Etthundrasextiotvå

Det är inte lätt att tycka om mig. Mest för att jag inte på riktigt kan tro på att någon kan göra det. Nästan lika mycket för att det skrämmer mig mer än allt annat i hela världen. 

Men jag tycker om honom. Inte bara för att han går bredvid och nära fastän man går i motvind med mig och inte bara för att jag har försökt stöta bort honom så många gånger men han ändå står kvar. Jag tycker om honom för hans sätt att välja ord när han pratar. För att det finns så mycket där innanför, så mycket som jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om. Jag tycker om honom för att han lär mig så mycket och för att han rättar misstag som ingen annan. För att han skrattar när jag gråter, för att han vill ligga nära när vi ser på film. För att han är ett huvud längre än mig och jag måste stå på tå när vi pussas. För att jag inte trodde att jag var någon som ville hålla någon i handen, men med honom vill jag.

För att han är den första som jag känner såhär för. 

Etthundrasextioett

Det har blivit lite jobbigt att bo i en väska. Eller i en flyttkartong. Eller i ett rum utan möbler. I en stad utan vänner.

Pappa brukar säga att jag är ivrigast i hela världen. För att jag är hemskt dåligt på att vänta. Jag väntar nästan aldrig, därför blir jag lite galen av att inte veta var jag kommer att bo om en månad. Jag kan inte sitta stilla och vänta på ett jobb eller två och alldeles för tjocka böcker och tentaångest, det ger mig myror i benen. 

Så jag springer. Fast det är bland det värsta jag vet kan jag inte sluta när jag väl har börjat. Jag förstör ett nyopererat knä och irriterar benhinnor. Det var nog ingen slump att kryckorna följde med hit. För nu är det vi två igen. 

Helst vill jag bara vara två med någon annan och jag hatar att livet kommer emellan oss. 

För jag saknar honom. 

Etthundrasextio

Det är söndag och kväll och luften är ljummen fastän klockan är mycket. Jag lyssnar på den här låten när ett par stannar till på trottoaren över gatan. Det är mörkt ute, de står nära varandra i skenet från en gatlykta.

Det är en levande gata och människor passerar förbi mest hela tiden. Ändå känns det där paret speciellt. De liksom granskar varenda fönster som för att föreställa sig ett liv innanför väggarna. Det är ett sånt där stort och gammalt stenhus där man bor i våning och inte i lägenhet. 

Och jag känner mig lite i vägen där jag sitter på balkongen. Men sen tänker jag att det finns nog inte mycket som är i vägen när man känner sådär.

Etthundrafemtionio

Fina Anna skrev och undrade: Kan du inte berätta mer, fina A? Vart har du flyttat? Vad är dina planer? Vad ska du göra i höst? Vad är dina drömmar?

Jag ska börja studera till hösten. Studera ekonomi. Det känns lite fel att berätta om det här, ni som stöttar mitt skrivande så fantastiskt. Som ingen annan har gjort (och det betyder hela världen för mig). Så många säger att det är siffror som jag kan och det är väl delvis sant. Men om hela sanningen ska fram så är det nog bokstäver som jag tycker bäst om just nu.

Ekonomi är inte vad jag vill ägna resten av mitt liv åt men det är en omväg som jag har valt att gå. Feg eller strategisk beroende på hur man ser det. Jag ser det mest som att jag bygger en fallskärm i fyra år. För sen ska jag våga chansa, med något att falla tillbaka på ska jag satsa allt på det som har räddat mig igenom år av mörka tankar. 

Jag vill jobba med att hjälpa människor. Och jag vill bidra med det som jag är bäst på. Vad det är vet jag inte riktigt ännu. Jag vet att jag skulle känna mig tom om jag jobbade för något vars främsta syfte var att tjäna pengar. Dessutom känns tanken på att ägna mitt liv åt något som jag inte brinner för väldigt fel, jag är för mycket drömmare för att inte tro på något mer än så.

För jag vill göra skillnad. 

Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli med bloggen till hösten. Just nu känns det som att jag aldrig vill sluta skriva men det kan bli svårt med studier och jobb. Och ett liv utöver det. Men jag hoppas att vi kommer att fortsätta att ses, om än inte lika ofta. För jag trivs så väldigt bra här bland er.

Etthundrafemtioåtta

Jag vill skriva så mycket om honom. Jag vill skriva allt om honom. Om hur han tar på mig utan att jag går sönder. Om hur han pressar gränser och krossar murar och det är fruktansvärt. Men mest fruktansvärt rätt.

Jag är livrädd men jag tycker om honom alldeles för mycket för att låta min rädsla förstöra detta. Jag tycker om att jag inte kan sätta ord på vad vi är. Jag tycker om att det känns oviktigt att definiera vad vi är. För det viktiga är att jag vill vara med honom. Och han får mig att må bättre.

Och jag trodde aldrig att jag kunde känna så.

Etthundrafemtiosju

Om jag fick bestämma skulle skolkataloger avskaffas därför att de framkallar mer ångest än de gör nytta. Det skulle finnas ett villkor för att få ta emot organ som skulle bygga på att man då måste vara beredd att donera sina egna när man inte längre har användning för dem. Regnväder skulle alltid följas av solsken. Och alla kläder skulle säljas med tillhörande ord. För att det är så himla fint.

Etthundrafemtiosex

I samma klass som mig på högstadiet gick killen med det busiga håret. Han som kunde strunta i skolan för att han spåddes en lysande karriär inom det mesta som hade med sport att göra och han som liksom aldrig lät livet vänta. Han som alla tjejer önskade som pojkvän inte bara därför att han hade de blåaste ögonen utan för att det var något med hans blick som gjorde den så svår att sätta ord på.

Alla utom jag var intresserade. Eller så var jag det men hade så mycket annat för mig som jag trodde var viktigare. Som att prestera bäst men mest av allt att överleva det där som kändes omöjligt och kallades livet.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men såhär i efterhand har det kommit fram att han försvarade mig när jag var som skörast. För några dagar sedan hörde han av sig. Och jag inser hur man trodde att man var osynlig när man i själva verket inte var det. Hur man inte trodde att någon förstod, när någon gjorde det. 

Etthundrafemtiofem

Kära världens finaste läsare, oftast känns det som att ingen förstår. Men ni förstår. Tack!

Yael Naïm - Far far

Etthundrafemtiofyra

Vi höll varandra i handen och jag tänkte att kanske är det här början på oss och det måste bygga på ärlighet. 

- Jag vet inte riktigt, men det här, det skrämmer mig.

- Vad?

- Att hålla någon i handen, att hålla dig i handen. Jag vet inte om jag är någon som håller någon i handen. Känns det inte lite konstigt för dig?

- Inte det minsta.

Och jag älskade hur han inte ens tvekade när han svarade. 

Etthundrafemtiotre

Jag vet inte vilka som har följt mig sen första början, och jag vet inte om ni minns, men jag berättade om mitt dåliga självförtroende här. Det var egentligen himla slarvigt av mig. Att blanda ihop självförtroende och självkänsla sådär. Men kanske inte så himla konstigt heller. För jag tycker allt det där är så fruktansvärt jobbigt och vill helst inte närma mig det alls.

Man kan nog säga att jag har ett helt okej självförtroende. Jag vet vad jag kan och inte kan. Jag känner till mina svaga respektive starka sidor. Den där självkänslan däremot, den sorterades bort när jag började leva för prestationer. Jag trodde att ett bra självförtroende skulle ge mig den där friden som jag inte kunde finna inom mig. Jag trodde att prestationer skulle göra det lätt för mig att älska mig själv. För helst av allt ville jag ju bara älska den jag var, så som vi alla vill.

Det hela är så väldigt sorgligt egentligen. Hur jag har slängt bort så många år, hur jag aldrig riktigt har tyckt om mig själv. Alls. Jag har blandat ihop misslyckade prestationer med hål i själen och lycka med passerade målsnören.

Jag önskar ingen annan den väg jag, medvetet eller omedvetet, valde. Men tyvärr har jag svårt att tro att jag är ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga. Eller så vet jag det. Jag vill att ni ska öppna ögonen, jag vill att ni ska tycka lite mer om er själva. För man vinner ingenting på att leva i en lögn, även om den ibland känns som den enda sanningen.

 

Etthundrafemtiotvå

MoZella - Light years away

Etthundrafemtioett

Egentligen ville jag bara vara någon som någon ville älska. Det viktigaste var inte att älska någon, utan att bli älskad. Jag trodde att det var så. Och jag ville vara någon som någon ville vara med, någon som någon föll för och någon som någon ville leva bredvid. För ett tag. Helst för alltid.

Jag vet inte riktigt när under vägen som jag slutade se mig för. Jag blev fartblind - i min stress att bli någon, någon tillräcklig, tappade jag bort den jag var. Jag snurrande in mig mer och mer, föll djupare och hårdare för varje gång. Helt plötsligt förstod jag inte alls vad människor såg i mig. I andras ögon gjorde jag allt det där som man skulle göra och lite till, i mina ögon var allting fel. Otillräckligt.

Jag gav mig aldrig en chans att inse att saker och ting hade förändrats. Och en dag ville någon försöka älska mig och jag visste inte vem jag var att älska. För jag hade tappat bort mig själv.

Etthundrafemtio

Pappa menar på att det är för att jag inte mår riktigt bra som jag har börjat ställa väckarklockan varje morgon. Jag vet att han inte tycker om min morgonrutin och därför smyger jag genom våningen så tyst jag bara kan. Det gör mig lite ledsen, inte att jag måste smyga utan att jag vet att tanken på mig kan göra honom så fruktansvärt ledsen.

Jag skyndar ner för trapporna och med musik i öronen kan jag bara ana ett svagt ljud när porten slår igen bakom mig. Ibland är gatan helt tom på bilar när jag korsar den. Jag har aldrig sett mig själv som en morgonmänniska men jag finner det himla vackert att se en stad vakna till liv. 

Jag vet att han inte tycker om att jag säger att jag behöver känna marken passera under mig. Jag vet att han tror att det handlar om något annat. Och kanske har han all rätt att tro det. Jag har ljugit alldeles för många gånger om hur jag mår. Men jag tror faktiskt att det är annorlunda nu. För ibland behöver jag bara sitta på stentrappan och titta på näckrosorna i en halvtimme för att dagen ska kännas lite lättare. Jag önskar att han förstod, men gamla lögner är så svåra att radera. 

Etthundrafyrtionio

Jag har mellanlandat. Flyttat till det som hade blivit mitt hem om det inte vore för att jag snart flyttar här ifrån. Till det som ska bli bara mitt. Förutom kläder i överflöd är en madrass och en lampa ungefär allt jag för tillfället äger.

För fyra dagar sedan sa jag hejdå till några av de viktigaste i min värld. Idag sitter jag 119 mil ifrån dem och tänker att det som har varit kommer aldrig någonsin att vara igen. Och vet ni, hur fruktansvärt chockerande det än kändes att höra dem säga de där orden så kändes det rätt.

För mest av allt behöver jag det här.

Jag har somnat innanför samma väggar i alldeles för många år. Jag har behövt en nytt fönster för sömnlösa nätter hur länge som helst. Nu har jag det.

Etthundrafyrtioåtta

Egentligen är det konstigt. Hur man borde veta. Men inte vet alls. Hur känns det?

Jag vet bara att han säger att han saknar mig och jag önskar att vi kunde ligga bredvid varandra nu.

Etthundrafyrtiosju

Det var en söndag som skulle bli måndag och vi låg i hans säng. Han låg innerst. Nära väggen men mest av allt nära mig. Det var en kylig och sen sommarkväll. Från ett öppet fönster smög fjäderlätta vindar som lämnade osynliga fotspår på min kropp. Men han var varm och jag tyckte något mer om hans hud mot min hud.

- Jag tror kanske att du är min första kärlek.

Etthundrafyrtiosex

Det ska ju handla om kärlek här och jag känner att jag har misslyckats med det den senaste tiden (det har mest blivit om något annat som inte riktigt hör hemma här). Jag tänkte därför vara tyst i några dagar och sedan hoppas jag komma tillbaka med så mycket ord om kärlek att vi nästan spricker.

Samtidigt vill jag passa på att tacka er. För att ni är så himla fantastiska. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare men jag vill säga det igen. Ni är de finaste läsarna som finns. 

Lite extra tacksam är jag för att ni är så många som tar er tid och kommenterar. Av de etthundrafyrtiofem inlägg som finns publicerade här har bara tretton lämnats okommenterade. Slump eller inte är just inlägg nummer tretton utan kommentarer. Vill ni läsa om något som kanske inte var kärlek men ändå himla speciellt så kan ni läsa det där.

Etthundrafyrtiofem

Brett Dennen - Heaven

Etthundrafyrtiofyra

Det finns de som inte tror på förändring. Som inte tror på människan. Det skrämmer mig nog mest av allt i hela världen. Jag blir livrädd därför att jag tror och jag vill inte ha fel. Jag tror så fasligt mycket på att människan föds god och på att världen kan bli bättre för så otroligt många.

Att inte tro, det är liksom att erkänna sig besegrad av en lögn. För mig är det att slänga bort meningen med livet. För jag tror att meningen med livet är att göra världen lite bättre. 

På sitt sätt.

Etthundrafyrtiotre

Det är lite kärlek att börja morgonen såhär tycker jag.

Etthundrafyrtiotvå

Det finns så mycket att ta för givet här i livet. Jag har lärt mig att inte ta bästa vänner för givet (om det kan ni läsa här). Jag har lärt mig att det inte är en självklarhet att kunna gå i trappor. För några år sedan insåg jag att jag inte alltid kommer kunna krama min farmor tio gånger per dag om jag vill. För alltid finns inte.

Det pratas så mycket om att man inte uppskattar. Men jag vill påstå att vi gör det. Hela tiden.

Jag uppskattar himla mycket. Kanske de mest konstiga saker. Jag brukar tänka på att tomma sommargator är något av det finaste som finns när jag cyklar hem mitt i natten, bland annat. Jag har till och med ett dokument på datorn som handlar om sommargator. Och om barfota fötter mot varm asfalt. Och havet. Havet är nog det finaste jag vet. Precis som kärlek alltså.

Vad uppskattar du?