Mamma har berättat att jag har pratat om fadderbarn enda sedan jag var stor nog att se Faddergalan på tv. Jag minns att jag lovade mig själv att den dagen jag hade ett fast jobb så skulle jag skänka regelbundet. Jag minns inte hur gammal jag var då, jag minns bara att tanken på att ha ett jobb kändes himla avlägsen. För några år sedan blev jag på sätt och vis fast anställd, schemalagd varannan helg. Samma dag anmälde jag mig som världsförälder för Unicef. Jag minns att jag tyckte om den jag var den dagen. Det fanns så mycket som jag hatade med mig själv just då, men just den delen av mig själv tyckte jag om. Kanske, på sätt och vis, räddade det mig lite.
Om sanningen ska fram vet jag inte riktigt om jag mår bra eller dåligt av att vara världsförälder. Jag blir mer medveten, fast på gott och ont. Jag blir medveten om att jag gör något, men också att jag gör alldeles för lite. Det är så himla dumt egentligen. Hur man kan tycka att det man gör är en droppe i havet när det i själva verket kan röra sig om väldigt många fler vattendroppar till antalet i ett barns kropp. Det, om något, spelar roll.
Jag skänker också pengar. 150 i månaden (sedan sjätte klass) till en liten söt tjej i Sri Lanka. Jag har också dåligt samvete. Inte för att jag skänker för lite, utan för att jag aldrig har skrivit brev till tjejen (när jag hela tiden får teckningar och sånt från henne, sånt de gör några gånger per år via den organisationen). Påstår hela tiden att jag glömmer men när sanningen ska komma fram undrar jag vad sjutton jag ska skriva. "Hej, jag heter Joella och jag bor i ett stort hus i en fin liten förort. Jag gillar att shoppa på fritiden. Och titta på film. Och hur är det med dig?" Jag vet att hon har haft det svårt, att hennes mamma tjänar ingenting och hennes pappa är död. Hon lever i en helt annan värld än mig. Vad skriver man då? Utan att låta hemsk? Kanske är det bättre att hon bara får pengar och hennes liv kanske blir något bättre utan att hon får veta att jag har det så otroligt mycket bättre. Skulle vilja skriva, men jag vet liksom inte hur jag ska göra.
SvaraRaderaJoella: Jag önskar att jag visste vad du skulle kunna skriva, jag vet bara att jag tror att du borde skriva ett brev. Det behöver ju inte alls vara särskilt långt. Du kan kanske skriva lite kort om vad du heter, hur gammal du är, om din familj och vad du vill jobba med i framtiden. Skicka med ett foto så hon får se hur du ser ut, det tror jag kan betyda mer än vad du tror.
SvaraRaderaFast egentligen har jag ju ingen aning.