onsdag 18 mars 2009
Tjugoett
Min hand känns så tung när jag går där längs gatan. Det är som om jag håller en jättestor sten i handen, en osynlig sten. Det spelar ingen roll om asfalten har börjat komma fram på gatorna eller om solen skiner för första gången efter sex månader bakom molnen. Det skulle kunna få vara snöstorm. Bara du gick bredvid mig där längs gatan. Du skulle hålla mig i handen. Det finns inte plats för en tung sten om man håller någon i handen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhvadjagälskardinbloggjagdörlite. Du skriver så vackert om kärleken att jag inte kan undgå att bli alldeles nipprig. Vill bara att du ska veta det.
SvaraRaderaAnna B: Vilken fantastisk fin kommentar, jag tror jag dör lite av glädje just nu! Det är sånt här som får mig att vilja skriva. Tack!
SvaraRadera