Jag vet inte varför jag inte kan tala öppet om vad jag känner. Jag skojar och skrattar och säger att jag inte vet alls till de som undrar. Hör mig själv viska att det är ingenting fastän någonting inom mig liksom försiktigt vill påpeka att orden som lämnar min mun inte är sanna. Jag lyssnar inte, tittar bort för att slippa möta blickar. Jag var ju hon som aldrig ljuger, är jag inte det längre? Jag tror, kanske mest hoppas, att jag lurar mig själv. Kanske vet jag mer än jag vill kännas vid. Kanske blundar jag för känslan för att jag inte vet hur jag bör närma mig den utan att riskera att gå sönder.
Kanske. Fast ändå kanske inte. Jag önskar att jag visste.
Det skrämmer mig att vara med honom för att jag inte vet om jag kommer, och om jag vill, falla. Vet bara att jag kan lägga märke till små saker, som ett födelsemärke på hans nacke, och tycka att det är fint. I nästa stund kan jag studera hur solen skiner genom trädkronorna där bladen inte slagit ut helt, men nästan. Det dröjer bara några dagar nu, forskare har datumbestämt när bladen kommer att vara utslagna. Jag tänker att det vore himla enkelt om jag också följde ett sådant mönster. För mig själv men kanske mest för alla andra. För honom. Jag vet inte alls vad jag behöver för att veta vad jag känner, vet inte vem jag behöver för att känna något. Solsken och stigande dagstemperatur verkar inte räcka. Fina ord liksom snuddar vid huden men försvinner lika snabbt.
Och jag vet inte varför.
Åh, du skriver så oändligt vackert.
SvaraRaderaJag känner igen mig så himla mycket, trots att jag inte upplevt precis det här. Jag tror att det är för att du skriver precis så att man förstår.
Åh, jag blir så glad varje gång jag får höra ordet klok om mig själv. Jag minns en gång när jag var liten och mamma sade det om mig. Jag gick som på moln hela dagen. Klok. Det måste vara en av de finaste sakerna man kan vara.
SvaraRaderaJag blir så glad av dina kommentarer! Varje kommentar är som en sådan där karamell som aldrig tar slut, som man bara kan suga på och den blir bara godare och godare.
Kram!
det här är sådant man bara kan känna i maggropen. det gäller bara att känna efter riktig noga; och sedan välja om man vill satsa hundra procent eller ingenting alls. man kan inte fladdra runt vid något sorts mellanting. kärlek ska inte vara enklare än så; och det har väl sin charm på sitt lilla vis också.
SvaraRaderaJag vet inte alls hur det är. Ingen aning. Det verkar vackert, men samtidigt väldigt väldigt läskigt.
SvaraRaderaSvar: Det kanske jag gör, om du läser den? :)
Vad härligt att det inte bara är jag som känner så, att det är skönt att vi utbyter tankar. Du är nog faktiskt den som förstår mig bäst på den fronten, vad jag vet. Jag brukar inte prata så mycket med mina kompisar om hur mycket jag vill men hur lite jag vågar. Det är skönt att du förstår och det är fint att du delar med dig.
Tack så mycket, verkligen.
Jag blir bara glad när du gör det, så sluta inte :) Uppmuntran föder resultat ibland :) Självklart gör jag det :)
SvaraRaderaPuss.
Hanna: "Jag tror att det är för att du skriver precis så att man förstår." Åh, det där var nog den finaste kommentaren på länge, tack så jättemycket för dina ord!
SvaraRaderaHanna: Så fint att du också verkar uppskatta ordet klok, jag tycker också himla mycket om det. Det är så mycket finare att vara klok än att vara smart till exempel, tycker jag.
marie: Jag önskar att jag kunde göra så. Bestämma mig och bara ge allt. Men då bestämmer jag mig alltid för att ge ingenting, och det är ju inte så bra. Tror jag i alla fall. Jag tror jag måste försöka ta det bit för bit, lite i taget, och någonstans på vägen inse om jag vill fortsätta eller gå tillbaka. Fast egentligen vet jag ju inte alls.
Josefine: När jag var som du, då visste jag heller ingenting. Inte för att jag tror att det kommer kännas enklare om du vet det, jag skriver det nog mest för att jag vill att du ska veta det.
Jag tycker det är himla fint att vi kommunicerar med varandra såhär, berättar saker. Och jag tycker att det är modigt att du vågar skriva fastän du inte är anonym på din blogg. Därför tycker jag att du är så mycket modigare än mig.
Jag vill hemskt gärna läsa den! :)
E: Jag ska inte sluta så länge du skriver. Puss!