Jag föreställer mig känslan när man kastar sig ut för ett stup som skrämmande men ändå helt fantastisk. Fängslande. Något man vill uppleva om och om igen. Men det här känns inte så. Det känns mer som världens längsta trappa med trappsteg som bara blir högre och högre för varje steg man tar. Svårt att ta sig upp - ingen aning om hur man tar sig ner igen.
Jag trodde att jag skulle veta att det var värt det men jag har ingen aning. Jag får och får och får, vill ge och ge och ge. Vet inte hur.
Letar fel, hittar inget.
Och ni fina läsare; jag önskar att jag kunde ge er mer, för ni ger mig så mycket. Men jag tror ni måste vänta på mig.
Jag satt på en föreläsning i skolan och beskrev det exakt så där, som ett stup. Det känns i magen när man står precis vid kanten, livrädd för att falla men ändå vill man inte backa undan.
SvaraRaderaHan har vita linnen, bruna lockar och långa hörntänder och jag kan inte sluta tycka om honom trots att jag så gärna nästan vill hata honom, jag vet att det inte finns någon chans i världen att det skulle kunna bli någonting mer än nästanvänskapen vi har nu. Förut trodde jag att vi kanske hade kunnat bli bra kompisar (som det alltid blir när jag träffar någon som jag gillar lite mer) men sen hände något och nu vet jag inte vad jag vill eller vad han tycker eller om jag vill...
Förlåt om jag använder din blogg till att avreagera mig, men det känns som att du känner likadant.
Ibland känner jag att det vore lättare om man kunde spola fram till själva förhållandet. Slippa det där med att tveka och att inte våga, hoppa rakt in i smeten. Jag vet inte, har ingen erfarenhet. Men jag tror att vägen dit är jobbigast, för mig är det så iaf.
SvaraRaderaOm man skulle våga och inte vara så rädd, då är det nog så underbart som alla säger. Det gäller bara att släppa taget för en liten stund.
vägen är jobbigast. men det är jobbigare om man aldrig lämnar vägen om man efter nio månader fortfarande promenerar upp för uppförsbacke efter uppförsbacke och sen en nedförsbacke och sen en uppförsbacke igem
SvaraRaderaSanna: Jag tycker det är fint att du vill berätta. Det är skönt att höra hur det är för någon annan. Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu, det är liksom konstigt... ovanligt. Inget ord som passar för jag vet nog inte själv.
SvaraRaderaJag tror att du innerst inne vet bäst hur du borde göra. Känner man något bör man lita på den känslan, även om det är svårt.
Josefine: Jag tror nog också att jag skulle vilja göra det. Men det går ju inte, man måste gå den där krokiga vägen först. Förhoppningsvis är det värt det.
heartbeats: Åh, jag är himla rädd för att det ska bli så!
Jag hoppas att det är något fint, för din skull. Jag hoppas att du kommer fram till något som är bäst för dig, bäst för ditt hjärta.
SvaraRaderaKram
Hanna: Tack fina du, jag hoppas också det! Kram.
SvaraRadera