Jag trodde jag var ensam om att se på saker såhär. Trodde jag var ensam om att vara så rädd. Men så verkar det inte vara. Och jag tycker vi ska försöka vara lite modiga tillsammans. Ge det finaste i världen en chans. Det får ta tid så länge man rör sig framåt.
söndag 29 mars 2009
Fytiotre
Jag önskar att jag på något sätt kunde visa er hur mycket era ord betyder för mig. Jag tror inte ni riktigt förstår. Ni lämnar så mycket fint här. Sånt jag aldrig, aldrig trodde skulle skrivas. Tänk att ni kommer tillbaka. Att ni vill läsa det jag skriver. Jag trodde aldrig det. Det betyder jättemycket för mig att just du gör det.
Jag trodde jag var ensam om att se på saker såhär. Trodde jag var ensam om att vara så rädd. Men så verkar det inte vara. Och jag tycker vi ska försöka vara lite modiga tillsammans. Ge det finaste i världen en chans. Det får ta tid så länge man rör sig framåt.
Jag trodde jag var ensam om att se på saker såhär. Trodde jag var ensam om att vara så rädd. Men så verkar det inte vara. Och jag tycker vi ska försöka vara lite modiga tillsammans. Ge det finaste i världen en chans. Det får ta tid så länge man rör sig framåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är definitivt inte ensam om att se såhär på saker.
SvaraRaderaMycket av det du skriver upplever jag varje dag.
Du har bara ett finare sätt att uttrycka allt på.
Sluta aldrig skriv!
Det är så fint, så fint.
Jag gråter när jag läser dina texter. Jag är rörd och har aldrig känt igen mig så mycket som jag gör i det du skriver.
SvaraRaderaJag gråter också för att jag lärt mig att älska och är rädd att förlora det.
Du måste vara en otrolig människa!
J: Tänk att det finns fler än jag, även om det kanske inte är bra att det finns fler som är så rädda. Tack så mycket! Jag ska inte sluta skriva, aldrig när ni är så fina tillbaka! Då vill jag bara skriva mer och mer.
SvaraRaderaHannah: Åh, jag vet inte vad jag ska skriva för att svara på din fina kommentar. Jag blir alldeles till mig, får så svårt att uttrycka hur det känns. Det låter så fantastiskt att du har lärt dig att älska. Jag tror att har man en gång vågat så vet man att det är värt allt annat. Och det där om att förlora det, det är nog vad som skrämmer mig allra mest. Redan nu. Jag önskar jag kunde säga något klokt men jag vet ju inte hur det är. Men du har ju kommit så långt, jag tror allt löser sig längs vägen.
Tack, jag vet inte om jag är så otrolig. Rätt vanlig är jag. Bara lite mer rädd.
Du är absolut inte ensam. Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i dina texter, om och om igen. Keep up the good work! (:
SvaraRaderaJosefine: Det är så konstigt hur man kan vara så säker på att man är den enda i hela världen. När man i själva verket inte är det. Alls.
SvaraRadera