Trettio

Första gången jag såg dig sen den där februarinatten var en eftermiddag i stan, försommar. Kanske sent i maj eller tidigt i juni. Jag minns att min nya väska hängde på min vänsta axeln och att jag skulle möta en vän för att hämta ut biobiljetter till en film vi skulle se senare på kvällen. Du gick rakt mot mig och pratade med en kille som gick bredvid dig. Ni hade båda varsin systemetpåse i handen, det var en fredag. Jag kunde riktigt känna hur ölflaskorna klirrade i påsarna, även om jag var för långt bort för uppfatta det egentliga ljudet.

Jag vet inte varför men utan att tänka, eller så var det precis vad jag gjorde, flydde jag in i en butik. Du hann inte se mig. Genom enorma glasfönster kunde jag se hur du passerade förbi utanför.

Jag blev besviken, tänkte att du borde sett mig. Du borde tittat in genom skyltfönstret, inte fortsatt förbi. Du borde ha stannat, lämnat över systemetpåsen till din vän och så borde du gått in. Du skulle säga "jag har ringt dig så många gånger, jag måste fått fel nummer". Jag skulle svara "nej, men jag lovar att svara nästa gång du ringer".

Men du gick förbi, flaskorna klirrade sådär vackert som ölflaskor bara gör när solen skiner. Och du skrattade.