Man kan nog säga att jag har ett helt okej självförtroende. Jag vet vad jag kan och inte kan. Jag känner till mina svaga respektive starka sidor. Den där självkänslan däremot, den sorterades bort när jag började leva för prestationer. Jag trodde att ett bra självförtroende skulle ge mig den där friden som jag inte kunde finna inom mig. Jag trodde att prestationer skulle göra det lätt för mig att älska mig själv. För helst av allt ville jag ju bara älska den jag var, så som vi alla vill.
Det hela är så väldigt sorgligt egentligen. Hur jag har slängt bort så många år, hur jag aldrig riktigt har tyckt om mig själv. Alls. Jag har blandat ihop misslyckade prestationer med hål i själen och lycka med passerade målsnören.
Jag önskar ingen annan den väg jag, medvetet eller omedvetet, valde. Men tyvärr har jag svårt att tro att jag är ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga. Eller så vet jag det. Jag vill att ni ska öppna ögonen, jag vill att ni ska tycka lite mer om er själva. För man vinner ingenting på att leva i en lögn, även om den ibland känns som den enda sanningen.
vi förvirrar oss själva.
SvaraRaderaskapar problem som inte ens existerar.
i själva verket.
Det är så himla mycket lättare att inte tycka om sig själv än att inte tycka om någon annan tycker jag.
SvaraRaderaJag har fått en fasad byggd runt mig. Delvis beror det antagligen på mitt sätt, men mest beror det på andra och hur de har valt att uppfatta mig. Folk tror att jag har bättre självförtroende och mer självsäkerhet än jag har, och bilden utåt sett är en helt annan än den jag är.
SvaraRaderaVad det egentligen beror på vet jag inte. En uppsjö av dåliga erfarenheter som gjort en avvisande mot känslor och motvillig att närma sig någon av rädsla för att bli sårad ytterligare en gång till protokollet? Kanske.
Vi gör våra val, och det är inte alltid vi förstår dem eller inser vidden av dem, men det gäller att försöka göra det bästa utav det. Problemet är väl att jag är väldigt bra på att tala om för folk hur jag tycker att de ska göra, men jag är dålig på att leva som jag lär...
Så sant. Sorgligt men sant. Jag gör så hela tiden.
SvaraRaderaFina du.
SvaraRaderaunderbar tema på din blogg, verkligen.
SvaraRaderaAlice: Åh, det är så sant. Du är så klok!
SvaraRaderasu: Jag önskar att jag inte kände igen mig i det du skriver, men det gör jag.
Micke: Det där om att leva som man lär, jag är också himla dålig på det. Jag tror att folk i min omgivning uppfattar mig som någon med både gott självförtroende och god självkänsla, och det är väl precis som du säger, både mitt och andras fel. Men mest mitt eget.
Sara: Vi är nog många som gör så. Tyvärr. Fast det gör det ju inte mer okej, tvärt om, det är så fel!
Nea: Åh, så fint att du tycker det! Jag tycker att du verkar himla fin!
Sötsaken: Det tycker jag också, jag trivs så fantastiskt bra här bland alla fina som läser. Som du till exempel. Tack för att du läser!
Detta gör så ont för mig att läsa. Jag känner igen det så väl.
SvaraRaderaJag har liksom kunnat tänka att fy fan vad jag är bra. Jag är bättre än alla andra på detta och mitt blev bäst och ja... du vet, sådant.
Skitbra, ju. Men så misslyckas jag med något och allt rasar. Jag är sämst, mår fruktansvärt och förtjänar noll.
Hu.
vem är du? du måste ha världens finaste själ ungefär. du verkar vara en sån som har ett större hjärta än dom flesta.
SvaraRaderajag älskar din blogg.
(fast ändå vill jag bara bryta ihop när jag känner igen mig.)
Jag är nog där nu som du var då.
SvaraRaderaDet är som om det är jag som skriver, det skrämmer mig lite faktiskt. Keep it up!
Jag tänkte skriva en kommentar, men min hjärna ville inte samarbeta. Jag sitter i mitt packlåde- och nya IKEAmöbler-rum och internetar.
SvaraRaderaOch jag tycker att du är så himla värd alla komplimanger du får här.
ibland är en lögn det finaste man har
SvaraRaderaDet låter som du pratar om mig
SvaraRaderaAnna: Det är så fruktansvärt, hur många det är som känner igen sig. Man tror liksom att man är den enda, när man i själva verket delar något tungt med så väldigt många andra. Inte för att det är mer okej då, men ändå.
SvaraRaderafelicia: Åh, det är så fint det du skriver om mig. Jag önskar att det vore sant, men egentligen är jag nog mest som alla andra. Fint att du gillar bloggen, det betyder massor för mig att du läser!
Stina: Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva till dig. Sånt som jag tror att jag vela höra när jag befann mig mitt i det där. Sånt som jag tror att jag behövde höra. Därför blir jag alldeles galen när jag nu har chansen och inte hittar orden. Jag trodde aldrig att det skulle bli bättre, men det blev det. Tusen kramar!
Hanna: Tack, tack, tack fina du. Jag blir ju verkligen överöst med fina ord. Alldeles fantastiskt är det. Världens finaste läsare!
Anonym: Åh, jag vet inte. Jag vet bara att en lögn kan ställa till det så himla mycket.
Sofie: Det är så fruktansvärt, hur många vi är.