Etthundratolv

Vi satt på gräset i en grönklädd park när vi sa hejdå. Det var fredag och på sina ställen nästan för trångt med folk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag tyckte att det var något bra eller dåligt. Vi kändes så små, så obetydliga i något så mycket större. Jag brukar se det som en slags tröst att världen är så obegripligt oändlig när jag känner mig vilsen. Men då kändes det inte som en tröst.

Vi hade suttit på en bänk ett hundratal meter bort några veckor tidigare och jag hade berättat att jag inte kände så mycket. Inte för honom, inte för oss. Jag hade sagt att det hade hänt att killar hade fallit för mig utan att jag känt någonting. Jag brukar inte berätta sånt, det brukar inte kännas så viktigt, men på något sätt så gjorde det nog det den där gången. Kanske var det för att han kändes så skör under den där stenhårda fasaden som jag berättade. Kanske brydde jag mig redan då lite mer om honom än jag själv hade förstått. 

Då, när vi satt där på den där bänken kunde jag inte för mitt liv föreställa mig att det skulle vara mina känslor som skulle väga tyngst några veckor senare. Jag trodde aldrig att jag kunde lura mig själv på det sättet. Jag har alltid varit himla lättlurad men jag har också lärt mig att det är så mycket mer än bara en svaghet. Men fortfarande, ibland bara just det; en svaghet.

Solens stålar kändes så nära men ändå så långt borta, i fredags när vi sa hejdå. Jag ville så hemskt gärna lägga min hand ovanpå hans som låg så ensam på gräset, men jag visste att det bara var att göra något svårt ännu svårare. Jag berättade att flyttlådor och växande känslor väldigt sällan slutar bra. Jag ville dra mig ur. Jag ville inte känna det jag kände för det gjorde mig livrädd. Livrädd för att gå sönder för någon som aldrig skulle gå sönder för mig.

I natt när jag körde hem så letade jag efter honom längs vägen. Jag tänkte att det fanns en chans att han skulle gå där, fast några timmar senare, på väg hem. Jag vet inte varför men jag tror att jag ville se det som han skulle se. Ville så gärna kunna se verkligheten ur hans ögon. 

Plötsligt gick han där. Ensam. Och fastän det kändes som att varenda nerv i min kropp ville få armarna att vrida på ratten och vända om när jag körde förbi så fanns det något inom mig som var starkare. Något som viskade "du har tagit ditt beslut och nu får du leva med det". För jag tror faktiskt, vill hoppas, att det är bäst såhär.

Men det betyder inte att jag inte saknar, längtar och allra mest undrar.