Kanske är det därför jag tror att vi inte skulle hålla. Att det ändå inte var tänkt att du och jag skulle bli ett vi. Men så kan jag heller inte glömma när tårarna rann och jag viskade "jag hatar mig själv" i ditt öra. Du höll min kropp i din famn lite hårdare så att om benen skulle ge vika så skulle du ändå hålla mig uppe. "Du är för fin för att inte älska dig själv" sa du.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gråter när jag läser det här inlägget, A. Sitter i min mörka källare och gråter. För att jag känner igen mig, för att jag upplevt denna scen.
SvaraRaderaJag sparar det här inlägget i ett Worddokument. För alltid och för mig själv.
Anna: Jag läste din kommentar redan igårkväll men kunde inte komma mig för att svara. Jag blev alldeles skakig. Jag låg i min säng när jag skulle sova och tänkte. Tänk att det finns någon där ute som också upplevt det där som jag har upplevt. Ändå fast ändå inte.
SvaraRaderaÄven om det är bland det värsta jag har varit med om så är det också det bästa. Att berätta men veta att han kommer hålla mig över ytan vilket som.