Sjuttonio

Jag ägde ingen polotröja den där dagen. Gör det inte nu heller. Jag tycker det är fult med kragar som sitter åt högt uppe på halsen. I alla fall så passar det inte mig. 

Jag hade gått igenom liknande saker så många gånger tidigare men jag kunde inte minnas att man skulle ha en mätare på halsen också. Det gjorde mig förvirrad. En klisterlapp på fel ställe spelade så stor roll den där dagen. Jag hade ju hoppats kunna dölja allt, plötsligt skulle det bli så mycket svårare. 

Jag missade första lektionen, det gjorde mig lite extra nervös. Några få visste ju, jag ville helst inte berätta för dem andra. Det är svårt att vara lugn när man vet att varenda hjärtslag registreras.

Det var i ettan på gymnasiet och jag kunde inte riktigt förstå hur allt hade blivit sådär. Jag ville inte att någon skulle veta att jag gick runt och bar på en sak som skulle mäta mitt hjärta. Jag ville inte verka döende, för jag var ju inte det. 

Klisterlapparna, slangarna och apparaten på magen talade ett tydligt språk. Ett språk som var fel. För problemet satt inte där.

Kroppen har olika sätt att säga till om något är fel, vi har nog alla hört att det är så. Men det är svårt att ta sådant på allvar. Man letar fel som man vet hur man ska laga. Eller inte laga. Allt annat finns inte. Fast det är precis vad det gör. Finns. Hela tiden. Även om ingen riktigt vill veta om. 

Jag var stressad och pressad i några år. För många år. Med ett hjärta som ropade att jag inte kunde fortsätta sådär. Och jag ville inte lyssna. Men det är inte okej att må hur som helst. Kom ihåg det.