Man kan ägna så många år åt att bygga murar. Och så länge man aldrig slutar, så länge man hela tiden fortsätter att bygga känner man sig stark. Man tänker att just nu mår jag bra för just nu är jag trygg. Man är okrossbar.
Det är så himla lätt att fortsätta så. För murarna liksom bygger sig själva efter ett tag. Snabbare och starkare och högre och tjockare. Plötsligt är det inte tio murar utan tio tusen.
Men så kommer en dag då man inte längre minns varför man började. Och man undrar vad det var som man ville skydda. Man undrar vad det var som var så värdefullt och så viktigt att försvara. Vad finns där innanför alla dessa murar?
Och det visar sig att man har kvävt något. Det där något stavas känslor.
Och när man kommer på sig själv mitt i byggandet smyger tanken på en: hittar jag ut ur mitt fort? Vågar jag ta mig ut?
SvaraRaderavilken mysig blogg du har !
SvaraRaderaJag känner igen mig alldeles för mycket i vad du skriver. Precis sådär är det ju. När murarna väl rasar, om de rasar, vet man inte vad man ska göra. De där känslorna har man ju kvävt för länge sedan.
SvaraRaderaOch ibland hoppas man att någon kan förstöra dem, att dem bara rasar ihop att man inte längre beskyddar sina känslor, att vara sårbar för att känna. Att faktisk kunna känna.
SvaraRaderadu beskriver det på pricken. så exakt. du kan verkligen sätta ord på saker som jag bara trodde jag kunde känna, men inte finna ord att skriva. kankse kan jag inte det heller, men du har bevisat att man faktist kan. du skriver fantastiskt.
SvaraRaderaDet är det jag alltid kommer vara mest rädd för. Att jag stänger ute känslor.
SvaraRadera..men murar kan falla och känslor kan börja kännas igen.
SvaraRaderaDet kan vara svårt att tro, men plötsligt står man där en dag och känner, vågar och börja leva igen =)
Micke: Alldeles sant. Men jag undrar nog mest om det finns något där innanför.
SvaraRaderadimmigadagar: Åh, så himla fint att du tycker det. Jag trivs så väldigt bra här och hoppas att du också ska göra det!
marie: Precis så. Åh, jag önskar jag visste vad man ska ta sig till för att blåsa liv i det där som man har kvävt under så många år.
Francesca: Det är nog vad jag önskar mest av allt.
josephine: Tack, tack, så jättemycket!
Hanna: Jag tycker det är bra att du är rädd för det. Jag var inte rädd för det och jag tappade bort så himla mycket värdefullt på vägen.
Latja: Åh, jag hoppas att du har rätt!