Åttioåtta

Jag fick min första riktiga kyss när jag var 14 år. Det var på baksidan av en stor hotellbyggnad, vi stod i slutet på en öde bakgata, och jag var inte riktigt beredd. Solen hade just gått ner och mammas armbandsur runt min handled påminde mig om att jag borde vara tillbaka i lägenheten väldigt snart.

Han som tog initiativet var lika gammal som mig och hans föräldrar hade, precis som mina, valt att spendera januarimånaden på soligare breddgrader. Jag befann mig nästan tusen mil hemifrån och ironiskt nog kom killen som blev min första kyss från min hemstad.

Jag hade flipflop med rosa pärlor på fötterna den där kvällen för sex år sedan. De var två storlekar för stora och vi kunde inte skratta oss trötta åt mina försök att springa med dem på fötterna. Egentligen hade vi inte bråttom någonstans men vi måste ändå känt på oss att tiden var dyrbar eftersom vi skyndade så.

Morgonen därpå skulle han resa hem och han viskade mitt hemtelefon-nummer tre gånger i mitt öra innan vi skiljdes åt. 13 dagar senare skulle jag vara hemma och han sa att han skulle ringa mig då. Jag minns att jag tyckte att det var fint att någon som kunde få så många andra ville ha någon som mig.

Han ringde samma dag som jag kom hem och fyra dagar senare träffades vi. När han försökte kyssa mig och jag vände bort ansiktet för att ge honom en kram istället såg hans bruna ögon att någonting inte var som det ska. Jag hade en förvirrad förklaring till varför vi var bättre utan varandra och gav honom aldrig en chans att ifrågasätta.

Egentligen handlade det bara om att jag var rädd att han inte skulle vilja ha mig för alltid.