Jag dansar inte på gator längre. Och det skrämmer mig. Har jag vuxit ifrån det?
Jag minns natten då jag skulle fylla 20 år. Hur jag liksom så plötsligt insåg att jag lämnade tonåren bakom mig. Och det kändes himla stort. Jag skulle just somna när jag tände sänglampan och sträckte mig efter mitt rosa block och penna som alltid ligger redo på ett avstånd inte längre än en armsträckning från sängen. Texten blev osammanhängande och jag famlade mest efter ord. Men ändå. Något viktigt. För mig.
"Idag fyller jag 20 år. Det är svårt att sova när man är ensam och det känns lite konstigt för jag brukar ju inte känna så. Det har ju mest handlat om att jag mår dåligt här. Och det gör mig ledsen. Har jag slösat bort åtta år av mitt liv, för visst mådde jag bra när jag fyllde 12? Kanske är det vad tonår handlar om. Ångest. Kan inte fatta att jag lämnar det bakom mig nu. Det både skrämmer och förvirrar mig. Jag har alltid känt att tonår är allt jag inte kan men nu känns det som att tonår är det enda jag kan. Det känns som att jag inte vet något annat. [...]
Jag vet inte om jag passar in i vuxenvärlden men som tonåring har jag försökt och inte lyckats. Därför måste detta bli bättre. För såhär dåligt kan jag inte må för alltid. Jag vet det! En dag måste det vända."
Jag känner att jag inte riktigt vågar bli vuxen, jag vill inte behöva klara mig själv. Jag vill vara liten, vara 8 igen.
SvaraRaderaÅh, vad fint. Det är så fint att du skriver privat, som om du skriver precis rakt ur hjärtat. Hur känner du nu? Passar du in i vuxenvärlden?
SvaraRaderaDina texter hänför mig.
SvaraRaderaJag hoppas att du kan få vara lycklig och må bra, så snart som bara går.
Svar: Tack! Det betyder så mycket att du bryr dig. Vissa delar av mitt liv är fint, men vissa är det tyvärr inte.
Har sträckläst din blogg. Bland det mest ärliga jag har läst. Fantastiskt.
SvaraRaderaJust wow... fortfarande så berör dina texter på ett så speciellt sätt. Så personligt.
SvaraRaderas: Jag har aldrig känt mig redo att bli vuxen. Vet inte om jag någonsin kommer att bli redo heller. Det hör nog livet till att inte känna sig redo. Och att vilja vara åtta år för alltid. Hoppas jag.
SvaraRaderaHanna: Tack! Det känns viktigt att veta att det faktiskt kommer fram. Att det jag skriver är så privat alltså.
Jag tror aldrig att jag själv kommer att tycka att jag passar in. Jag tycker ju fortfarande om att balansera på trottoarkanter och hoppa i vattenpölar. Jag vet inte om vuxna gör sånt. För mig är det nog viktigast att komma ihåg vem jag är. Och jag gör sånt. Vuxen eller icke vuxen.
skiner igenom. Att jag är så personlig alltså.
J: Åh, tack fina du! Det betyder så mycket för mig.
Sara: Så fantastiskt att du ville läsa! Och att du tyckte om. Det är fasligt ärligt, men det känns bra. Speciellt när jag får så fina och uppmuntrande ord från sådana som du! :)
Micke: Tack så himla mycket, det betyder massor!