Nio

Jag säger inte att ingen förstår. Alla mår sådär dåligt ibland. Att känna att ingen i hela världen känner på samma sätt som än själv är nog väldigt normalt. Även om jag önskar att det inte var det. För jag vill att alla andra ska må bra. Jag vill inte att någon ska behöva vara jag. Det räcker så bra med en jag. 

På ett sätt känns hela jag lite som en enda stor lögn. Jag minns att de populära killarna hade sagt mitt namn när de skulle välja vilken tjej de helst skulle vara tillsammans med i klassen. Det var i åttan på högstadiet. Kanske borde det bevisat något. Kanske var jag inte samma jag i deras ögon som i mina. Men egentligen spelade det ingen roll, jag hade redan bestämt mig för att ingen ville ha mig. 

Där och då slängde jag bort så mycket av mig själv. Jag har ingen att skylla på. Jag hade alla förutsättningar att lära mig att älska och bli älskad. Men istället kurade jag ihop mig under täcket och tänkte att jag var trygg bara där. Så rädd för det finaste som finns.