Om jag inte frös så fasligt mycket om fingrarna just nu skulle jag inte tro att det som hände i kväll, faktiskt hände. Men jag stod där på bryggan, lutade kanske lite väl mycket över räcket med blicken vandrande runt någonstans i det oändliga hålet som bara finns i mörka vattnet. Och jag försökte hitta ord att förklara.
"Det känns som att jag står på bron där borta, att allting bara strömmar förbi under mig och jag vet inte riktigt om jag ska stå kvar eller följa med" sa jag och han sa att man kan följa med en liten bit för att ta reda på om man vill fortsätta en längre bit.
"Jag har alltid stått kvar, vet inte hur man gör när man följer med" sa jag.
Kanske får man ta det sakta, sakta. Som när man ska bada i havet och det är riktigt kallt. En tå i taget och med ett fast grepp stegen. Till slut kommer man förvisso till den punkt då man måste släppa och simma ut eller kliva upp igen. Men vid den tiden har du ju hunnit känna på vattnet och kanske bestämt dig.
SvaraRaderaJag tycker du är modig i alla fall, oavsett vad du gör!
det här är så himla vackert. och jag är fortfarande tagen över hur mycket jag känner igen mig i dina ord, men du är så mycket bättre än jag på att formulera dig. jag har aldrig varit bra på sådant.
SvaraRaderadin blogg är en av dom finaste jag vet.
Åh, vad fint!
SvaraRaderaJag tycker att han låter väldigt väldigt fin och förstående.
Jag skulle vilja sända dig väldigt många varma internetkramar, och kanske en kopp varm choklad eller något ditåt. Så kan vi sitta på någon domän och sörpla choklad och vara tysta med varandra. Eller prata, om vi skulle vilja.
Din blogg är så vacker.
SvaraRaderaKolla gärna in detta, väldigt fint det med. http://www.youtube.com/watch?v=KgzBrxXwzdI
Julia: Jag tror du har rätt. Och jag försöker skynda långsamt, det känns bara svårt när han vill skynda snabbare än mig. Inte för att han inte lyssnar på mig utan mer för att han vill så mycket mer än jag vet om jag vill. Det blir så svårt då.
SvaraRaderaJag känner mig inte så modigt, men fint att du tycker att jag är det!
kim: Åh, vad glad jag blev nu när jag läste din fina kommentar. Du räddade nog min dag lite (mycket) såhär på kvällskvisten. Men jag håller inte riktigt med dig, jag tycker nämligen att du är alldeles förträffligt duktig på att formulera dig i skrift. Tack igen, det betyder himla mycket för mig!
Hanna: Han är himla fin, väldigt förstående. Inte för att jag vet om han bara säger att han förstår eller verkligen gör det. Jag tror inte riktigt att han gör det även om det är fint att han vill och försöker för min skull. Men det gör mig också rädd, att han är så fin och vill. Att det inte finns något att skylla på. Inget att inte tycka om. Egentligen.
Och jag sänder dig härmed hundra internetkramar och en kopp choklad. För att du är en så fin läsare och för att du verkar vara en så fin person.
Sanny: Tack så himla mycket, det betyder! Och vilken fantastisk länk, en helt underbar idé.