Kanske skulle det göra honom helt galen. Kanske inte.
Och så en dag skulle det inte finnas någon att skriva lappar till. Ingen som läser meddelandet på spegeln. Ingen att väcka mitt i natten. Det är vad som gör allting så svårt.
måndag 30 mars 2009
Fyrtiofem
Det där om att jag inte skulle kunna älska någon är nog inte riktigt sant. Jag tror jag kan älska himla mycket. Kanske för mycket. Jag skulle nog vara hon som skriver lappar med små och stora ord för att smyga ner i jackfickan när han inte ser. Jag skulle kunna få för mig att skriva ett meddelande med läppstift på spegeln i badrummet om jag började tidigare än honom på morgonen. Jag skulle kanske väcka honom mitt i natten för att berätta att han gör sig väldigt bra i min säng.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skulle nog också vara hon. Om jag fick prova.
SvaraRaderaJag halkade nånstans på väg till sömnen och hamnade här. Jag är glad att jag gjorde det. Jag har liksom du ett behov av att sätta ord på pränt. Det är lättare att tänka då. Ordning och reda.
Det var bara det jag ville säga.
Det där är ju en av de största rädslorna när man är tillsammans med någon, kärleken är inte alltid rolig.
SvaraRaderaMen någon gång kanske man hittar den där som älskar en precis lika mycket. Då kan man känna sig trygg när man ger kärlek.
S: Åh, jag tror så säkert på att du kommer få prova, nej, kommer att få vara hon. Det bara måste finnas någon där ute som vill älska och bli älskad så.
SvaraRaderaOch himla fint att du hamnade här, det är så skönt att känna igen sig ibland.
Hanna: Så sant, jag hoppas jag också känner så en dag!
vad inspirerande blogg du har <3
SvaraRaderaJag kan bara instämma. Jag säger att jag inte är någon romantiker. Men det... Ja, det är nog mest för att jag aldrig riktigt haft en chans att vara sådär löjligt romantisk. Egentligen är jag nog också en sån som lämnar ulligulliga hälsningar på spegeln och ligger vaken bara för att höra någon andas bredvid mig. Det tror jag. Faktiskt. Och det känns ganska fint. Att vara en sån. Det är synd att jag aldrig fått/fårr möjligheten att uttrycka den sidan av mig. Den verkar... Spännande.
SvaraRaderaMen vår tid måste väl också komma snart?
Anonym: Så fint om jag kan inspirera, tack!
SvaraRaderaAnna B: Åh, jag förstår precis hur du menar. Och jag hoppas och tror och nästan vet att det är vår tur snart. Det måste det vara!