Sextionio

När jag gick i nian på högstadiet var en kille i min klass himla förälskad i mig. När alla andra tittade på läraren framme vid tavlan tittade han på mig. På lunchen pratades taktik med killarna runt ett av de runda borden längst bort i den avlånga matsalen. Alla visste.

Om han fick för sig att jag mådde dåligt en dag var han också deppig. Han berättade allt om sig själv för mig. Det var visserligen vackert att han hade ett så starkt förtroende för mig, men det förändrade inte mina känslor för honom. Jag tyckte att han var en fin vän, inget mer. Kanske var jag inte särskilt snäll mot honom, tog inte hans känslor på allvar. Alls.

När det var dags för studentbal, tre år senare, frågade han mig om jag ville gå med honom. Det skrämmer mig lite hur känslor kan sitta i så länge. Och hur jag kan vara så kall och inte känna något.

Kanske är det vackert hur han kunde tycka om den jag var då och den jag är nu. Men det gör egentligen ingen skillnad. Och jag har tänkt på det där. Om hur allting hade kunnat vara annorlunda om han hade fallit för någon av de andra tjejerna i klassen. Att det hade kunnat bli något fint, att han förtjänade något fint.

Hur allt blir så svårt när det kommer till mig.