Jag har aldrig haft en tandborste hos någon, jag vet liksom inte hur det ska kännas. Men jag tror att det ska kännas mer än såhär. Och jag vet inte om jag ska fortsätta på något som kanske inte ens har börjat eller om jag ska vänta lite och försöka andas för mig själv ett tag.
måndag 4 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, jag tycker att det låter så himla svårt. För att när jag inte var kär utan bara liksom följde med blev jag på något vis alldeles för engagerad och efter två månader tänkte jag att "men det är nog så här kärlek känns". (Det är möjligt att jag redan skrivit om det.)
SvaraRaderaOch sedan gick det bara rakt nedåt med mig. Men jag tror att din pojke nog är av lite bättre slag än vad min var.
Jag hoppas att du förstår dig på dina känslor snart. Det är minsann inte det lättaste.
Jag tror jag vet hur du menar. Du är osäker eftersom den här känslan är ovan, men jag tycker absolut inte att du kan avsluta någonting du redan börjat, om du förstår vad jag menar. Då är du tillbaka på ruta ett igen. Men du gör ju såklart som du vill. Jag vet bara att.. man måste våga pröva, om inte för hans skull, så för din egen. Bådas. Det är svårt och jobbigt i början.. Man känner inte varandra tillräckligt, men det gör man...
SvaraRaderaKram :)
Jag förstår hur du menar. Hur vet man egentligen när det känns rätt, när det är på riktigt? Är fjärilarna i magen bara inbillade? En lite söt kille har börjat skriva massor fina saker till mig, bjudit hem mig på filmkväll bara vi två och erbjudit sig att ta solnedgångspromenader med mig. Men jag vet inte alls vad jag känner. Det känns mest konstigt och pirrigt, men är det så kärlek känns? Jag vet inte om jag vågar, tänk så mycket som kan bli fel. Men samtidigt, vad har jag att förlora?
SvaraRaderaJag tar små, små steg. Går försiktigt och hoppas att det går bra. Kanske är det så man måste gå tillväga. Jag vet inte.
Det där med tandborstar är fint. Att våga är underskattat och att andas lika så, det är underbart när båda är möjliga på samma gång.
SvaraRaderadet som jag är mest rädd för är att aldrig bli kär, att aldrig få känna hur det pirrar och att man älskar någon över allt annat.
SvaraRaderajag är inte så rädd för att bli sårad. för det visar bara på att jag känt NÅNTING iaf...
Hanna: Tack för att du berättar. Så att jag vet vad jag borde akta mig för. Jag vet inte riktigt alls just nu. Varken ut eller in. Fortsätter ändå tror jag, och jag hoppas att jag vet vad som är rätt eller fel snart.
SvaraRaderaCecilia: Jag tror att det kan ligga något i det du skriver. Kanske är jag bara ovan, kanske blir allting lite lättare snart. Om jag bara rider ut den värsta stormen. Jag var så oförberedd på att det skulle vara såhär, men jag ska försöka. För min skull. Kram!
Julia: Jag önskar att jag visste hur det känns att vara kär, då skulle jag berätta. Sanningen är nog den att jag inte alls vet. Men jag tror att man måste försöka övervinna rädslan och nervositeten om att det ska kunna bli något himla fint. Det låter som att du vågar mer och mer, precis så tror jag att man ska ta det. Jag hoppas innerligt att du snart ska veta vad kärlek är.
h: För mig är tandborstar mest skrämmande och det gör mig så förvirrad. Förtvivlad. För jag vill tycka att det är fint, jag hoppas att jag kommer göra det en dag.
emma: Jag är också himla rädd för att aldrig bli kär. Nu när jag på något sätt borde hittat rätt och ändå inte känner något har den rädslan blivit ännu större. Men jag hoppas att det kommer, att jag bara behöver lite tid. Alla måste väl kunna älska?
Men jag är nog himla rädd för att bli sårad också.
tandborstar kan vara mycket skrämmande. men varför inte prova det okända?=)
SvaraRaderaCarolina: Jag vet att jag vill prova en dag, men jag är inte säker på att det är rätt just nu. Kanske kommer det aldrig kännas helt rätt, det skrämmer mig.
SvaraRadera