Sen tänker jag på alla som ligger bredvid någon. Jag undrar om de ens reflekterar över det, om de uppskattar det så som jag tror att jag skulle göra. Jag undrar om de någonsin tänker på vi som inte har någon. Jag undrar om någon ligger tätt intill någon den älskar och tycker synd om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.
Dessutom undrar jag om vilka som är flest, de som är ensamma eller de som inte är det? Jag tänker såhär: ensamma personer är en, icke ensamma personer är två. Det borde tala för att det är fler som inte är ensamma. Jag kan ha helt fel, men jag hoppas, hoppas att jag har rätt.
dina reflekterande texter förgyller mina sena kvällar och mörka nätter.
SvaraRaderajag förstår inte den här besattheten du har över att hitta någon precis nu. Du har hela livet framför dig! Hittar du din prins, så gör du det. Även om det är imorgon eller om 10 år.
SvaraRaderaNjut av att vara ung.
Jag försöker tänka på hur lycklig jag är så ofta jag kan. Ibland glömmer jag bort det, eller så tänker jag bara lite mindre på det. Det brukar oftast sluta med att jag ligger och ska somna och så slår det mig hur mycket jag saknar honom och så tänker jag tänk om han dog.
SvaraRaderaDå gråter jag. Och tänker mycket på att jag är lycklig igen.
det är över ett halvår sedan jag sov med någon som höll om mig, som jag kunde väcka med en puss. fortfarande är det ovant att somna själv och vakna själv. så jag brukar fantisera ihop något om att det finns någon som har sett mig på stan eller på tunnelbanan och att den personen tänker på mig när han somnar och när han vaknar.
SvaraRaderaåh. jag tänker precis samma tankar. när jag ligger, måste sova, tänker jag på hur trygg jag skulle varit om någon hade luggit jämte mej. jag försöker tänka mej att någon ligger jämte mej. en underbar själ. sen tänker jag på de som har någon jämte sej. de som somnar med en arm omkring sej. jag tror jag avundas dom lite...
SvaraRaderaoh. ja, det är jag som har skrivit dikten och tack så hemskt mycket. det värmer.
tusenfalt i hjärtan.
Det är ju skillnad på att vara ensam och att vara själv. Jag är ofta själv, sover ofta själv, spenderar ofta kvällarna själv men jag känner mej nästan aldrig ensam. Förutom på söndagnätter möjligtvis. Ensam kan man ju känna sig trots att man har många runt omkring sig. Det är alltid svårare att vara ensam än att vara själv.
SvaraRaderadet gör mig så fruktansvärt glad, för jag kände verkligen själv för den här texten, det är ovanligt genuin och smärtsam för mig. Tack!
SvaraRaderaSkulle läsa din bok om du gav ut den, mer av detta tack.
SV: Ja, hon knallade hem i sin astronautdräkt trots att det småregnade och trots att jag erbjöd henne kläder. Jag tyckte aningen synd om henne.
SvaraRaderaVi klubbar för att böcker och soluppgångar kan vara underbara!
Hoppas att du skriver ett inlägg snart. (Känn ingen press :))
usch, dina texter är jag till tusen. Jag känner mig ensam nästan ständigt, som att jag saknar någon, att jag inte är riktigt hel. Att kunna vakna upp bredvid en annan människa, att få den där närheten och lyckan som gör en helt galen över hur kär man är. Jag längtar så enormt mycket tills jag hittar en sån person. Men jag hittar aldrig en äkta kille, ingen som verkligen vill lära känna mig som jag är, just mig. Det tär på mig, jag undrar hur länge jag orkar känna mig ensam mer.
SvaraRaderaAlice: Åh, det värmer så att få höra att mina texter gör skillnad för någon. Tack för att du läser!
SvaraRaderaAnonym: Det är alldeles sant det du skriver. Jag håller med dig. Men jag har ägnat de första 20 åren av mitt liv åt att akta mig för kärlek. Och nu hade jag tänkt försöka bli mera öppen för det. Det handlar inte om att jag vill ha någon för alltid utan för att det skrämmer mig att ha någon ett litet tag men inte längre.
Hanna: Jag har sagt det förut. Men du är så himla klok!
susanne: Åh, det där var typ det finaste jag läst på länge. Så himla trevligt att fantisera om sånt. Jag ska nog också börja gör det.
tvillingsjal: Dikten var alldeles fantastisk om du frågar mig. Sluta inte skriva!
kärlek till dig!
Sofifi: Det du skriver är så sant. Det är himla stor skillnad på att vara själv och vara ensam. För det mesta är jag också själv, och jag trivs med att vara själv. Men ibland, ibland då är jag hemskt ensam.
Emma: Jag tror inte att du riktigt förstår hur mycket det betyder för mig. Jag beundrar dig. Tack!
Och om jag någonsin skrev en bok skulle jag med glädje skicka ett exemplar till dig :)
K: Oj. Fast jag vet ju inte alls hur det är då jag själv aldrig varit klädd i astronautdräkt. Det kanske är jättesnyggt och känns helt rätt. För hennes skull hoppas jag det!
Jag har skrivit nytt. (Jag säger hela tiden att jag ska bli bättre på uppdatering men det verkar aldrig bli så.)
Anonym: Jag tror att du orkar mer än du tror. Jag tror visst att du kommer träffa någon, någon äkta som tycker om dig för den du är (och du kommer tycka att han är alldeles fantastisk inte bara för att han ser saker i dig som du trodde att ingen annan såg utan också för den person han är). Jag tror att det tar lite längre tid för vissa, men att vi lär oss något av att vara själva också. Tack för att du läser!