Men jag är inte vem som helst.
Det skrämmer mig att hålla någon i handen på promenader. Att någon fin, tycker att jag är fin. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna att jag är tillräcklig. Rädd för att det kanske är vad som avgör om jag någonsin kommer våga. Mest av allt skrämmer det mig att jag inte vet om jag kan känna. På riktigt. Trodde att jag skulle våga men allting är så rätt nu. Och jag ändå så fel.
Jag känner mig skyldig att ge när jag får. Och fastän jag tror att jag vill så kväver det mig.
Ta den dag i taget och jäkta inte. Det kanske bara är ovant?
SvaraRaderaÅh, det är så himla, himla svårt med känslor! Och man kan inte riktigt tipsa om hur man ska göra, för alla känner olika och gör på olika vis och allt. Svårt.
SvaraRaderaKramar.
IGENKÄNNINGSFAKTOR! Nu dog jag lite. Vilket kan vara både negativt och positivt. Det där var nästan ett utdrag ur min egen desperation som jag ibland försöker beskriva för mina vänner med ett enda "men det blir säkert bättre sen" som svar.
SvaraRaderaNu blev det fel med namnet, men den förra kommentaren från ALB var alltså från mig.
SvaraRaderaS: Jag hoppas att du har rätt. Jag tror att det kanske är så. Men det är så himla jobbigt, jag vet inte om det är värt det ibland.
SvaraRaderaHanna: Så sant! Fast jag är ändå tacksam för alla era tips och icke tips. Allt är välkommet! Ännu svårare är det om man själv inte ens vet vad man känner.
Anna B: Åh, jag tror jag förstår precis vad du menar. Det känns som att ingen av mina vänner heller förstår. Skönt att någon gör det i alla fall. Eller jag vet inte om det är bra men då är vi två om det.