Hon bodde hemma hos mig i över en vecka och jag minns att hon grät sig igenom varenda natt. Vi satt på sängkanten i timmar och jag hade armarna runt henne, mer som stöd för att hon inte skulle falla ner på golvet än en kram. Jag försökte få henne att förstå att det fanns så mycket annat i livet än han, men hon ville inte lyssna. Kunde inte förstå. Egentligen var det väl jag som inte förstod.
Ett halvår senare var de tillsammans igen. Tre år senare är det fortfarande de två. Och jag minns att jag tyckte hon var modig som tog tillbaka honom. På ett sätt mest förvånad att man kan vilja ha tillbaka någon som har skadat en så mycket. Men det är väl det som är kärlek kanske.
Det är modigt. Man man glömmer sånt som gör ont sekunden de vill ha en tillbaka. Men sånna här historier ger mig hopp. Det kanske finns ett lyckligt slut för mig med?
SvaraRaderaJag tror man måste våga riskera att få hjärtat krossat för att det någonsin ska bli riktigt helt.
Jag kommer nog aldrig sluta förundras över hur bra du skriver, det är galet. Och vackert.
SvaraRaderaSvar: Ja, det måste vi verkligen. Jag undrar bara hur.. förmodligen är det väl samma svar som på alla andra frågor vi diskuterat - att våga.
Usch, så hemskt. Om Pontus någon gång gör slut vet jag att jag kommer känna precis likadant.
SvaraRaderaOch vad skrämmande att vara vän då. Jag tycker att du låter som en himla fin vän.
S: Jag tror absolut att du kommer ha ett lyckligt slut. Och jag tycker du verkar duktig på att riskera. Det är helt sant det du skriver och jag tror att när man träffar honom så kommer man faktiskt vilja riskera allt. Även om det är det mest skrämmande man gjort i hela sitt liv.
SvaraRaderaJosefine: Åh, tack! Jag blir så hemskt glad för dina fina kommentarer, det betyder jättemycket.
Och det där om att våga. Jag tror kanske att när vi träffar rätt så kommer Han att hjälpa oss att förstå. Förstå att vi räcker till, är perfekta som vi är. Då tror jag att vi kommer våga.
Hanna: Det är nog naturligt att känna så. Fast det gör det ju inte lättare på något sätt. Och som vän tror jag man känner sig otillräcklig och hjälplös. Lika naturligt, inte lika jobbigt. Tror jag.
Och tack, jag försöker vara en fin vän. Jag har så många fina vänner. Som ger mig allt fastän jag har svårt att ge dem lika mycket tillbaka.
Åh gud, jag vet att jag kommenterade nyss men GUD ÅH GUD! Jag fattar inte hur man kan skriva så välkomponerat, vackert och samtidigt hjärtskärande och personligt.
SvaraRaderaWallflower: Jag tycker det var himla fint av dig att kommentera två gånger, det betyder så mycket för mig att veta vad ni tycker och tänker om det jag skriver. Tack, det är sådana som du som får mig att vilja skriva!
SvaraRadera