Fyrtiosju

Jag minns att jag ligger hemma i min säng. Klockradions siffror lyser 04.23 i rött sken. Jag har inte brytt mig om att ta på mig något sovlinne. Kläderna från nattens äventyr bildar en liten hög på golvet nedanför sängen, en ö. Jag tycker egentligen inte om att sova utan något på överkroppen. Det blir så kallt med naken hud mot sänglakan.

Jag tänker på att du inte ligger vid min sida. Sängen ekar så tom. Det är första gången jag tänker så. Jag har aldrig tänkt på att det faktiskt skulle kunna ligga någon där. För första gången i mitt liv vill jag ha någon bredvid mig. Och jag tror kanske att du skulle vilja ligga där.

Det förändrar allt.

Fyrtiosex

Jag kokade över pastan idag. Jag kokar aldrig över pastan. Jag är dålig på det mesta som har med matlagning att göra men pasta kan jag. Det var bara det att jag råkade titta på besöksstatistiken när jag skulle sätta på musiken och jag förstod inte alls. Fastnade. Finns ni på riktigt? Och jag vet att ni säkert hellre läser om kärlek men jag måste bara säga att ni är underbara. All kärlek till er. Tack! 

Fyrtiofem

Det där om att jag inte skulle kunna älska någon är nog inte riktigt sant. Jag tror jag kan älska himla mycket. Kanske för mycket. Jag skulle nog vara hon som skriver lappar med små och stora ord för att smyga ner i jackfickan när han inte ser. Jag skulle kunna få för mig att skriva ett meddelande med läppstift på spegeln i badrummet om jag började tidigare än honom på morgonen. Jag skulle kanske väcka honom mitt i natten för att berätta att han gör sig väldigt bra i min säng. 

Kanske skulle det göra honom helt galen. Kanske inte. 

Och så en dag skulle det inte finnas någon att skriva lappar till. Ingen som läser meddelandet på spegeln. Ingen att väcka mitt i natten. Det är vad som gör allting så svårt. 

Fyrtiofyra

Och jag tror att marken skulle sluta snurra om du satte dig här bredvid mig.

Gavin DeGraw - Stay

Fytiotre

Jag önskar att jag på något sätt kunde visa er hur mycket era ord betyder för mig. Jag tror inte ni riktigt förstår. Ni lämnar så mycket fint här. Sånt jag aldrig, aldrig trodde skulle skrivas. Tänk att ni kommer tillbaka. Att ni vill läsa det jag skriver. Jag trodde aldrig det. Det betyder jättemycket för mig att just du gör det.

Jag trodde jag var ensam om att se på saker såhär. Trodde jag var ensam om att vara så rädd. Men så verkar det inte vara. Och jag tycker vi ska försöka vara lite modiga tillsammans. Ge det finaste i världen en chans. Det får ta tid så länge man rör sig framåt.

Fyrtiotvå

Missy Higgins - Where I stood

There were sounds in my head 

Little voices whispering that I should go and this should end

Oh 

And I found myself listening

Fyrtioett

Jag vet ju inte hur det är att vara sådär kär. Sådär riktigt kär. Jag vill inte bli hon som inte kan sova utan honom en natt utan att ringa minst tre gånger för att säga godnatt. Jag vill inte prata om honom hela tiden eller inte lyssna när andra pratar om annat.

Jag vill tycka om att vara ensam ibland. Kanske är det därför jag har så svårt för att falla på riktigt. Jag är ju inte överdrivet förtjust i mig själv så hans sällskap lär slå mitt eget hela tiden. Jag vill inte vara så. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte komma i andra hand hela tiden.

Jag är så rädd för att jag kommer tycka ännu mindre om mig själv den dag det inte är han och jag längre. Jag är rädd för att tappa bort mig själv i honom. Den lilla jag som faktiskt finns här.

Fyrtio

Jag försöker undvika att se objektivt på mitt liv. Jag inbillar mig att ingen annan än jag förstår. Jag måste tro att det är så. Att det finns någon slags underliggande mening med allt jag gör. Med allt jag inte gör. Undangömd för att en vacker dag plockas fram. "Titta här, förstår ni nu?" ska jag ropa. Alla ska få se. Förstå.

Och även om jag har försummat många år i andras ögon måste jag tro att jag gjorde det för min egen skull. För att bli den jag är.

Det är så skönt att tänka så. Få lite ro och inte alltid känna sig misslyckad. 

Trettionio

Det är en speciell känsla att vara omringad av människor och ändå känna sig ensam. Sådär fruktansvärt ensam. Det är det värsta jag vet i hela världen. Ensamheten blir påtaglig på ett helt annat sätt när man känner sig ensam fastän man vet att man egentligen inte är det. Varför är det så, varför kan jag känna så? 

Varför är det bara jag? 

Då är det så enkelt att stanna inne. Ensam i ensamheten. Så fruktansvärt hemskt naturligt.

Trettioåtta

Susie Suh - Light on my shoulder

It's easier to run and harder to be still

It's easier to think and harder to feel

I don’t know how

I don’t know why but you’re the light on my shoulder when I'm tired

Trettiosju

Jag ska berätta en sak. En sak som jag aldrig har berättat om för någon. Jag vill inte att någon ska veta för det är så lätt att döma. Men här och nu känns det rätt, jag vill att ni ska veta.

Någon vecka innan jag skulle börja första året på gymnasiet hamnade jag på sjukhus. Jag var så väldigt trött, jag minns att jag tänkte att jag ville lägga mig ner på marken var jag än befann mig. Det var som om mina ben inte orkade bära min kropp.

Jag minns att jag, mamma och pappa satt på barnavdelningen i ett rum med ljusgula väggar och väntade. Det fanns inget annat än Bamsetidningar och barnböcker att läsa, jag tittade ut genom det stora fönstret. Det var en solig dag, jag tänkte "vad gör jag här" om och om igen. Jag hade gråten i halsen redan innan läkaren kommit in, jag vet inte varför. Oftast när man träffar läkare på ett universitetssjukhus har de med sig en eller två läkarstudenter, det hade inte läkaren som kom in i vårt rum. Hon bad mig att flytta från stolen till den där hårda britsen som finns i alla undersökningsrum. Jag trodde att hon skulle undersöka mig och det skulle hon. Men inte på det sättet jag hade trott. Hon satte sig på en liten pall bredvid mig och tittade in i mina ögon medan hon började ställa frågor. Alla frågor var olika men hade samma mål. Jag minns att hon hade snälla ögon. Det gjorde mig ännu mer ledsen.

Jag visste precis vad hon och alla andra ville komma fram till, att min trötthet berodde på att jag inte mådde bra. Kanske gjorde jag inte det. Kanske var jag himla stressad, rädd, ledsen och förvirrad. Kanske vanlig tonårsångest. Kanske något annat. 

Ibland när jag ser någon tjej på stan som liknar mig när jag var sexton kan jag bli så väldigt ledsen. Det spelar ingen roll om man är klädd i rätt kläder eller omringad av fantastiska kompisar. Ändå så vilsen. Jag vill bara gå fram, krama om och berätta att det blir bättre. Att växa upp är ett helvete.

Jag är 20 år idag och jag trodde aldrig att jag skulle få säga det. Men det blir bättre.

Trettiosex

På pappret är vi så fel. Helt fel. Du är fel för mig. Men mest är det jag som är fel för dig, jag vet det.

Jag har alltid haft ett krav, något som Han måste ha. Han måste ha visioner. Han måste ha drömmar och mål. Jag skulle aldrig falla för någon utan det, aldrig någonsin. "Det är vad som gör en människa" har jag tänkt. Utan det är man ingenting. 

Så träffade jag dig. 

Och jag tänker att om så din enda vision i livet ska vara att älska mig så räcker det. Jag vill nog inget hellre.

Trettiofem

Du berättade att du tyckte om att laga mat, du sa att du var duktig på det. Jag minns att jag tyckte det var så fint att du sa så, jag tyckte om att du var självsäker.

Sedan sa du "men det är så tråkigt att bara laga till sig själv". Exakt så sa du. På orden precis så. Och jag tänkte "du kan få laga mat till mig när som helst" men istället sa jag "ring en kompis".

Trettiofyra

- Hej det är A.

- Ja, det är jag.

- Nej, inget speciellt.

- Bara en sak jag tänkte på.

- Eller alltså.

- Det är inte en sak utan det är du.

- Jag tänker på dig.

- Hela tiden.

- Jag tänkte att du kanske tänker på mig.

- Eller så gör du inte det.

- Jag lägger på nu.

Trettiotre

Förut var jag så mån om vad du tänkte om mig, nu är allt jag önskar att du tänker på mig.

Trettiotvå

Vet du, jag ringde faktiskt en gång. På lördagsförmiddagen helgen efter att vi hade träffats. Du ringde förstås innan men jag var upptagen på jobbet och kunde inte svara. Först kändes det skönt att ha en anledning till att låta signalen spela klart men sedan ångrade jag mig. Fastän jag var ansvarig den där dagen och egentligen inte hade tid så smet jag iväg till ett tomt rum och ringde upp. Du var fortfarande en okänd kontakt i samtalslistan. 

Jag vet inte vad jag hade tänkt säga när du svarade, men jag måste ändå av någon anledning utgått ifrån att du skulle göra det. Jag blev förvånad när det var upptaget.

Trettioett

Jag har blivit utmanad. Av vackra Janna.

Här är reglerna:
-Respond and rework. Answer the questions on your blog, replace one question you dislike with a question of your own invention; add a question of your own.
-Tag eight other un-tagged people.

Nuvarande besatthet?
Vaniljljus och hallonrosa nagellack.

Vad har du på dig nu?
Linne + trosa, present från mamma. Ser ut såhär:


Tar du tupplurar?
Jag försöker ibland men jag är inte så bra på att sova på dagen.

Vem kramade du sist?
En vän, tre dagar sedan.

Vilka är de finaste orden du vet?
Kärlek, kreativitet, berusad och oändligt många franska balettermer som jag inte ens tänker försöka stava till.

Vad blir det till middag?
Alltid pasta om jag får bestämma.

Vad var det sista du köpte?
Säkert något klädesplagg.

Vad lyssnar du på just nu?
Rachael Yamagata - Reason why

Favoritväder?
Sen eftermiddagssol. Varma sommarnätter.

Vilka är dina bästa redskap?
En vän sa en gång att jag har världs-axlar, det tyckte jag var fint. Att jag liksom bär världen på mina axlar. Jag har lätt för att känna sympati, kanske lite för lätt för mitt eget bästa ibland, men jag är ändå tacksam för att jag känner mycket för andra.

Säg något till den person som taggade dig.
Du är väldigt fin Janna, jag gillar din blogg himla mycket!

Favoritresemål?
Koh Lanta, Thailand, några år bakåt i tiden.

Nämn några saker du inte kan vara utan?
Kärlek, fantasi, drömmar och framtidstro.

Vad skulle du vilja ha i dina händer just nu?
Två händer. Hans händer. Jag vet precis hur det skulle kännas, fast ändå inte.

Om du förvandlades till en känd person av motsatt kön, vem skulle det vara?
Jag vet inte om jag skulle vilja vara så känd. Skulle nog helst vara någon okänd.

Om du kunde åka varsomhelst i världen i en timme var skulle du åka?
Paris, har aldrig varit där.

Vem skulle du vilja fastna i en hiss med?
Martin Adler

Favoritlukt?
Luften efter att ett kraftigt regnväder dragit förbi och himlen börjar spricka upp igen.

Skriver du dagbok?
Inte varje dag, men jag har en liten rosa bok som jag skriver i när jag behöver och vill. Den ligger i översta lådan i byrån bredvid min säng.

Jag utmanar: Josefine, Anna B, Lina, Anna, Felicia, Daria, Kim och Emma.

Trettio

Första gången jag såg dig sen den där februarinatten var en eftermiddag i stan, försommar. Kanske sent i maj eller tidigt i juni. Jag minns att min nya väska hängde på min vänsta axeln och att jag skulle möta en vän för att hämta ut biobiljetter till en film vi skulle se senare på kvällen. Du gick rakt mot mig och pratade med en kille som gick bredvid dig. Ni hade båda varsin systemetpåse i handen, det var en fredag. Jag kunde riktigt känna hur ölflaskorna klirrade i påsarna, även om jag var för långt bort för uppfatta det egentliga ljudet.

Jag vet inte varför men utan att tänka, eller så var det precis vad jag gjorde, flydde jag in i en butik. Du hann inte se mig. Genom enorma glasfönster kunde jag se hur du passerade förbi utanför.

Jag blev besviken, tänkte att du borde sett mig. Du borde tittat in genom skyltfönstret, inte fortsatt förbi. Du borde ha stannat, lämnat över systemetpåsen till din vän och så borde du gått in. Du skulle säga "jag har ringt dig så många gånger, jag måste fått fel nummer". Jag skulle svara "nej, men jag lovar att svara nästa gång du ringer".

Men du gick förbi, flaskorna klirrade sådär vackert som ölflaskor bara gör när solen skiner. Och du skrattade.

Tjugonio

Ibland får jag för mig att vissa människor tar så mycket för givet. Jag vet inte hur det är att ha någon att hålla i handen varje dag, inte heller hur det är att kväll efter kväll somna bredvid den som man älskar mest i hela världen. Jag vet inte vad som är mest underbart; att somna eller att vakna bredvid den man älskar?

Men jag vet något. Jag vet hur det känns när någon man tycker mycket om går bakom och håller händerna mjukt men ändå bestämt just där axlarna övergår till armar när man går genom en folkmassa på ett trångt uteställe. Liksom för att man ska veta att han finns där bakom men mest för att ingen ska kunna komma mellan er. Det känns väldigt fantastiskt.

Tjugoåtta

Jag kräver så fasligt mycket. Vill ha allt innan jag ger något. Det finns ingen logik alls. Överhuvudtaget.

Jag undrar hur många som har träffat någon som han. Har du träffat någon som följer efter dig så nära att du kan känna hans andetag mot nacken när du bestämmer dig för att, klockan tre på natten, utforska någon annans trädgård? Någon som kysser dig på någon annans dörrmatta, länge, innan han tar din hand och säger "du är galen" som om det vore det vackraste som fanns att säga om någon. 

Har du träffat någon som tagit av sig tröjan och klätt på dig den när du varit för trött för att orka göra det själv och sedan burit dig över en snödriva för att den vanliga vägen runt om är längre?

Någon som inte slutar ringa fastän du aldrig svarar.

Jag har träffat honom. Hans namn börjar på bokstaven J.

Han har slutat ringa nu.

Tjugosju

Jag vill att du ska ringa. Ge mig en chans till. Jag vill att du ska skicka ett sms innan du ringer. Där ska det stå: "Nästa gång jag ringer, snälla svara då. Du behöver inte säga något, jag kan prata".

Sedan ska kväll bli natt. Det är så mycket lättare att våga på natten, skillnaden mellan dröm och verklighet är liksom diffus då. Denna gång ska jag trycka på svara-knappen när du ringer. Jag ska sätta luren mot örat och så ska du säga "Jag vet att du tycker att det är svårt, men jag tänker vänta på dig". 

Så ska vi ligga där mitt i natten, i var sin säng, och bara andas. Nära men ändå så långt borta.

Tjugosex

Ibland blir jag nästan lite stressad. Nästan lite jättestressad. Tänk om han som är tänkt för mig inte orkar vänta. Tänk om han nöjer sig med någon annan. Bara för att jag behöver så himla mycket tid.

Men sen tänker jag att han som är tänkt för mig, han kommer att vänta. Det bara måste vara så. Jag bara måste vara värd att väntas på. På något oförklarligt sätt vet han det. Annars går jag under.

Tjugofem

Jag är rädd för att vara någon annan än den du tror att jag är. Eller att du gör mig till någon som inte är jag. Mest av allt är jag rädd för att du ska göra mig sårbar. 

Jag är rädd för att känna mig ihålig den dag då ett vi är en du och en jag igen.

Tjugofyra

Jag undrar varför vissa är så väldigt kära hela tiden och andra inte. Det finns de som nästan alltid är kära. Ständigt i ett förhållande. Jag tvivlar inte på att det är äkta, bara så väldigt mycket kärlek. 

Jag undrar var min kärlek är. Om den finns här nu. Eller om den liksom blivit försenad på posten eller något. 

Tjugotre

Jag minns att det hängde en IKEA-lampa i vardagsrummet. En virvlande vit, lite för speciell och modern för min smak. Jag minns att jag tänkte att det kanske var något bra, att ditt val av vardagsrumslampa ändå inte var så dumt. Min smak är egentligen mer klassisk och tidlös tänkte jag, men klassisk och modern inredning kan nog skapa underbara kontraster.

Där stod vi i din hall, klockan tre en fredagsnatt som egentligen var tidig lördagmorgon, och jag funderade över ditt val av taklampa i vardagsrummet. En bråkdel av en sekund. 

Tjugotvå

Jag förstår inte varför du inte kan läsa mina tankar, du kan ju så mycket annat som jag inte förstår hur du kan. Som att se något i mig som ingen annan ser. Eller ge så mycket mer än någon annan vågat ge.

Och jag försöker ge något tillbaka. Men allting som är stort för mig, verkar så litet jämfört med alla andra. Varför är jag såhär? Varför vill jag så mycket när jag vågar så lite? 

Tjugoett

Min hand känns så tung när jag går där längs gatan. Det är som om jag håller en jättestor sten i handen, en osynlig sten. Det spelar ingen roll om asfalten har börjat komma fram på gatorna eller om solen skiner för första gången efter sex månader bakom molnen. Det skulle kunna få vara snöstorm. Bara du gick bredvid mig där längs gatan. Du skulle hålla mig i handen. Det finns inte plats för en tung sten om man håller någon i handen. 

Tjugo

Jag har dåligt självförtroende. 

Om ni bara visste hur svårt det var att skriva de där fyra orden. För mig är mitt självförtroende ett enda stort misslyckande. Jag klarar av det mesta men kan inte tycka om mig själv. Jag skäms så otroligt och berättar det aldrig för någon. 

Jag har gömt mig på toaletterna i skolan alldeles för många gånger för att jag fått för mig att jag är för ful/för tråkig/för dum/för otillräcklig för att vistas bland alla andra. Ibland undrar jag hur många timmar som jag suttit på den där femte toaletten inne på tjejernas. Det är så sorgligt och så skrämmande att tänka på. Jag hade så många vänner men ingen visste. Jag har gråtit så mycket där inne på toaletten att jag har varit tvungen att smita ut bakvägen och komma på en ursäkt till varför jag inte kommit tillbaka. 

Jag fick ett stipendium när jag tog studenten i juni förra året. Det fanns säkert många som tänkte så mycket då. Om vem jag var. Det hurrades och applåderades och jag fick så många kramar och pussar, jag var så värd det där stipendiet sa de. Jag tänkte att kanske, kanske tycker jag om mig själv nu. 

Så lätt är det ju inte. Mitt dåliga självförtroende har förstört så mycket, gör det fortfarande. Det är nog en stor anledning till att jag aldrig varit kär. Jag är rädd för att jag ska vara någon annan än den som Han fattat tycke för. Men mest av allt tror jag att Han bara spelar med mina känslor, att Han inte alls är intresserad av mig. Varför skulle någon som Han vilja ha någon som mig? 

Det gör det hela så väldigt omöjligt. Jag ger det inte en chans. Är alldeles för rädd. Så dumt.

Nitton

Håkan Hellström - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Arton

Vet du, jag är så väldigt mörkrädd. Har alltid varit det. Men ibland tror jag nästan att jag skulle kunna tycka om mörker om du stod bredvid.

Jag vill egentligen inte erkänna detta, men jag tror att jag skulle leva så mycket mer med dig vid min sida. Jag vill leva för mig, jag vill inte behöva någon. Jag ska inte behöva någon. Jag är liksom självständigheten själv. Jag har alltid varit Hon Som Klarar Sig Själv. Jag trodde det klädde mig, att det var vägen till lycka. Men så sa någon "vet du A, det finns ingen mening med att vara självständig om man inte har någon att vara det med". 

Det finns ingen mening med att vara Hon Som Klarar Sig Själv. Livet handlar inte om att klara sig. Det är så mycket mer än så. 

Jag tror att det kanske är att promenera hand i hand med någon som tycker att jag är vackrast i hela världen och som flyttar sin kropp lite närmare min under mörka nätter för att visa att det inte finns något att vara rädd för.

Ja, det tror jag livet handlar om. Kärlek alltså.

Sjutton

Det är något speciellt med dina ögon. I ett rum fullt av människor ser du mig, bara mig. Det är som att du klär av mig med din blick. Du ser det där som ingen annan ser. Och jag vill att du ska se.

Sexton

Matt Costa - Vienna

Femton

Vi är på väg hem till dig. Den där februarinatten för över ett år sedan. Kanske är jag redan snurrig av alkoholen eller så blir jag det när du lyfter mig rakt upp i luften. Jag andas frusna andetag och studerar stjärnornas starka sken i mörkrets universum. ”En stjärnklar himmel är den vackra belöningen för kalla vinternätter” viskar jag i ditt öra när du släpper ner mig. ”Du är vackrare än himlens alla stjärnor tillsammans” viskar du tillbaka i mitt öra.

Fjorton

Jag har alltid haft stora drömmar, många mål i livet. Det är väldigt praktiskt att ha det. Världens bästa ursäkt. 

Jag har alltid varit duktig i skolan. Jag var hon som inte gärna räckte upp handen på lektionerna även om jag visste svaret. Fröken sa att jag var snäll, lät andra ta plats och få försöka. Egentligen gjorde jag det bara för min egen skull, jag kunde ju faktiskt svara fel. Det vore inte bra. 

Jag har alltid dansat. Jag har stått i spegelsalar hundratals timmar och gjort pliéer, tränat piruetter och trippat runt i obekväma tåskor. Alltid har jag gjort det. Utan dansen är jag ingenting tänkte jag under många år. Och visst var dansen mitt allt.

Det är så enkelt att lägga fokus på något annat än kärlek när man lever så.

Jag har fått bra betyg, stipendier och alla möjliga bevis på att jag är duktig. Men ingenting spelar någon roll. Ingenting är det värt. Jag har ingen att dela det med. Ingen i min säng som viskar att jag är finast i hela världen, ingen att hålla i handen en lördagskväll på väg hem från bion.

Jag har aldrig varit kär. Jag har fokuserat på annat. Det spelar roll. 

Tretton

Jag sitter i din säng med ett täcke runt min kropp. Allting som händer, det händer. Fast ändå inte. 

Du sitter till höger om mig på sängen och jag lutar mig mot dig. Det är som att kastar jag mig ut för ett stup när jag gör det, på liv eller död, men det vet ju bara jag. Du vänder dig mot mig så att mitt huvud kan vila mot ditt bröst, vågar inte riktigt röra vid mig eftersom du har lovat. Fastän du inte rör vid mig, fastän vi två på sätt och vis helt främmande människor bara sitter där på kanten av en säng i en lägenhet och liksom finns, så har jag aldrig någonsin känt mig så trygg. Skulle världen rasa samman just då så skulle vi fortfarande sitta där på kanten av din säng. Jag bara vet det.

Jag skulle luta mig mot dig och du skulle flytta dig lite närmare.

- Du får röra vid mig

- Jag vill att du rör vid mig

Tolv

Ibland målar jag naglarna i fina pastellfärger och smörjer in hela kroppen med bodybutter som har en svag doft av körsbär. Ärligt talat är det sällan jag passerar ytterdörren utan minst ett lager lack på naglarna. Kanske tror de som möter mig på gatan att jag gör det för någon. Att det finns någon.

Så är det ju inte. Jag gör det mest för att bli lite redo, sorterar bort ursäkter på något konstigt vis. Jag tänker att om det plötsligt skulle hända och någon får för sig att kyssa mig på axeln skulle det vara så mycket lättare om den luktar gott.

Jag blir alldeles snurrig när jag tänker på det. Att förbereda utsidan för att komma till insidan. Jag vet att det kan vara en omväg, kanske rent av fel väg att gå. Men någonstans måste man ju faktiskt börja. Och jag tänker att det är bättre att börja än att inte börja alls. Det är lättare att börja där det behövs pastellfärger och bodybutter. Där inne, där vet jag inte alls vad som behövs. Inte nagellack eller bodybutter i alla fall. Och det känns så främmande. Så tungt. Så jobbigt. Och så väldigt långt borta.

Elva

Motion City Soundtrack - Fell in love without you

Tio

Den här bloggen ska handla om kärlek. Jag lovar er det. Men någonstans där, långt där inne, finns jag. Och jag måste skriva om mig. Därför gör jag det. Lite här och där.

Jag önskar att jag hade modet att visa vem jag är. Vad jag heter, var jag bor och hur jag ser ut. Men jag har inte det. Jag hoppas att jag kan göra det en dag. I morgon eller nästa år. Jag hoppas att ni förstår att ni känner mig ändå. Jag finns och jag har upplevt allt som jag skriver om. Det är jag på bilderna.

För mig är allt jag berättar jättestort och sådär brutalt ärligt. Ni vet så mycket om mig när ni läser här. Det kan låta hemskt att ni känner mig bättre än min bästa vän, men på ett sätt gör ni det. För det som skrivs här, det vet bara jag och ni om.  

Och ni ger mig så väldigt mycket fint tillbaka. 

Nio

Jag säger inte att ingen förstår. Alla mår sådär dåligt ibland. Att känna att ingen i hela världen känner på samma sätt som än själv är nog väldigt normalt. Även om jag önskar att det inte var det. För jag vill att alla andra ska må bra. Jag vill inte att någon ska behöva vara jag. Det räcker så bra med en jag. 

På ett sätt känns hela jag lite som en enda stor lögn. Jag minns att de populära killarna hade sagt mitt namn när de skulle välja vilken tjej de helst skulle vara tillsammans med i klassen. Det var i åttan på högstadiet. Kanske borde det bevisat något. Kanske var jag inte samma jag i deras ögon som i mina. Men egentligen spelade det ingen roll, jag hade redan bestämt mig för att ingen ville ha mig. 

Där och då slängde jag bort så mycket av mig själv. Jag har ingen att skylla på. Jag hade alla förutsättningar att lära mig att älska och bli älskad. Men istället kurade jag ihop mig under täcket och tänkte att jag var trygg bara där. Så rädd för det finaste som finns.

Åtta

Tamarama - Middle of a Magazine

Sju

Jag tror inte du tänker på mig som jag tänker på dig. Hela tiden för att vara exakt. Jag läste någonstans att det inte finns något som heter olycklig kärlek. Att kärlek inte alls är hemskt. Obesvarad kärlek är inte riktig kärlek, det behövs minst två för att det ska vara fråga om kärlek. Att älska någon utan att få något tillbaka är längtan. 

Jag längtar. Efter dig. Dina armar runt min kropp, dina kyssar på min hals. Och när du svepte ett stort duntäcke runt mig och frågade om du fick sätta dig bredvid mig i din säng. 

Sex

Jag minns att vi sitter på stentrappan till en affär, i huset bredvid bor du. Jag sitter i ditt knä och skakar för att det är så kallt. Jag har din tröja på mig under jackan, den luktar du. Jag kan inte förstå hur man kan bli bekant med någons doft sådär när att antalet timmar jag har känt dig är färre än fingrarna på min hand. Du andas mot min hals, medvetet eller omedvetet. Mina händer känns så små i dina. Jag älskar det. 

- Snälla, kan vi inte gå in till mig?

- 

- Vi behöver inte göra något, jag ska inte röra dig.

-

- Du måste in, du fryser ju ihjäl.

-

- Du kan ligga i min säng, jag kan sova på soffan.

-

- Du får ligga var som helst. I sängen, på soffan, på köksbordet om du så vill.

-

- Kom.

Så bar du mig över snön och mina armar runt din hals ville aldrig släppa taget. 

Fem

Min säng känns så stor och jag önskar att du låg här bredvid mig. 

Fyra

Du kommer inte läsa detta. Du är inte någon som läser sånt här.

Kanske är det därför jag tror att vi inte skulle hålla. Att det ändå inte var tänkt att du och jag skulle bli ett vi. Men så kan jag heller inte glömma när tårarna rann och jag viskade "jag hatar mig själv" i ditt öra. Du höll min kropp i din famn lite hårdare så att om benen skulle ge vika så skulle du ändå hålla mig uppe. "Du är för fin för att inte älska dig själv" sa du. 

Tre

Jag kör förbi huset där jag tror att du bor. Det är mörkt ute precis som det var den där kalla natten när vi gick hem till dig. Tänk att bara du och jag vet vad som hände på gatan utanför det ljusgröna huset en snöklädd februarinatt. Kommer någonting, någonsin bli så förtrollande vackert igen?

Det har gått ett år nu och du har slutat ringa. Om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag svara när du ringde för sista gången. Det skulle aldrig bli en sista gång. Jag skulle vara lite modigare, ge dig lite mer av mig själv. 

Jag vill berätta för dig att jag vill att du ska kämpa lite mer. Och att fastän det inte verkar som att jag gör det, så har jag aldrig kämpat såhär mycket för någon. Någonsin. 

Två

Egentligen har jag inte så många kärlekshistorier att berätta. 

Det är som om hela världen tittar på mig med sorgsna ögon, att alla vet att jag är för feg för att bli kär.

Alla killar är inte svin sägs det.

Men mitt hjärta är gjort av tunnaste porslin.

Ett

Jag vet inte var vi ska börja.

Ska det verkligen handla om kärlek?

Kan någon berätta för mig om mitt liv någonsin kommer handla om kärlek.

Det skulle vara skönt att veta vad som väntar liksom.

Jag är förkyld, sjukskriven, nyligen knäopererad och ensammast i hela världen.

Nu börjar vi.