fredag 15 maj 2009

Etthundratvå



När jag var sex år cyklade jag in i ett staket. Jag minns att det bokstavligt talat sprutade blod från ett jack strax ovanför mitt vänstra ögonbryn. Jag skyllde på att jag hade haft så bråttom hem. Egentligen tänkte jag nog bara på något som gjorde det mindre viktigt att reflektera över vilket håll vägen svängde.

Jag tänker fortfarande väldigt mycket. På allt och lite till. Jag vet att många säger att de tänker mycket, men det händer faktiskt att jag cyklar in i lyktstolpar för att jag är så inne i mina tankar. Lite skrämmande kanske, inte minst farligt, men jag tycker nog mest att det är himla fint. Är tacksam för att det finns så mycket där, så mycket som kan, vill, bör och ska bli något.

Igår fick jag en väldans fin komplimang: "jag är stolt över att du ser världen som en möjlighet och inget annat". Jag hoppas att alla runt omkring mig ser mig så. Levande liksom. För mest är jag ju tankspridd och lite stressad. Livet är så kort, allt jag inte gör spelar så väldigt stor roll. Kanske är det därför som jag aldrig riktigt tagit mig tid och känt på saker. Jag är hela tiden på väg mot något. Jag finner inte tid att stanna upp och vänta ikapp känslor som skulle kunna betyda något. Kanske har jag stressat förbi kärlek.

Sedan tänker jag på alla som säger att man inte har levt förrän man har upplevt riktig kärlek och jag hoppas innerligt att alla dem har fel. För mitt liv måste räknas. 

Jag vill nog räknas, kär eller icke kär. För att jag är jag.

5 kommentarer:

  1. du skriver så fint. och jag tror att man måste känna efter själv när man känner att man har levt livet, börjat leva. jag tycker att man inte behöver uppleva kärlek för det finns så mycket annat fint som kan värderas minst lika högt, om man värderar kärlek så högt.

    kram

    SvaraRadera
  2. Miljarders kramar till dig också, du fina.

    Jag tycker att det är helt och hållet ens eget välmående som spelar roll i hur värdefullt ens liv är. Eller snarare; om man värdesätter sitt eget liv så är det helt enkelt värdefullt.
    Kärlek, och "äkta" kärlek, kan ju inte bara vara det livet går ut på liksom. Det är bara en trevlig krydda som kanske gör att man mår lite bättre och värdesätter livet lite mer.

    Att man är lycklig är huvudsaken. Min mening med livet har så länge jag tänkt på saken varit att jag kan titta tillbaks på mitt liv och vara nöjd.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. jag uppskattar alltid dina kommentarer, glöm aldrig det. Kanske extra mycket för att jag själv läser din blogg.
    Puss.

    SvaraRadera
  4. Fy sjuttsingen vad bra du skriver.

    SvaraRadera
  5. susanne: Tack så himla mycket! För den fina komplimangen och de fina orden.

    Kram!

    Hanna: Jag tycker du är så himla klok. Och jag håller med dig, så länge man värdesätter sitt liv är det värdefullt. Hur andra skulle värdera ens liv är faktiskt oviktigt så länge man själv känner sig nöjd och finner mening med det man gör.

    Men självklart är kärlek en väldigt fin upplevelse, eller känsla, eller vad det nu är, att fylla livet med. Hoppas och tror jag i alla fall. Kram!

    E: Jag får en sådan lust att kommentera varenda inlägg när du skriver sådär. För jag tycker väldigt mycket om allt du skriver.

    Och jag blir så himla glad över att veta att du läser det skriver. Tack!

    L: Åh, tack så jättemycket. Jag blir så himla glad att du tycker det!

    SvaraRadera