Jag vet inte om det gör någon skillnad, det som jag ska berätta. Men vi har skrattat åt det i efterhand och kanske kan ni skratta med oss. Jag har tänkt hit och dit om jag ska berätta eller inte. Men jag tycker att ni är de finaste läsarna som finns och jag vill nog att ni ska veta det här. För han hittade mig här. På bloggen. Hur det riktigt gick till tar evigheter att förklara så jag tror vi nöjer oss med att konstatera att en enda stor slump gjorde att han lärde känna mig här före vi träffades i det verkliga livet.
När jag gick för att möta honom den där lördagen var jag så nervös att jag knappt kunde stå på benen. För han visste ju allt. Allt det där som ingen ska veta. Vi hade suttit vid samma bord i en matsal ett år tidigare och jag minns att han var klädd i en grön piké och verkade helt ointresserad av vem jag var. Jag tänkte att det var fint, att jag var intressant för det jag skrev, den jag var, och inte för det som andra har fallit för. Jag tänkte att det kanske var annorlunda. Att det skulle göra hela skillnaden.
Det här kan låta jättefånigt. Men när jag skrev mina första blogginlägg, till exempel det här, trodde jag aldrig att mitt nittiosjunde inlägg skulle handla om detta. Det som jag inte riktigt vet vad det är. Det som kanske är ingenting för så himla många men hela världen för mig. Jag tror jag har vågat lite.
Och överlevt.
du får mig att våga, tack.
SvaraRaderaJag ryser.
SvaraRaderaDu är så himla fin. Eller. Det kan jag väl inte veta sådär 100 % säkert. Du är för mig en blogg. Men en av de finaste bloggar jag någonsin träffat på. Och det är så satans fint.
SvaraRaderaÄven jag har vågat en hel del den senaste tiden och det är nog lite tack vare din blogg! Jag har tom bestämt mig för att ge en viss kille en chans...inte för att jag är kär ännu (tänker precis som du...kommer jag bli kär någon gång?), men jag ger det en chans och det betyder så otroligt mycket! Tack och lycka till! /en trogen läsare
SvaraRaderaDet kan inte mer än vara underbart.
SvaraRaderaÖverlevnaden är viktigast. Det kommer bli fint, kan inte bli annat av en sån händelse.
Glad för din skull
Oj.
SvaraRaderakänns det inte så himla konstigt att han läser allt du skriver här?
Åh, du skriver så fint! Det är nästan så att jag vågar hoppas på riktig kärlek... Fast det kan jag såklart inte. Jag önskar att jag hade svårt att bli kär, precis som du, för det gör alltid så ont. Tyvärr händer det mig way för ofta...
SvaraRaderaJag har läst detta inlägget flera gånger sedan det publicerades men medvetet valt att inte kommentera. Jag vet inte vad jag ska skriva och detta inlägget förtjänar lite extra omtanke. Det är så vackert men samtidigt så skrämmande. Hade någon sett alla mina tankar, de som ingen ska veta, hade jag varit så nervös att jag skulle gråtit. Men kanske är det bra, att man slipper berätta mellan fyra ögon, om han redan vet. Han kanske är extra varsam, kanske tar det extra försiktigt med ens ömtåliga hjärta.
SvaraRaderaJag håller tummarna, hårt hårt hårt, för dig.
crn: Just nu betyder det allt för mig att få läsa de där orden. Så modigt av dig!
SvaraRaderaHanna: Jag ryser nog också nu. Tack!
Anna Bo: Jag försöker hitta de rätta orden att använda för att svara på en så fin kommentar. Men det är svårt. Jag vill nog mest av allt bara säga tack. Det betyder så mycket för mig att få vara grundaren till en blogg som du beskriver så fint. Men det är också ni, du, som gör den. Utan er vore mina texter ingenting.
tina: Så himla fint att höra att du är en trogen läsare. Det är för sådana som dig som jag skriver. Och det låter så modigt av dig att våga, våga chansa lite. Jag tror att hur det än slutar, med honom eller utan honom, så kommer du ändå inte ångra dig. Det är aldrig fel att våga. Tack så mycket för att du berättade för mig och lycka till!
J: Det kan nog låta väldigt underbart, för mig är det mest jättejobbigt. Fast himla fint också, när jag glömmer bort att oroa mig. Jag tror att hur det än slutar så kommer jag inte ångra mig. Så fint blir det nog vilket som! Tack!
Anna: Det är så himla svårt att förklara hur det känns. Det känns liksom tomt och skrämmande och nästan som att livet går under för en sekund. Men snabbt inser man att skadan redan är skedd och det går inte att blunda för att någon vet och ändå tycker om. Jag tror kanske att det var bra att det blev såhär, att jag tvingades inse att det måste finnas de som vet något och man måste lita på någon även om man inte vill. Det var liksom inget val jag gjorde, en ren slump gjorde att han visste och plötsligt var jag tvungen att lita på honom hur jobbigt jag än tyckte att det var.
Han läser inte nu därför att han inte har tillgång till internet men jag vet inte om det gör någon skillnad. Han vet ju redan allt om mig. Han vet hur osäker jag är, på mig själv, på honom, på oss. Det måste vara så, annars skulle vi aldrig funka.
jag: Det är konstigt det där, att man alltid vill ha det som man inte har. Jag skulle så himla gärna byta med dig för att få vara kär. Jag tycker att du ska göra det bästa du kan utifrån din situation. Det låter som att du har mycket kärlek att ge, var stolt över det!
Och tack, så fint att du gillar det jag skriver!
Josefine: Jag har gråtit. Jag har önskat att han aldrig hade vetat. Önskat att jag aldrig hade startat den här bloggen. För hur anonym man än försöker vara är det alltid en risk man tar. Men jag tror också att det kan ha varit precis vad jag behövde, något som tvingade mig att lita på någon. För hade det varit ett medvetet val hade jag ju varit alldeles för rädd för att våga.
Det går inte riktigt att beskriva hur det är att möta blicken på någon som vet allt. Det är obehagligt, skrämmande, läskigt och lite mer. Men mest av allt främmande. Något nytt. Som jag tror att jag måste utforska.
Tack fina du!