Ibland har jag tänkt att mitt hjärta nog var krossat redan från början. Kanske föds vissa sådär vilsna. Halva. Utan att veta om det. Och jag har ägnat så många år till att försöka laga det som är fel. Men jag tror kanske att man inte kan göra sånt själv. Även fast jag vill. Att man aldrig är riktigt hel utan någon annan.
Det skrämmer mig himla mycket. Att behöva någon.
åh, du är så himla fin o skriver så bra.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag är rädd för det där, att erkänna att jag behöver någon. För jag vill kunna klara mig själv och vill kunna vara stark utan någon annan men.. så är det inte. Egentligen så tror jag nog att alla behöver någon, och man borde inte vara rädd för att erkänna det. Visst kan en människa vara stark själv men vi är flockdjur i grund och botten och behöver närhet för att klara oss.
SvaraRaderaDet är nog lite dumt det där, med att vara rädd. Och att behöva någon. Det är ingen riktigt bra kombination..
crn: Åh, tack så himla mycket. Det betyder så mycket för mig!
SvaraRaderaHanna: Så fint att du vill berätta för mig. Och skönt att allting löste sig. Ni verkar ha något himla fint tillsammans, som man måste ta vara på.
Louise: Ja, det är så svårt att erkänna att man behöver någon. Egentligen borde det inte vara svårt alls, jag förstår inte riktigt varför vi är så rädda. För något så naturligt.
Jag hoppas vi ska våga lite mer snart. Kanske i morgon.
Jag berättar hur mycket som helst för dig, har jag märkt! Jag brukar inte skriva så långa kommentarer. Jag vill berätta för dig, på något vis. Det är väl något i sättet du skriver på, sättet du verkar lyssna på.
SvaraRaderakram
jag har inte heller fått hjärtat krossat. men ibland så tänker jag att jag vill det.
SvaraRaderaför om jag får det har jag åtminstonde fått känna sån där kärlek mellan två personer som verkar så fasligt fin.
Hanna: Du ska veta att jag uppskattar att du berättar. Det är fint att du känner att du vill göra det! Kram :)
SvaraRaderafelicia: Jag kan förstå hur du tänker och det är så himla rätt att tänka så. Att liksom låta rädslan för att inte uppleva kärlek bli större än rädslan för att kärlek gör oss sårbara.