söndag 31 maj 2009

Etthundrarton

Det var som om hans ansikte ständigt präglades av något slags allvar. Han skrattade inte alls så ofta som jag hade önskat, men när han gjorde det, då lyste hela ansiktet upp. Jag vet inte om det var för att det hände så sällan eller om det verkligen var något speciellt med hans sätt att skratta. 

Ibland kändes det som att han gick och bar på världens största hemlighet, och jag som bryr mig lite väl mycket om människorna i min närhet, hade så svårt för det. Kanske gjorde han det, bar på något himla tungt, kanske gjorde han inte det. Egentligen spelar det ingen roll nu. 

Han påstår att han saknar själ, och fastän jag inte tror på det, så tänker jag ibland att han kanske har rätt. Det känns så dumt att just jag väljer att falla för någon utan själ. Så himla typiskt. Och idag är det på sätt och vis femtiofem dagar sedan vi talades vid för första gången. Det betyder ingenting, fast ändå just allting. 

Etthundrasjutton

Jag hackar lök och gråter inte bara för att svavelsyran svider i ögonen. Det är ingen som frågar varför det rinner tårar längs mina kinder, jag vill inte att någon ska fråga heller. Jag tycker inte om frågor som saknar logiska svar. Jag minns att jag hatade kemi på högstadiet eftersom det inte fanns någon logik alls att grunda sig på. Jag kan inte förklara varför det känns såhär.

Jag skyndar iväg till en fest där jag inte känner många alls och fastän jag brukar tycka att det är roligt med nya människor vill jag bara hem. Kramar från ytliga bekanta känns falska och en hand som letar sig in under min tröja får mig att känna mig så trasig. Så ofrivilligt förstörd. Jag ljuger om en annan fest och cyklar hem ensam fastän klockan är alldeles för lite. 

För mig är allting lite för mycket just nu.

fredag 29 maj 2009

Etthundrasexton

Så många böcker att läsa. Så många filmer att se. Så många vänner att träffa. Så många flyttlådor att packa. Så många sömnlösa nätter att ta igen. Och jag tänker på något helt annat.

People spend so much time
every single day
runnin' 'round all over town
givin' their forever away
but no not me


torsdag 28 maj 2009

Etthundrafemton

Jag är världsförälder. Jag skänker 100 kronor varje månad. Jag vet att det är en blygsam summa och därför skäms jag lite. Jag brukar inte berätta för folk att jag skänker pengar just för att jag skulle vilja göra så mycket mer. Vill ge bort allt jag har till någon som skulle uppskatta. Någonstans inom mig måste det ändå finnas en del av mig som tycker att jag gör det, uppskattar alltså. Som när jag köper en väska för alldeles för många hundralappar fastän jag skulle kunna köpa en likadan för halva priset. Jag hatar den delen av mig själv. Jag skrev något om det i skolan en gång och min lärare tog ut mig i korridoren, jag minns inte om det var i ettan eller i tvåan på gymnasiet, och sa; "vet du A. den delen av dig själv är högst mänsklig. Du ska vara stolt över den du är, för alla är verkligen inte som du".

Mamma har berättat att jag har pratat om fadderbarn enda sedan jag var stor nog att se Faddergalan på tv. Jag minns att jag lovade mig själv att den dagen jag hade ett fast jobb så skulle jag skänka regelbundet. Jag minns inte hur gammal jag var då, jag minns bara att tanken på att ha ett jobb kändes himla avlägsen. För några år sedan blev jag på sätt och vis fast anställd, schemalagd varannan helg. Samma dag anmälde jag mig som världsförälder för Unicef. Jag minns att jag tyckte om den jag var den dagen. Det fanns så mycket som jag hatade med mig själv just då, men just den delen av mig själv tyckte jag om. Kanske, på sätt och vis, räddade det mig lite.

Om sanningen ska fram vet jag inte riktigt om jag mår bra eller dåligt av att vara världsförälder. Jag blir mer medveten, fast på gott och ont. Jag blir medveten om att jag gör något, men också att jag gör alldeles för lite. Det är så himla dumt egentligen. Hur man kan tycka att det man gör är en droppe i havet när det i själva verket kan röra sig om väldigt många fler vattendroppar till antalet i ett barns kropp. Det, om något, spelar roll.

tisdag 26 maj 2009

Etthundrafjorton

Jag är rädd för mörker, råttor, leverpastej, ålderdom och mycket, mycket mer.

Och kärlek förstås. Fast det visste ni ju redan. Om det har jag ju berättat och om det kommer jag att fortsätta berätta. Men jag tror aldrig att jag har skrivit om min största rädsla. Inte här på bloggen, egentligen inte någon annanstans heller. Jag tycker det är så himla svårt nämligen. Att sätta ord på det som skrämmer mig mest i hela världen. Jag är så väldigt rädd för att bli lämnad. 

Mest är jag rädd för att bli lämnad av någon jag älskar. Fast jag vet inte om man kan säga så, för det vet jag ju inte riktigt hur det känns. 

Men så har jag heller aldrig smakat leverpastej. 

söndag 24 maj 2009

Etthundratolv

Vi satt på gräset i en grönklädd park när vi sa hejdå. Det var fredag och på sina ställen nästan för trångt med folk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag tyckte att det var något bra eller dåligt. Vi kändes så små, så obetydliga i något så mycket större. Jag brukar se det som en slags tröst att världen är så obegripligt oändlig när jag känner mig vilsen. Men då kändes det inte som en tröst.

Vi hade suttit på en bänk ett hundratal meter bort några veckor tidigare och jag hade berättat att jag inte kände så mycket. Inte för honom, inte för oss. Jag hade sagt att det hade hänt att killar hade fallit för mig utan att jag känt någonting. Jag brukar inte berätta sånt, det brukar inte kännas så viktigt, men på något sätt så gjorde det nog det den där gången. Kanske var det för att han kändes så skör under den där stenhårda fasaden som jag berättade. Kanske brydde jag mig redan då lite mer om honom än jag själv hade förstått. 

Då, när vi satt där på den där bänken kunde jag inte för mitt liv föreställa mig att det skulle vara mina känslor som skulle väga tyngst några veckor senare. Jag trodde aldrig att jag kunde lura mig själv på det sättet. Jag har alltid varit himla lättlurad men jag har också lärt mig att det är så mycket mer än bara en svaghet. Men fortfarande, ibland bara just det; en svaghet.

Solens stålar kändes så nära men ändå så långt borta, i fredags när vi sa hejdå. Jag ville så hemskt gärna lägga min hand ovanpå hans som låg så ensam på gräset, men jag visste att det bara var att göra något svårt ännu svårare. Jag berättade att flyttlådor och växande känslor väldigt sällan slutar bra. Jag ville dra mig ur. Jag ville inte känna det jag kände för det gjorde mig livrädd. Livrädd för att gå sönder för någon som aldrig skulle gå sönder för mig.

I natt när jag körde hem så letade jag efter honom längs vägen. Jag tänkte att det fanns en chans att han skulle gå där, fast några timmar senare, på väg hem. Jag vet inte varför men jag tror att jag ville se det som han skulle se. Ville så gärna kunna se verkligheten ur hans ögon. 

Plötsligt gick han där. Ensam. Och fastän det kändes som att varenda nerv i min kropp ville få armarna att vrida på ratten och vända om när jag körde förbi så fanns det något inom mig som var starkare. Något som viskade "du har tagit ditt beslut och nu får du leva med det". För jag tror faktiskt, vill hoppas, att det är bäst såhär.

Men det betyder inte att jag inte saknar, längtar och allra mest undrar.

lördag 23 maj 2009

Etthundraelva

Jag vill ha någon som inte skattar åt min tro på kärlek.

fredag 22 maj 2009

Etthundratio

"Du ser så trött ut, mår du verkligen bra?" frågade pappa vid middagsbordet idag. Jag minns inte om jag svarade. Pappa skulle aldrig tvinga mig att svara, han förstår mig bättre än så. "Jag vill inte prata om det" svarade jag på en annan fråga fastän det egentligen borde varit svaret på den första. Jag tror inte han förstod idag.

Etthundranio

Jag sov med huvudet vid sängens fotända i natt. Jag brukar göra det när jag har svårt att somna. Allting blir liksom upp och ner då. Utsidan lite mer lik insidan. Jag vet inte varför, men jag finner någon slags ro av att sova så. 

Jag har berättat det för några, att jag gör så. Men de skrattar alltid. Förstår inte. Jag tror att ni förstår lite bättre. Ni är så fina som bryr er. Bryr er om mig. Och jag ska ge er tusen fina ord åter när jag kan bilda meningar igen. Det förtjänar ni.

I natt sover jag nog också så. Upp och ner, i flanellpyjamas. 

Etthundraåtta

Jag satt på en bänk och grät idag. Avvarade en timme för känslor som jag inte visste fanns. Jag hade nog helst avvarat en evighet. Sedan cyklade jag hem och mamma sa att mascaran hade runnit. Jag skyllde på min pollenallergi. Hon trodde på mig, varför skulle hon inte? 

Vi sa hejdå idag. Han och jag, vi. Finns inte längre. Frågan är väl om vi någonsin har funnits. Men för mig har vi nog det. Jag ska berätta om det när jag har lite perspektiv. 

torsdag 21 maj 2009

Etthundrasju

Jag har nog aldrig känt såhär. Känt mig använd. Lurad. Bortkastad. Borttappad. Jag har aldrig gråtit över en kille. 20 år utan tårar. Någon gång måste vara den första, tyvärr. Jag hade nog hoppats på att jag skulle veta att det hade varit värt det. Men det var det inte.

Mest gråter jag nog över mig själv, frustrerad på hela situationen. Över att jag gav. Gav bort något. Och det var inte värt någonting.   

Letar bakåt, till det här inlägget. Får inte sluta tro på att längtan är en sak och kärlek är något annat. Något fint. Inte som det här. 

Jag går inte sönder, är alldeles hel. Kan och vill inte skriva mer om insidan just nu. Men jag önskar att jag aldrig hade träffat honom. 

Etthundrasex



onsdag 20 maj 2009

Etthundrafem

En alldeles för vacker sommarkväll ringde min bästa vän och berättade att hon var sjuk. Vi var båda 15 år och hade just gått på sommarlov. Vi skulle börja i åttan till hösten. Fastän den där sommaren vände upp och ner på allt i min värld så trodde jag ändå att det skulle bli så, att jag skulle möta henne i korsningen och promenera med henne till skolan första dagen efter sommarlovet så som vi alltid hade gjort. Men så blev det aldrig.

Hon hade cancer, fast det ordet minns jag aldrig att vi sa. Jag minns inte alls vad vi pratade om under det där telefonsamtalet som så blixtsnabbt förändrade mitt liv, jag minns bara att från den stunden var ingenting längre som förut. Ingen var längre odödlig; min bästa vän var döende.

Jag vill så gärna minnas allting så som det var, men jag tror inte jag kan. Och kanske är det bäst så. En tumör hade växt i hjärnan på min bästa vän och hon skulle opereras. Allt var så akut, så obegripligt och så främmande för två 15-åringar med alldeles för lite livserfarenhet. Jag vet inte när man är mer redo för något som detta, jag vet bara att jag måste tro på att jag hade hanterat det på ett helt annat sätt om det hade inträffat nu. För då hanterade jag det inte alls, jag svalde hårt och vägrade prata om det som var ett faktum. Kanske var det mitt sätt att hålla mig flytande, kanske gjorde jag det för att rädda mig själv.

Hösten kom och hon var för sjuk för att gå i skolan. Det borde egentligen inte kommit som en chock, men för mig gjorde det nog det. Jag borde såklart bara promenerat förbi korsningen när jag visste att jag inte hade någon att vänta på den där första dagen efter sommarlovet. Men jag minns att jag stannade till vid korsningen några minuter, liksom för att ge henne en chans att hinna ikapp mig. En chans att hinna ikapp livet, allt det hon hade förlorat i samma stund som hon fick veta att hennes liv hänge på en alldeles för skör tråd. 

Vår lärare berättade för klassen varför hon inte skulle komma till skolan på ett tag, även om de flesta redan visste. Medan mina vänner började prata om hur få foton vi hade tagit på henne det senaste året gick jag runt och tänkte på vilka läxböcker och anteckningar som jag skulle gå förbi med efter skolan. Jag trodde, naiv som jag är, att jag skulle kunna se till att hon gick ut högstadiet med oss alla andra. 

När hennes liv egentligen handlade om att överleva fokuserade jag på den enda trygghet jag hade i livet. Skola. Prestationer. Det borde varit kärlek, jag vet det.

(Till saken hör att min bästa vän lever. Hon är friskförklarad efter fem långa år.)

söndag 17 maj 2009

Etthundratre

Jag vet inte riktigt vad jag tycker är finast; att jag måste stå på tå när jag pussar honom innan han ska springa till bussen eller att det är just han som jag pussar. Jag tror kanske att jag borde veta det innan jag fortsätter på detta. Detta någonting. 

Jag vet inte varför jag inte kan tala öppet om vad jag känner. Jag skojar och skrattar och säger att jag inte vet alls till de som undrar. Hör mig själv viska att det är ingenting fastän någonting inom mig liksom försiktigt vill påpeka att orden som lämnar min mun inte är sanna. Jag lyssnar inte, tittar bort för att slippa möta blickar. Jag var ju hon som aldrig ljuger, är jag inte det längre? Jag tror, kanske mest hoppas, att jag lurar mig själv. Kanske vet jag mer än jag vill kännas vid. Kanske blundar jag för känslan för att jag inte vet hur jag bör närma mig den utan att riskera att gå sönder. 

Kanske. Fast ändå kanske inte. Jag önskar att jag visste. 

Det skrämmer mig att vara med honom för att jag inte vet om jag kommer, och om jag vill, falla. Vet bara att jag kan lägga märke till små saker, som ett födelsemärke på hans nacke, och tycka att det är fint. I nästa stund kan jag studera hur solen skiner genom trädkronorna där bladen inte slagit ut helt, men nästan. Det dröjer bara några dagar nu, forskare har datumbestämt när bladen kommer att vara utslagna. Jag tänker att det vore himla enkelt om jag också följde ett sådant mönster. För mig själv men kanske mest för alla andra. För honom. Jag vet inte alls vad jag behöver för att veta vad jag känner, vet inte vem jag behöver för att känna något. Solsken och stigande dagstemperatur verkar inte räcka. Fina ord liksom snuddar vid huden men försvinner lika snabbt. 

Och jag vet inte varför. 

fredag 15 maj 2009

Etthundratvå



När jag var sex år cyklade jag in i ett staket. Jag minns att det bokstavligt talat sprutade blod från ett jack strax ovanför mitt vänstra ögonbryn. Jag skyllde på att jag hade haft så bråttom hem. Egentligen tänkte jag nog bara på något som gjorde det mindre viktigt att reflektera över vilket håll vägen svängde.

Jag tänker fortfarande väldigt mycket. På allt och lite till. Jag vet att många säger att de tänker mycket, men det händer faktiskt att jag cyklar in i lyktstolpar för att jag är så inne i mina tankar. Lite skrämmande kanske, inte minst farligt, men jag tycker nog mest att det är himla fint. Är tacksam för att det finns så mycket där, så mycket som kan, vill, bör och ska bli något.

Igår fick jag en väldans fin komplimang: "jag är stolt över att du ser världen som en möjlighet och inget annat". Jag hoppas att alla runt omkring mig ser mig så. Levande liksom. För mest är jag ju tankspridd och lite stressad. Livet är så kort, allt jag inte gör spelar så väldigt stor roll. Kanske är det därför som jag aldrig riktigt tagit mig tid och känt på saker. Jag är hela tiden på väg mot något. Jag finner inte tid att stanna upp och vänta ikapp känslor som skulle kunna betyda något. Kanske har jag stressat förbi kärlek.

Sedan tänker jag på alla som säger att man inte har levt förrän man har upplevt riktig kärlek och jag hoppas innerligt att alla dem har fel. För mitt liv måste räknas. 

Jag vill nog räknas, kär eller icke kär. För att jag är jag.

torsdag 14 maj 2009

Etthundraett

Jag vet inte om det ska kännas såhär. På något sätt är allting precis som vanligt. Jag balanserar på trottoarkanter på väg hem från bussen och fastän jag har bråttom hinner jag tänka att himlen är som vackrast på kvällen. Det går liksom inte att skynda förbi sådana tankar.

Men någonting är inte som vanligt. Är det så att jag går runt och bär på ett leende som inte fanns där innan, eller inbillar jag mig bara det för att jag så hemskt gärna vill känna något? Hur vet man om känslor är på riktigt? Vet man någonsin det?

Hur litar man på någon? 

Det där om att veta ingenting om det som borde vara allting.

Etthundra

Jag undrar när kroppen säger stopp. Kommer den någonsin ropa att nu får det vara nog och nu är det dags att du börjar känna något? Jag undrar om man kan vara en sten för alltid, för jag har varit det alldeles för länge nu och jag tror att det måste bli min tur snart. Jag undrar hur länge man måste betala priset för att man en gång, för år som känns som evigheter sedan, tog beslut om att kasta känslor i soptunnan. 

onsdag 13 maj 2009

Nittionio

En himla massa omständigheter har gjort att jag inte har något fast jobb. För det mesta jobbar jag ändå. De dagar jag inte har något jobb syr jag något och intalar mig själv att jag har köpt det för pengarna jag skulle ha tjänat på en arbetsdag. Det känns lite mer okej att vara hemma då. 



Nittioåtta

Jag vet inte varför jag inte kan skriva för tillfället. Läsarantalet sjunker rejält när man inte publicerar inlägg och det är ju inte så konstigt. Vad som är konstigt, men mest bara underbart, är att så många ändå hittar hit. Läser och tycker till om hon som inte riktigt finns. 

Fast på riktigt finns jag ju. Jag har upplevt allt det jag skriver om. Alla fina ord ni ger mig, det värmer något otroligt. Den här bloggen, så obetydlig bland miljontals andra, har spelat så stor roll för mig. Och det är tack vare er. 

måndag 11 maj 2009

Nittiosju

Den var en lördag, på självaste påskafton, som vi träffades för första gången. Jag hade redan hunnit boka om vår träff två gånger och egentligen passade det inte särskilt bra den där dagen heller. Någonting tycktes liksom alltid vara i vägen och jag var så himla osäker. Jag tänkte att det kanske var ett tecken på att vi inte borde ses. Jag kände mig inte alls redo, men på något sätt måste viljan att träffa honom varit lite större den där dagen. 

Jag vet inte om det gör någon skillnad, det som jag ska berätta. Men vi har skrattat åt det i efterhand och kanske kan ni skratta med oss. Jag har tänkt hit och dit om jag ska berätta eller inte. Men jag tycker att ni är de finaste läsarna som finns och jag vill nog att ni ska veta det här. För han hittade mig här. På bloggen. Hur det riktigt gick till tar evigheter att förklara så jag tror vi nöjer oss med att konstatera att en enda stor slump gjorde att han lärde känna mig här före vi träffades i det verkliga livet.

När jag gick för att möta honom den där lördagen var jag så nervös att jag knappt kunde stå på benen. För han visste ju allt. Allt det där som ingen ska veta. Vi hade suttit vid samma bord i en matsal ett år tidigare och jag minns att han var klädd i en grön piké och verkade helt ointresserad av vem jag var. Jag tänkte att det var fint, att jag var intressant för det jag skrev, den jag var, och inte för det som andra har fallit för. Jag tänkte att det kanske var annorlunda. Att det skulle göra hela skillnaden.

Det här kan låta jättefånigt. Men när jag skrev mina första blogginlägg, till exempel det här, trodde jag aldrig att mitt nittiosjunde inlägg skulle handla om detta. Det som jag inte riktigt vet vad det är. Det som kanske är ingenting för så himla många men hela världen för mig. Jag tror jag har vågat lite. 

Och överlevt.

söndag 10 maj 2009

Nittiosex

Jag har svårt att bilda meningar idag. Jag vill ge er så himla mycket, men jag vet liksom inte var jag ska börja.

När jag inte kan skriva försöker jag göra andra kreativa saker. Därför att kreativitet är det finaste som finns tycker jag. Idag har jag sytt ett blommigt linne med två volanger som egentligen skulle varit tre om tyget hade räckt till. Jag har snurrat bristfälliga piruetter in i en tom spegelsal och tänkt att livet nog är lite vackrare än jag förstår. Dessutom har jag läst böcker som skulle göra mig lite klokare men mest bara förvirrade mig mer. 

Allt detta har jag gjort därför att jag helst inte vill tänka på det där som jag inte kan skriva om. Min rädsla för att aldrig bli kär. 

Jag ska skriva om det en dag. 

fredag 8 maj 2009

Nittiofyra

- Var det sådär fantastiskt som jag tror att det var? Tänkte du att henne vill jag dela resten av mitt liv med?
- Nej, det gjorde jag inte.
- Men ni var väl tillsammans i fyra år? Jag tror du måste förklara bättre för jag förstår inte.

Han gav mig ingen förklaring. 

Jag tycker mest att det verkar dumt att leva tillsammans med någon som man tycker är okej. Säger hon som aldrig varit kär, tänker någon. Men för mig räcker inte med att ha en hand att hålla i när det är mörkt ute. För mig är det viktigt att det är handen på någon som får mig att tappa andan varje gång han rör vid mig. Jag vill egentligen inte tänka det här, men kanske är det därför som jag inte har någon hand att hålla i. 

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att den där handen finns någonstans. Och att den passar allra bäst med min.

onsdag 6 maj 2009

Nittotre

Jag skulle kunna berätta himla mycket om vem jag är. Jag vill nog berätta himla mycket mer än vad som riktigt platsar här. Som att jag inte kan skilja på höger och vänster eller att jag pratar jättemycket om allt och ingenting när jag är nervös.

Men det ska jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om pengar, om att det finns de som tror att man är lite mera människa om man har tjugo hundralappar i plånboken än om man har en.

Jag har alltid varit tacksam för att jag aldrig riktigt behövt reflektera över min relation till pengar. Det har liksom alltid funnits där om jag har velat ha. Det finns många familjer som har mer pengar än min, men också himla många som inte har det. Det farliga med att ha mycket pengar, är att man lätt kan tro att det är så mycket mer än just pengar.

Det är lätt att inbilla sig att man blir mer accepterad om man har en väska som kostar tusenlappar eller en tröja som kostar lika mycket som fem nästan identiska tröjor från h&m. Och det fanns nog en tid i mitt liv då jag trodde att prislappen på mina kläder var detsamma som mitt mänskliga värde. Det var då det var lite lättare att gå igenom skolkorridorerna om jag hade dyra jeans istället för billiga. Det var då jag kunde tänka att mina skor i alla fall kostade mer än de som tjejen framför mig i matsalskön hade på fötterna, och det gjorde det lite mindre outhärdligt att stå kvar. För sanningen är den att fastän jag egentligen kände mig som ingen alls så kunde jag lura mig själv att jag var någon om jag hade rätt märke på skorna. 

Kanske är det för att jag alltid har haft pengar att slösa på sådant som många andra inte har råd med, som jag blir så upprörd när folk påstår något med en antydan om att pengar på något sätt skulle säga något om en människa. Kanske är det för att jag själv har försökt vara någon genom att sätta ett pris på mig själv som jag vet att det är så fel. Att det inte fungerar, inte existerar. 

Och hur det än är, hur många tusenlappar man än har på banken eller i plånboken eller under madrassen, så måste man inse att man måste känna att man är någon utan det för att kunna leva på riktigt.

tisdag 5 maj 2009

Nittotvå

Jag vet inte riktigt när jag insåg att det inte skulle bli vi ändå. Kanske var det när jag skulle visa dig den där speciella platsen och du gick förbi. Jag hade ingen lust att stanna dig, det kändes inte längre som att det spelade någon roll. Men det borde ha spelat roll, jag borde ha brytt mig.

Jag har bara berättat för en person om den där platsen och historien den bär på. Om alla tårar som har runnit längs mina kinder just där vinden blåser lite starkare. Jag tänkte att ni skulle bli två om den hemligheten den där söndagen för tre veckor sedan. 

Kanske ville jag bara visa någon. Jag trodde att du var den där någon. Men någonstans längs vägen inser man att det inte räcker med någon. Det spelar så väldigt stor roll vem den där någon är. Det måste vara rätt.

Och du behöver någon som inte är jag precis som jag behöver någon som inte är du.

måndag 4 maj 2009

Nittioett

Vi valde en bänk längs strandpromenaden. Jag satte mig längst ut på ena sidan och fastän det fanns mycket plats placerade du dig precis bredvid mig. Det kändes lite konstigt att du ville sitta så nära när vi skulle prata om förbjudna kyssar och raseriutbrott. Jag frågade om du trodde på riktig kärlek. Du sa att det är överskattat, att jag förväntar mig för mycket. Jag hörde vad du sa men ville inte lyssna. Vet inte om jag vill vara en del av kärlek om det inte är så som jag tänker mig det. Vet bara att jag önskar att det ska vara ännu lite mer fantastiskt än jag föreställer mig det. 

- Det är som att försöka tända eld när det inte finns någon luft i rummet, sa du och jag tror kanske att jag behöver någon som tror på något mer än så.

Nittio

Det ligger en gul tandborste bredvid din blåa i badrumsskåpet nu. Jag vet inte vad jag tycker om vad den står för, jag vet bara att jag borde tycka mer än vad jag gör. Känna mer. Jag vet inte om det handlar om min rädsla för att falla eller det faktum att kanske vi inte är rätt för varandra. 

Jag har aldrig haft en tandborste hos någon, jag vet liksom inte hur det ska kännas. Men jag tror att det ska kännas mer än såhär. Och jag vet inte om jag ska fortsätta på något som kanske inte ens har börjat eller om jag ska vänta lite och försöka andas för mig själv ett tag.

söndag 3 maj 2009

Åttionio



Åttioåtta

Jag fick min första riktiga kyss när jag var 14 år. Det var på baksidan av en stor hotellbyggnad, vi stod i slutet på en öde bakgata, och jag var inte riktigt beredd. Solen hade just gått ner och mammas armbandsur runt min handled påminde mig om att jag borde vara tillbaka i lägenheten väldigt snart.

Han som tog initiativet var lika gammal som mig och hans föräldrar hade, precis som mina, valt att spendera januarimånaden på soligare breddgrader. Jag befann mig nästan tusen mil hemifrån och ironiskt nog kom killen som blev min första kyss från min hemstad.

Jag hade flipflop med rosa pärlor på fötterna den där kvällen för sex år sedan. De var två storlekar för stora och vi kunde inte skratta oss trötta åt mina försök att springa med dem på fötterna. Egentligen hade vi inte bråttom någonstans men vi måste ändå känt på oss att tiden var dyrbar eftersom vi skyndade så.

Morgonen därpå skulle han resa hem och han viskade mitt hemtelefon-nummer tre gånger i mitt öra innan vi skiljdes åt. 13 dagar senare skulle jag vara hemma och han sa att han skulle ringa mig då. Jag minns att jag tyckte att det var fint att någon som kunde få så många andra ville ha någon som mig.

Han ringde samma dag som jag kom hem och fyra dagar senare träffades vi. När han försökte kyssa mig och jag vände bort ansiktet för att ge honom en kram istället såg hans bruna ögon att någonting inte var som det ska. Jag hade en förvirrad förklaring till varför vi var bättre utan varandra och gav honom aldrig en chans att ifrågasätta.

Egentligen handlade det bara om att jag var rädd att han inte skulle vilja ha mig för alltid.

fredag 1 maj 2009

Åttiosju

Du hade inga vantar och det var inte en kväll vi skulle dela på mina.

- Så du tycker att det är bättre att spara på känslor?
- Nej, men jag vill heller inte slösa på dem.

Åttiosex

Jag läser sällan mina gamla texter. Jag menar sånt jag skrev för år som känns som evigheter sedan. Det är lätt att tycka något om det nu, skämmas över vem man var. Vem man inte var. 

Kanske behöver jag vänta några år till för att kunna känna det där som ordet distans ska stå för. Vad det nu är, jag undrar om det är möjligt att få det till något sånt här. Och det är så lätt att tro att man har nått målet när man inte ens kommit halvvägs. 

Ibland förstår jag inte alls vad jag skrivit. Hur jag skrivit. Men så läser jag meningar som "ibland är det viktigare att få andas än att kamma håret" och jag förstår precis. Fastän det kanske vore bättre om jag inte förstod så betyder det himla mycket för mig att jag fortfarande gör det. 

Jag önskar att jag kunde förklara bättre. Om hur det är att sitta på en kulle och gråta så mycket att man undrar om man är den enda i hela världen som aldrig får slut på tårar, för att sedan cykla hem och fortsätta som vanligt. Skratta lite, med ett hål i det där ömtåliga innanför revbenen.