och jag som är tänkt för honom, inte har träffats än. För den dag vi gör det, då kommer den där rädslan inte längre räcka till. Jag kommer vara för intresserad av honom för att låta min osäkerhet ta över. Jag kommer veta att han är värd det. Hur det än slutar kommer det att vara värt det.

Det känns skönt att tänka så. Men egentligen har jag ju ingen aning. Svamlar i blindo. Ni som vet, vill ni berätta?

Femtioåtta

Det händer att jag plockar fram mina gamla dansskor ibland. Fastän jag har dansat det mesta och har allt från tåskor till streetskor till fem nummer för små steppskor i garderoben så är det ändå mina svarta balettskor i tyg som jag provar om och om igen. Sträcker på foten. Känner efter. Minns.

Jag tränar på ett himla stort träningscenter och sent på kvällarna står enorma spegelsalar tomma. Jag brukar smyga in dit ibland. Jag målar lite extra med armarna bara för att min balettlärare hatade när jag gjorde det.

Det går inte riktigt att förstå om man inte har dansat balett själv tror jag, hur alla stränga regler och perfekta positioner skapar en enorm frihet. Jag tror att det är en dans man växer upp med, finns den där från början är all dans egentligen balett. Innerst inne.

På höstterminen i tvåan på gymnasiet slutade jag. Från att dansa alla kvällar i veckan till ingenting. Och ingen knäskada i världen kan egentligen förklara varför. Jag slutade för att jag inte kände något längre. Det är den verkliga sanningen.

Femtiosju

Michael Bublé - Lost

'Cause when you feel like you're done

And the darkness has won

Babe, you're not lost

When your world's crashing down

And you can't bear the thought

I said, babe, you're not lost

Femtiosex

- Man vet ju att det händer men det är ändå overkligt tills dess att man själv drabbas.

En nära vän till mig blev överfallen för en vecka sedan. Hon hade varit och handlat, klockan hade just passerat elva på kvällen, när en mörkklädd man fällde henne bakifrån. Hon var bara några hundra meter från sin bostad när det hände. Hon berättade att hon föll som ett träd, rakt ner på marken. Han slog henne i magen först. Och hon gjorde allt det där som jag tror många av oss fått höra att man ska göra. Hon slog och rev mot ansiktet, försökte peta honom i ögonen, när hon låg där på marken med honom över sig. Min vän är stark och envis. Hon kämpade. Men mannen var starkare. Han slog och slog, i magen och i ansiktet.

Plötsligt kom en annan man gåendes och mannen flydde. Innan han sprang viskade han "nu hade du tur, annars hade det gått riktigt illa" i hennes öra.

Min vän minns inte så mycket mer av vad som hände. Hon vaknade upp i en sjukhussäng två dagar senare. Så många frågor, så få svar.

Jag är så arg, ledsen, förtvivlad och rädd.

Femtiofem

När jag var liten hade jag en bästa vän som hette Alex. Vi var jämnåriga och precis lika galna. Två små blonda yrväder som gjorde allt och ingenting tillsammans. Det hände att vi stod bakom garagen på radhusområdet och pussades. Inte för att vi själva minns, det har berättats i efterhand av våra äldre systrar.

Idag är Alex pappa och jag har aldrig ens varit kär. 

Femtiofyra

Ibland känns det som att alla rör sig framåt medan man själv står stilla. Det är inte det att man sitter fast, det är bara det att man har fullt upp med att stå där. Det är ingen som ser att det krävs massor för att inte falla bakåt.

Michelle Featherstone - Stay

Femtiotre

Ni vet människor som man antingen älskar eller hatar. Allt eller inget. 

Jag är inte så. Folk tycker om mig, oavsett. Tycker kanske inte jättemycket mer än så heller. Fast vad vet jag. 

Jag önskar att jag var lite mer av allt. Lite mer älskad, lite mer hatad. Lite mer någon. 

Femtiotvå

Jag är rädd för att han skulle tycka om mig.

Joshua Radin - I'd rather be with you

Femtioett

Det finns så mycket att skriva om människor som väntar. Någon väntar på bussen som är början på en resa som ska visa sig ha sitt slut precis där den började, en annan på bästa vännen som har spenderat fler månader än handens fingrar på en annan kontinent.

Bredvid kvinnan som väntar på sin syster som hon träffar alldels för sällan står en pojke som väntar på flickan som får hans hjärta att dunka lite snabbare. En bit bort står en äldre man och väntar på sin första kärlek. I över sextio år har de upplevt livet tillsammans och han kan inte föreställa sig att vänta på någon annan än henne.

Längre ner på samma gata står en tjej i yngre tonåren och hoppas att pappa som har glömt bort hennes födelsedag flera år i rad, faktiskt menade allvar när han ringde och frågade om hon ville träffas och fika. Kanske är han bara sen, tänker hon.

Precis samma tanke passerar killen som står några meter bort och väntar på morfar som ska visa sitt barnbarn var hans far öppnade sin första butik för över hundra år sedan.

I hörnet på betongbyggnaden över gatan tittar en flicka försiktigt fram medan hon plockar upp händerna ur fickorna som för att göra sig redo att krama om någon mycket speciell. Kanske är det han som korsar gatan lite före övergångstället hon väntar på.

Jag väntar också. Fast på ett annat sätt och på något annat.

Femtio

Jag var 15 år och gick i nian på högstadiet. Det var en onsdag och klockan hade precis passerat middagstid i de flesta familjers hem. Hos oss skulle middagen just börja. En mamma, en pappa och tre döttrar runt köksbordet. Telefonen ringer.

- Det är till dig A.

Tänker lämna bordet. Tycker inte om att prata i telefon bland andra. Orkar inte. Sitter kvar.

- Han kommer ringa dig i kväll
- Va?
- Han är så kär i dig, han frågar mig vad han ska göra
- (jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte)
- Han säger att han inte står ut längre, att han måste berätta för dig
- (inte nu, inte nu, inte nu)
- Jag vet ju att du inte vill, men ärligt A. känner du ingenting för honom?
- Säg att han får ringa någon annan, det är ingen idé
- Du kan inte hålla på såhär för alltid. Det fattar du väl.

Klick.

- Vad var det där om?
- Ingenting.

Men det var inte ingenting. Det var någonting. Som blev ingenting.

Fyrtionio

Vic undrade om jag kunde göra en lista med mina favoritlåtar. Visst, tänkte jag, kul! Men det var himla svårt. Jag är inte så bra på listor, tyvärr. Jag har så många favoriter att listan tenderar att bli alldeles för lång. Jag vill liksom allt på samma gång. Överväldigad. Någon vill lyssna. Måste passa på. Ha med allt. Hets. Blir fel.

Men jag har gjort en liten lista ändå. Detta lyssnar jag på idag:

David Gray - This years love

Maria Mena - I'm on your side

Peter Doherty - Last of the English roses

Jason Mraz - Make it mine

Pete Yorn - Love you (myspace)

Bonnie McKee - Somebody

Ed Harcourt - Watching the sun come up

Michelle Featherstone - I'm there too

Amos Lee - Seen it all before

Fyrtioåtta

Jag tänkte berätta om en väldigt fin bok. En bok som alla borde läsa. Den handlar om att växa upp och känna att man inte passar in. Och om kärlek förstås. Den heter "Fannys hemliga mening med livet" och är skriven av Johanna Nilsson. Jag skulle kunna citera hela boken. Varenda mening. Men det tänker jag inte göra. Jag hoppas att ni läser den istället.

Jag har haft den där boken himla länge. Jag tror jag har läst den minst tjugo gånger. Sist jag gjorde det var en solig dag för några veckor sedan. Men så glömde jag den ute och stackmolnen blev till stora regnmoln. Nu är sidorna alldeles ojämna och vissa har fått någon slags gul ram runt sig. Jag tänkte först köpa en ny, men så kändes det fel. Lite av jag finns ju innanför de här pärmarna.