torsdag 14 maj 2009
Etthundra
Jag undrar när kroppen säger stopp. Kommer den någonsin ropa att nu får det vara nog och nu är det dags att du börjar känna något? Jag undrar om man kan vara en sten för alltid, för jag har varit det alldeles för länge nu och jag tror att det måste bli min tur snart. Jag undrar hur länge man måste betala priset för att man en gång, för år som känns som evigheter sedan, tog beslut om att kasta känslor i soptunnan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har också kastat känslor i soptunnan, jag blev sårad allt för många gånger helt enkelt. Jag ångrar det inte, inte nu iaf. Kanske i framtiden. När jag vill och när jag inte är rädd för att bli sårad längre.
SvaraRaderaSvar1: Det är en sorts verklighetsflykt. Som att läsa en bok man egentligen inte kan relatera till. Bara det att när man skriver så bestämmer man allting själv, har kontrollen. Det är skönt.
Svar2: Jag tycker att det är bra att du vågar utforska det. Även om det är nytt och skrämmande. För det kan bli någonting väldigt bra. Om du inte vågar får du aldrig veta.
Tack själv fina du, för att du delar med dig. Men även för att du ger så bra respons. Det betyder nog mer än du tror.
Jag tror att känslorna kommer till en när man är redo, på något sätt. Det brukar nog ofta vara så att just när man nästan gett upp, när man slutar leta, det är då det kommer, då dyker det upp nån, som kan vara himla rätt.
SvaraRaderaJag tror inte på en kärlek som kommer på beställning, jag tror på en kärlek som kommer när det passar den själv.
Svar: Tack, det betyder så mycket för mig, att du, som verkar vara så fin, skriver sånt. Tack för att du påminner mig, för jag vet ju, egentligen, jag bara glömmer.
Det där med känslor är så knepigt och individuellt att jag inte ens kan tänka mig in i hur just DU känner. Men du skriver i vilket fall som helst underbart, jag beundrar ditt sätt att utrycka känslor i text. Förhoppningsvis kan det också transformeras till att du kan uttrycka dina känslor i verkligheten. Du behöver inte vara säker, ingen är säker när det kommer till kärlek. Men att våga chansa är också ett enormt steg. Och grattis till ditt hundrade inlägg förresten.
SvaraRaderaJosefine: Det låter himla jobbigt det där. Jag hittar ingen egentlig anledning till varför jag har valt att blunda för mina känslor, kanske för att jag var så väldigt svag där ett tag. Skör liksom. Men jag har nog aldrig blivit sårad, aldrig kommit någon så nära. Det skrämmer mig.
SvaraRaderaJag uppskattar verkligen att vi kan utbyta tankar såhär, det är fint tycker jag!
J: Jag har också tänkt som du. Men jag har aldrig väntat och jag har aldrig känt något på 20 år. Jag tror kanske att jag måste försöka med något annat nu. Sluta vara så himla rädd och försöka chansa lite. Kanske passar det nu, kanske inte. Jag tror att jag måste sluta vända ryggen till så fort någon ser något fint i mig.
Julia: Tack så hemskt mycket Julia. Jag tycker att du är himla duktig du också! Och så fint att du förstår, att mina små steg är så väldigt stora för mig. Jag hoppas att någon annan också förstår det. Jag kan inte förstå att jag redan har skrivit hundra inlägg om kärlek, men jag hoppas att det ska bli hundra till.