- Nej, det gjorde jag inte.
- Men ni var väl tillsammans i fyra år? Jag tror du måste förklara bättre för jag förstår inte.
Han gav mig ingen förklaring.
Jag tycker mest att det verkar dumt att leva tillsammans med någon som man tycker är okej. Säger hon som aldrig varit kär, tänker någon. Men för mig räcker inte med att ha en hand att hålla i när det är mörkt ute. För mig är det viktigt att det är handen på någon som får mig att tappa andan varje gång han rör vid mig. Jag vill egentligen inte tänka det här, men kanske är det därför som jag inte har någon hand att hålla i.
Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att den där handen finns någonstans. Och att den passar allra bäst med min.
När det känns rätt är det rätt. Men det är bra att prova på om det kan bli rätt, annars vet man ju inte. Så var inte rädd för att prova igen. Nästa gång kanske du tappar andan.
SvaraRaderaSvar:
Jag tror inte att jag kommer få det jag förväntar mig, för jag vill ha så himla mycket mer än jag tror att han är beredd att ge mig. Och det faktum att han gång på gång påminner mig om att ingenting blir som man tänkt sig och att man inte ska ha höga förhoppningar får mig sakta men säkert att inse att han aldrig kommer att kämpa lika mycket som jag. Och jag har i princip gett upp. Om jag bara kunde sluta hoppas.
varför är vi såhär? jag känner samma. herregud. undrar om vi nånsin kommer bli kära hörru...
SvaraRaderajag tror på en människa som får mig att tappa andan varenda gång han rör vid mig. och jag tror på att han är där ute någonstans, ämnad att hitta mig. och om vi är två som tror på de två personerna, vad har vi fått den tanken ifrån? två människor utan någon som helst anknytning till varandra förutom orden vi nu delar. jo, det finns därute.
SvaraRaderaJag är rädd för att hitta handen och att känslan till slut ska dö. Att pirret i magen ska försvinna och att jag ska kunna andas normalt när han rör vid mig, även efter flera månader eller år. Jag vill vara sprudlande kär tills jag dör. Kanske är det därför jag inte har någon. För att jag inte nöjer mig med någonting som är "okej". Kanske har jag för höga förväntningar..
SvaraRaderaJag läser kommentarerna och jag tror att du har de finaste läsarna i hela bloggvärlden.
SvaraRaderaJag upplever att Pontus har räddat mig. Jag tror att jag älskar honom så extremt extra mycket därför. För om han inte kommit in i mitt liv lite mer sådär som han gjorde för något över ett år sedan skulle jag vara fast med att försöka vara snäll emot mitt hemska ex. Nu är han helt borta ur mitt liv, och jag har aldrig mått bättre. Vilket jag till ganska stor del har Pontus att tacka. För att han har gjort att jag vågade. För att jag älskar honom så mycket och jag vet att exet skulle förstört. Och jag lät honom inte förstöra mer.
Det plus att jag är så kär får mig att sväva varje gång Pontus rör mig, eller säger att han älskar mig.
Kanske måste man ha upplevt lite svårt för att verkligen känna hur underbart det är att vara så där kär och älskad. Kanske måste man verkligen ha längtat för att uppleva hur det är.
Och jag tror att det finns någon för dig.
Vi alla har en person som kommer vara breathtaking, underbar, vackraste man sett.
SvaraRaderaPersonen kommer bli allt och lite till. Som mest kommer personens hand passa in i ens egen hand alldeles naturligt. Då känner man kärleken.
S: Jag hoppas att jag tappar andan nästa gång.
SvaraRaderaMen hur vet du att han är den rätte då? Och kanske är det så att han egentligen har jättemycket att ge, bara är rädd för att det han inte ska leva upp till förväntningarna om han berättar det för dig.
e: Åh, jag önskar att vi inte var såhär. Jag undrar samma sak. Jag är så himla rädd för att aldrig bli kär.
julia: Vilken otroligt fin tanke. Jag tror som dig, tror på dig. Han finns.
Josefine: Jag är också rädd för att känslan ska dö ut. Fast mest är jag nog rädd för att inte känna något alls. Och jag tror inte att du har för höga förväntningar, du har bara inte hittat rätt ännu. Jag hoppas att det är så i alla fall.
Hanna: Visst har jag! Jag blir så lycklig varje gång jag läser era fina kommentarer. För du är ju en av mina fina läsare. Jag är så himla tacksam för att ni finns. Annars skulle jag inte fortsätta skriva. Ni får mig att tro på att jag kan.
Och jag tycker fortfarande att din och Pontus kärlek verkar så himla fin!
J: Jag hoppas så innerligt att du har rätt. Det vore så himla fint!
Och när man hittar den där någon, den som får en att tappa andan varje gång man hör hans röst, varje gång han rör vid en, varje gång man ser in i hans ögon ... och han inte känner likadant?
SvaraRaderaJag är ledsen att jag förstör.
/En som en gång älskade men inte längre känner någonting, ingenting alls
Anonym: Åh, jag vet ingenting alls om det där. Jag vet ju inte särskilt mycket om kärlek egentligen. Men jag vet att jag brukar ha himla svårt att känna, och det finns de som har känt något för mig, utan att jag har känt så för dem. Det har nog handlat lika mycket om rädsla för att falla som att det kanske inte var rätt. Jag tycker att man ska ta känslor på allvar och kämpa för dem. Men har man gjort det, och personen i fråga inte känner något, får man försöka inse att det inte var rätt. För jag tror att det finns inget finare än att känna så som du beskriver för någon som känner detsamma för en själv.
SvaraRaderaJag uppskattade din kommentar himla mycket och jag önskar dig all lycka med kärleken!