Etthundrafemtio

Pappa menar på att det är för att jag inte mår riktigt bra som jag har börjat ställa väckarklockan varje morgon. Jag vet att han inte tycker om min morgonrutin och därför smyger jag genom våningen så tyst jag bara kan. Det gör mig lite ledsen, inte att jag måste smyga utan att jag vet att tanken på mig kan göra honom så fruktansvärt ledsen.

Jag skyndar ner för trapporna och med musik i öronen kan jag bara ana ett svagt ljud när porten slår igen bakom mig. Ibland är gatan helt tom på bilar när jag korsar den. Jag har aldrig sett mig själv som en morgonmänniska men jag finner det himla vackert att se en stad vakna till liv. 

Jag vet att han inte tycker om att jag säger att jag behöver känna marken passera under mig. Jag vet att han tror att det handlar om något annat. Och kanske har han all rätt att tro det. Jag har ljugit alldeles för många gånger om hur jag mår. Men jag tror faktiskt att det är annorlunda nu. För ibland behöver jag bara sitta på stentrappan och titta på näckrosorna i en halvtimme för att dagen ska kännas lite lättare. Jag önskar att han förstod, men gamla lögner är så svåra att radera.