Det är en speciell känsla att vara omringad av människor och ändå känna sig ensam. Sådär fruktansvärt ensam. Det är det värsta jag vet i hela världen. Ensamheten blir påtaglig på ett helt annat sätt när man känner sig ensam fastän man vet att man egentligen inte är det. Varför är det så, varför kan jag känna så?
Varför är det bara jag?
Då är det så enkelt att stanna inne. Ensam i ensamheten. Så fruktansvärt hemskt naturligt.
Det är inte bara du...
SvaraRaderaJag hittade till din blogg i morse, jag minns inte riktigt hur. Och så fastnade jag, läste bloggen från scratch och tänkte att - precis sådär är det. Och nu när jag kom hem läste jag alla inlägg igen och så grät jag och log om vartannat. Jag känner för att skriva igen. Jag har inte känt för att skriva något betydelsefullt på flera år. Allt detta bara för att jag hamnade på din blogg idag. Tack!
SvaraRaderaAnna: Himla synd att det inte bara var jag. Men kanske är vi lite mindre ensamma såhär.
SvaraRaderaSara: Åh, jag tappar helt orden när jag läser så fina kommentarer. Tack, tack, tack! Det betyder jättemycket för mig! Och så fantastiskt att du känner för att skriva igen. Jag mår så mycket när jag skriver, både bra och dåligt, men i slutändan känns det himla skönt att sätta ord på det som finns där långt inne. Jag hoppas det känns så för dig också!
Tack snälla du! Du ska veta att du inte är ensam ensam i ensamhet.
SvaraRaderaH: Tänk att vi är så många ensamma.
SvaraRaderaPrecis så!
SvaraRadera