fredag 22 maj 2009

Etthundraåtta

Jag satt på en bänk och grät idag. Avvarade en timme för känslor som jag inte visste fanns. Jag hade nog helst avvarat en evighet. Sedan cyklade jag hem och mamma sa att mascaran hade runnit. Jag skyllde på min pollenallergi. Hon trodde på mig, varför skulle hon inte? 

Vi sa hejdå idag. Han och jag, vi. Finns inte längre. Frågan är väl om vi någonsin har funnits. Men för mig har vi nog det. Jag ska berätta om det när jag har lite perspektiv. 

5 kommentarer:

  1. jag skickar en kram till dig genom luften. kram!

    SvaraRadera
  2. Ja det kommer massor av bilder hoppas jag (på klänningen). Jag har gjort precis samma sak, bara inte idag. Kanske därför man har mascara, för att det ska synas vilka som är ledsna?

    SvaraRadera
  3. susanne: Åh, tack! Det betyder nog mer än du tror. Jag skickar tre kramar tillbaka!

    Emma: Åh, va roligt! :) Ja, ibland är det skönt att någon ser. Men igår, då ville jag nog inte att det skulle synas.

    SvaraRadera
  4. Du skriver så fint om nånting så.. fult? Eller vad man ska kalla det.
    När jag läser det du skriver jag glad över att jag så ofta stänger av innan jag hinner stänga så mycket (även om det varit precis på gränsen den senaste tiden), men samtidigt är det nog någonting som alla måste uppleva.
    Även om det är klyschigt så blir det faktiskt lättare med tiden:)
    Testa att flytta sängen helt, jag sov mitt i rummet och har inte vaknat så lugn på länge!

    SvaraRadera
  5. Sanna: Tack så hemskt mycket! Dina ord gör det nog lite lättare för mig, även om det kan låta konstigt så betyder det himla mycket att det finns de som tycker att jag kan något. Kan skiva alltså.

    Och jag ska nog flytta på sängen som du säger, kanske kommer det kännas lite, kanske jättelite, bättre sen. Då är det värt allt.

    SvaraRadera