Jag tränar på ett himla stort träningscenter och sent på kvällarna står enorma spegelsalar tomma. Jag brukar smyga in dit ibland. Jag målar lite extra med armarna bara för att min balettlärare hatade när jag gjorde det.
Det går inte riktigt att förstå om man inte har dansat balett själv tror jag, hur alla stränga regler och perfekta positioner skapar en enorm frihet. Jag tror att det är en dans man växer upp med, finns den där från början är all dans egentligen balett. Innerst inne.
På höstterminen i tvåan på gymnasiet slutade jag. Från att dansa alla kvällar i veckan till ingenting. Och ingen knäskada i världen kan egentligen förklara varför. Jag slutade för att jag inte kände något längre. Det är den verkliga sanningen.
svar: Jag är glad att jag började kursen men funderar ändå stundtals på att hoppa av trots att det inte är mycket kvar. Jag har börjat våga testa nya sätt att skriva på och speciellt att lämna ut det jag skriver till någon annan än en oläst blogg. Samtidigt har tanken på att sluta skriva helt och hållet slagit mig när jag fått panik av ord som inte finns.
SvaraRaderaTycker absolut att du borde prova igen, även om du är sjukt duktig redan nu så hittar man alltid någonting som man inte tänkt på tidigare.
Din blogg kommer nog att inspirera mig dom gånger som jag känner för att aldrig mer skriva igen!
Sanna: Jag tror du har lärt dig himla mycket av den där kursen. Det skulle jag nog också gjort. Men bara om jag hade haft rätt inställning. Jag får också panik av ord som inte finns, kanske därför det inte blev något. Kan inte tvinga fram något som ska vara äkta.
SvaraRaderaOch så fantastiskt om mina texter kan inspirera dig att skriva! Tack!