måndag 27 juli 2009

Etthundrasextioett

Det har blivit lite jobbigt att bo i en väska. Eller i en flyttkartong. Eller i ett rum utan möbler. I en stad utan vänner.

Pappa brukar säga att jag är ivrigast i hela världen. För att jag är hemskt dåligt på att vänta. Jag väntar nästan aldrig, därför blir jag lite galen av att inte veta var jag kommer att bo om en månad. Jag kan inte sitta stilla och vänta på ett jobb eller två och alldeles för tjocka böcker och tentaångest, det ger mig myror i benen. 

Så jag springer. Fast det är bland det värsta jag vet kan jag inte sluta när jag väl har börjat. Jag förstör ett nyopererat knä och irriterar benhinnor. Det var nog ingen slump att kryckorna följde med hit. För nu är det vi två igen. 

Helst vill jag bara vara två med någon annan och jag hatar att livet kommer emellan oss. 

För jag saknar honom. 


7 kommentarer:

  1. Den här bloggen är nog det finaste jag vet, att hitta ett nyskrivet inlägg här är som att få ett litet paket. Fullt med fina ord och vackra känslor.
    Jag skriver vanligtvis mycket själv men just nu kan jag inte, jag är livrädd att jag håller på att tappa orden. Det är ju dom som vanligtvis håller mig vid liv.
    Men så går jag in här och hittar dina ord som är så bra och kompenserar för mina försvunna så fantastiskt bra att jag får ont någonstans.

    Jag vet att jag sagt det förut, men vissa saker kan inte sägas för många gånger. Tack!
    För att du är du.

    SvaraRadera
  2. grymt fint.

    SvaraRadera
  3. Jag ångrade mig så mycket att vi gick tillbaks och fick köpa en annan mobil, lite genant, men jag är lite av ett teknikfreak och jag vill gärna ha nya grejer med många funktioner sådär. Vilket är dumt, för dyrare saker har en tendens att gå sönder!

    SvaraRadera
  4. så himla fint allting.
    jag önskar att jag fick springa, men jag hade körtelfeber för några veckor sedan så jag kommer vara trött i ett halvår - jag orkar inte ens bära hem matkassarna från konsum. springa är inget för mig just nu, och bara för att jag inte k a n så är jag så ledsen. jag vill alltid ha möjligheten, och nu har den rest iväg från mig i flera månader. det känns ungefär som när man har bråkat med en kär vän.


    hoppas du har det bra,

    kram

    SvaraRadera
  5. Tack. Jag tycker att du skriver underbart!

    SvaraRadera
  6. Tack underbara fina, jag älskar dina texter!
    Puss.

    SvaraRadera
  7. Emma: Åh, du anar inte hur mycket dina ord betyder för mig. Jag blir så rörd, jag vill skriva tack vare dig. Jag tror att du kommer att hitta tillbaka till orden när du minst anar det, jag tror inte att du behöver oroa dig. Tack för att du är du!

    dimmigadagar: Tack!

    Hanna: Man ska göra det som känns rätt. Och absolut inte lägga pengar på något som man inte vill ha. Hoppas du blir mer nöjd med din nya mobil! :)

    sarah: Jag vet vad du menar. Det är så väldigt frustrerande att vara begränsad sådär. Jag hoppas du blir bättre snart! kram

    Om: Varsågod! Och tack!

    Emma: Varsågod! Du vet att jag uppskattar det, tack!

    SvaraRadera