Etthundrafemtiosex

I samma klass som mig på högstadiet gick killen med det busiga håret. Han som kunde strunta i skolan för att han spåddes en lysande karriär inom det mesta som hade med sport att göra och han som liksom aldrig lät livet vänta. Han som alla tjejer önskade som pojkvän inte bara därför att han hade de blåaste ögonen utan för att det var något med hans blick som gjorde den så svår att sätta ord på.

Alla utom jag var intresserade. Eller så var jag det men hade så mycket annat för mig som jag trodde var viktigare. Som att prestera bäst men mest av allt att överleva det där som kändes omöjligt och kallades livet.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men såhär i efterhand har det kommit fram att han försvarade mig när jag var som skörast. För några dagar sedan hörde han av sig. Och jag inser hur man trodde att man var osynlig när man i själva verket inte var det. Hur man inte trodde att någon förstod, när någon gjorde det.