Det där om att det känns som att man ska gå sönder: jag vet ju att jag inte kommer att göra det. Jag bara önskar att det fanns någon där ute som ville kämpa för mig för det känns som att jag har kämpat ensam alldeles för länge nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är inte ensam om att kämpa ensam.
SvaraRaderaVaröfr kämpar inte alla ensamma tilsammans?
sinnessjukt snygg header. jag gillar den, den är något annat än de vanliga!
SvaraRaderabland annat din blogg! och sedan http://josefinbrorsson.blogspot.com och niotillfem. sedan finns det några till men man får börja med lite :)
SvaraRaderakram
du kan inte ana hur skönt det känns att läsa det du skrev om högstadiet och gymnasiet. att det blir bättre, och att jag kommer förstå. nu kan jag bara gråta. min klass höll jag så kär, speciellt en kille som jag tyckte så hemskt mycket om. han gjorde mej glad varje dag och hans kramar var alltid lika varma! det gör ont att tänka på det! vänskapen hans gav mej kommer fattas mej...
SvaraRaderaåh, jag bara gråter.
jag vill kämpa tillsammans med dej, genom ord.
du är underbar och dina ord glädje mej så!
hjärtan i massssssor!
saro: Åh, jag vet inte. Men på ett sätt gör vi kanske det. Kämpar tillsammans utan att vi ser det alltså. Om vi bara öppnade ögonen tror jag vi skulle inse att vi inte är så ensamma som vi tror att vi är. Även om det känns himla tungt och ensamt ibland.
SvaraRaderajosephine: Tack! Du anar inte hur mycket jag har undrat över den. Jag visste inte riktigt om den passade. Men fint att du tyckte om den!
susanne: Oj, där blev jag nästan generad. Eller så blev jag det, tack! Jag fullkomligt älskar Sandra på Niotillfem precis som du. Den andra bloggen, den ska jag ta och kolla in precis just nu.
tvillingsjal: Åh, så bra om det kan kännas lite bättre. För det kommer bli så himla bra, jag tror verkligen det. Jag trivdes också väldigt bra med mig klass på högstadiet och fastän min klass på gymnasiet kanske inte var bättre än den på högstadiet så träffade jag fler vänner som jag tror kommer att hålla resten av livet. Dessutom mådde jag så himla mycket bättre i gymnasiet, jag tror de flesta gör det!
Och om han med de varma kramarna; kom ihåg att olika klasser eller olika skolor aldrig är slutet på en vänskap.
hjärtan.