Det är en levande gata och människor passerar förbi mest hela tiden. Ändå känns det där paret speciellt. De liksom granskar varenda fönster som för att föreställa sig ett liv innanför väggarna. Det är ett sånt där stort och gammalt stenhus där man bor i våning och inte i lägenhet.
Och jag känner mig lite i vägen där jag sitter på balkongen. Men sen tänker jag att det finns nog inte mycket som är i vägen när man känner sådär.
ramlade precis in på din blogg för första gången och den är så himla fin. har suttit och läst gamla inlägg i evigheter och jag måste tacka för ditt sätt att förklara känslor på, tusen tack.
SvaraRaderaHanna: Åh, jag tror inte du förstår riktigt hur glad jag blir när en ny läsare hör av sig sådär. Det var så fint att du gjorde det. Så att jag får en möjlighet att tacka för att du läser men kanske mest för att verkligen förstå att du finns. På riktigt. Tack!
SvaraRadera