Etthundrafem

En alldeles för vacker sommarkväll ringde min bästa vän och berättade att hon var sjuk. Vi var båda 15 år och hade just gått på sommarlov. Vi skulle börja i åttan till hösten. Fastän den där sommaren vände upp och ner på allt i min värld så trodde jag ändå att det skulle bli så, att jag skulle möta henne i korsningen och promenera med henne till skolan första dagen efter sommarlovet så som vi alltid hade gjort. Men så blev det aldrig.

Hon hade cancer, fast det ordet minns jag aldrig att vi sa. Jag minns inte alls vad vi pratade om under det där telefonsamtalet som så blixtsnabbt förändrade mitt liv, jag minns bara att från den stunden var ingenting längre som förut. Ingen var längre odödlig; min bästa vän var döende.

Jag vill så gärna minnas allting så som det var, men jag tror inte jag kan. Och kanske är det bäst så. En tumör hade växt i hjärnan på min bästa vän och hon skulle opereras. Allt var så akut, så obegripligt och så främmande för två 15-åringar med alldeles för lite livserfarenhet. Jag vet inte när man är mer redo för något som detta, jag vet bara att jag måste tro på att jag hade hanterat det på ett helt annat sätt om det hade inträffat nu. För då hanterade jag det inte alls, jag svalde hårt och vägrade prata om det som var ett faktum. Kanske var det mitt sätt att hålla mig flytande, kanske gjorde jag det för att rädda mig själv.

Hösten kom och hon var för sjuk för att gå i skolan. Det borde egentligen inte kommit som en chock, men för mig gjorde det nog det. Jag borde såklart bara promenerat förbi korsningen när jag visste att jag inte hade någon att vänta på den där första dagen efter sommarlovet. Men jag minns att jag stannade till vid korsningen några minuter, liksom för att ge henne en chans att hinna ikapp mig. En chans att hinna ikapp livet, allt det hon hade förlorat i samma stund som hon fick veta att hennes liv hänge på en alldeles för skör tråd. 

Vår lärare berättade för klassen varför hon inte skulle komma till skolan på ett tag, även om de flesta redan visste. Medan mina vänner började prata om hur få foton vi hade tagit på henne det senaste året gick jag runt och tänkte på vilka läxböcker och anteckningar som jag skulle gå förbi med efter skolan. Jag trodde, naiv som jag är, att jag skulle kunna se till att hon gick ut högstadiet med oss alla andra. 

När hennes liv egentligen handlade om att överleva fokuserade jag på den enda trygghet jag hade i livet. Skola. Prestationer. Det borde varit kärlek, jag vet det.

(Till saken hör att min bästa vän lever. Hon är friskförklarad efter fem långa år.)