tisdag 14 april 2009

Sjuttio

Egentligen är jag lite emot att skriva om detta. Vet inte om jag är rätt person att berätta. Det kan lätt verka mer än vad det är. Eller vad det var. Men jag tänker nog ändå skriva. Om tjocka lår och andra liknande saker som jag inte är ensam om att tänka på. 

Det är lätt att ha en sund relation till mat och träning när man är smalare än de flesta andra och idrottar regelbundet för att man älskar det. Jag har alltid varit smalast i klassen. Jag dansade balett i tajt trikådräkt bland andra smala tjejer och jag var alltid en av de minsta. Jag kan tänka mig att det fanns de som tyckte att det var jobbigt att se sin kropp i spegeln varje kväll och jämföra sig med sådana som jag. Jag reflekterade aldrig över hur min kropp såg ut i spegeln, det var redan konstaterat att jag hade den rätta kroppen för baletten.

Men så en dag, när jag var 16 år, såg jag i spegeln att min mage inte var helt platt. Och när en kompis klagade över hennes tjocka lår så råkade jag säga att mina också var tjocka. Jag minns att hon gjorde en så stor sak av mitt uttalande, jag tyckte det var pinsamt att hon pratade högt om det. För jag tyckte visst att mina lår var tjocka och ville inte att någon skulle veta. Jag kan kolla på bilder från den tiden och nu förstå min kompis reaktion. 

Det är naturligt att kroppen växer och blir större när man är i tonåren. Det är inte många som har samma kropp när de är 15 som när de är 20. Jag vet inte varför vi är så många som ändå förväntar oss det. Som att samtidigt som man slutar växa på längden ska också allt annat förbli detsamma.

Jag säger inte att det är lättare för någon att se vågen addera kilo. Men för mig har det varit svårt att acceptera att jag inte längre är smalast. Jag skäms otroligt över att jag har stoppat fingrarna i halsen. En gång hände det. Och jag grät hela tiden för jag visste att det var så fel. Det skrämmer mig att jag säkert inte är ensam. 

Jag har ingenting att skylla på. Det är bara jag och mina dumma tankar. Innerst inne vill jag tycka om hur jag ser ut. Jag hoppas att ni tycker om er själva för det är så synd att slösa år på att inte göra det.


10 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Älskar dina texter (:

    SvaraRadera
  2. Din blogg är så.. åh, fasligt fin. Du skriver något otroligt fängslande.
    Jag ramlade in här igår kväll och satt och läste bloggen, från början till slut.
    Jag skulle vilja säga något fint men jag kan nog inte det. Jag tycker du verkar väldigt fin i alla fall. (:

    SvaraRadera
  3. Precis samma sak för mig.
    Jag har alltid varit smalast och lättast, och när jag i sjuan sådär upptäckte att min mage inte alls var jätteplatt blev det en jättegrej för mig, och har varit i perioder ända sedan dess. Just nu går det bra, men jag måste alltid liksom tänka på att hålla de tankarna borta.
    kram

    SvaraRadera
  4. Du är så vacker som skriver sådär. Det är vackert att våga erkänna att man tvivlar, att man inte alltid är starkast och tror på sig själv så mycket som man borde. Och du är vacker. Jag har visserligen aldrig träffat dig. Men du verkar så fin så fin rakt igenom. Vacker.

    SvaraRadera
  5. Det följande jag skriver, skriver jag för att jag behöver ventilera mina tankar och jag tror att du kommer förstå. Och bara det hjälper mer än du tror.

    För exakt ett år sen blev jag intresserad av en kille på min skola. Man skulle nog kunna säga att han är en sådan kille som är så fasligt svår att träffa nu förtiden. Det hände att han höll upp dörren för mig när vi möttes i korridoren och sedan log han sådär speciellt och bugade lite lätt. Han var så fin. Jag vet att det fanns någonting, om än väldigt litet. Men tänk om jag bara vågat, då hade det kanske blivit någonting större. Eller inte, men jag hade iaf vetat.
    Min hjärna tar död på mig. Hjälp mig.


    Tack och förlåt för en väldigt lång kommentar.

    SvaraRadera
  6. Mathilda: Åh, tack! Det betyder så mycket mer än du tror.

    Louise: Jag tycker du sa något himla fint, jag blir så rörd när jag läser din kommentar. Det betyder jättemycket för mig, dina ord får mig att vilja skriva!

    Hanna: Det är precis som du säger. Man måste liksom alltid tänka på att inte jämföra den man är och den man var. För det blir bara dumt och fel då!

    Anna B: Åh, tack! Så himla fint att du tycker det. Det betyder så väldigt mycket för mig!

    Josefine: Så fint att du vill berätta för mig! Jag tror jag vet lite hur det känns. Att undra hur livet hade sett ut om man hade vågat lite mer. Vågat tro på att det var något. Att han menade något med att hålla upp dörren, att han försökte visa något med blicken. Och vi liksom blundar för att vi tror att det är lättare så. Men i slutändan blir det bara svårare.

    Tack, fina du, för att du vill berätta. Ibland får jag för mig att jag berättar lite för mycket här på bloggen. Att ni vet så mycket om mig men jag ingenting om er. Då känns det så bra när någon annan vill berätta för mig.

    SvaraRadera
  7. A . det här inlägget var fasligt fint och det behövdes för alla. alla tvivlar nog någon gång på sig själva och sitt utseende. jag har precis som du alltid varit längst och smalast, jag har varit den som alla har skojat om att jag kan gömma mig bakom ett metspö. Folk säger det än, men jag själv bara ser det som jag själv inte tycker om. I början av nian var magen helt enkelt inte helt platt längre och låren började få sin form. Jag försöker verkligen acceptera att det är så.. Man duger ändå, right?

    Förövrigt så älskar jag din blogg, som jag har sagt förut. Du skulle bara våga sluta!

    Kram

    SvaraRadera
  8. E~*: Jag förstår vad du menar. Hur det är svårt att acceptera något som egentligen är helt naturligt. Förändring. Och du så mycket mer än duger. Jag hoppas att du vet och tror på det!

    Det betyder så mycket för mig att veta vad ni läsare tycker och tänker. Det är skrämmande att utlämna så mycket av sig själv på en blogg, men så får jag era ord tillbaka och då vet jag att jag gjort rätt. Jag vet liksom varför jag skriver. Det är för er. Ni får mig att må bra och vilja skriva. Tack!

    SvaraRadera
  9. Innan trodde jag att ingen förstod och att det därför inte vore lönt att berätta. Men genom din blogg har jag insett att jag inte alls är ensam, och att det tyvärr finns många fler som är som mig. Jag vill egentligen inte det, jag vill att andra ska våga. Men en del tycker att det är skönt, för jag är inte ensam om att inte våga och det har din blogg visat mig. Det var därför jag berättade för dig, för jag visste att du skulle förstå. Tack så mycket.

    SvaraRadera
  10. Josefine: Jag trodde också att jag var ensam om detta när jag startade bloggen. Trodde inte att någon skulle förstå. Och så visade det sig att det var helt fel. Att det visst finns fler som dig och mig. Det är precis som du skriver, inget man direkt önskar. Men det känns ändå skönt att veta att man inte är den enda som inte vågar. Att det finns andra som är rädda.

    SvaraRadera