Tre

Jag kör förbi huset där jag tror att du bor. Det är mörkt ute precis som det var den där kalla natten när vi gick hem till dig. Tänk att bara du och jag vet vad som hände på gatan utanför det ljusgröna huset en snöklädd februarinatt. Kommer någonting, någonsin bli så förtrollande vackert igen?

Det har gått ett år nu och du har slutat ringa. Om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag svara när du ringde för sista gången. Det skulle aldrig bli en sista gång. Jag skulle vara lite modigare, ge dig lite mer av mig själv. 

Jag vill berätta för dig att jag vill att du ska kämpa lite mer. Och att fastän det inte verkar som att jag gör det, så har jag aldrig kämpat såhär mycket för någon. Någonsin.