Trettiosju

Jag ska berätta en sak. En sak som jag aldrig har berättat om för någon. Jag vill inte att någon ska veta för det är så lätt att döma. Men här och nu känns det rätt, jag vill att ni ska veta.

Någon vecka innan jag skulle börja första året på gymnasiet hamnade jag på sjukhus. Jag var så väldigt trött, jag minns att jag tänkte att jag ville lägga mig ner på marken var jag än befann mig. Det var som om mina ben inte orkade bära min kropp.

Jag minns att jag, mamma och pappa satt på barnavdelningen i ett rum med ljusgula väggar och väntade. Det fanns inget annat än Bamsetidningar och barnböcker att läsa, jag tittade ut genom det stora fönstret. Det var en solig dag, jag tänkte "vad gör jag här" om och om igen. Jag hade gråten i halsen redan innan läkaren kommit in, jag vet inte varför. Oftast när man träffar läkare på ett universitetssjukhus har de med sig en eller två läkarstudenter, det hade inte läkaren som kom in i vårt rum. Hon bad mig att flytta från stolen till den där hårda britsen som finns i alla undersökningsrum. Jag trodde att hon skulle undersöka mig och det skulle hon. Men inte på det sättet jag hade trott. Hon satte sig på en liten pall bredvid mig och tittade in i mina ögon medan hon började ställa frågor. Alla frågor var olika men hade samma mål. Jag minns att hon hade snälla ögon. Det gjorde mig ännu mer ledsen.

Jag visste precis vad hon och alla andra ville komma fram till, att min trötthet berodde på att jag inte mådde bra. Kanske gjorde jag inte det. Kanske var jag himla stressad, rädd, ledsen och förvirrad. Kanske vanlig tonårsångest. Kanske något annat. 

Ibland när jag ser någon tjej på stan som liknar mig när jag var sexton kan jag bli så väldigt ledsen. Det spelar ingen roll om man är klädd i rätt kläder eller omringad av fantastiska kompisar. Ändå så vilsen. Jag vill bara gå fram, krama om och berätta att det blir bättre. Att växa upp är ett helvete.

Jag är 20 år idag och jag trodde aldrig att jag skulle få säga det. Men det blir bättre.