Med ryggen lutad mot det smutsiga fönstret satt jag stelt och obekvämt på ett kallt element. Jag försökte finna ord att beskriva hur det är att vilja uppskatta livet när det känns som att varje dag handlar om att överleva, men rösten skar sig och det rann tårar i en takt som gjorde det omöjligt att torka kinderna torra innan det kom nya. Jag vet inte varför det kändes så viktigt att ändå fortsätta försöka. Kanske var det mitt sätt att visa att jag vägrar acceptera att jag mår såhär.
Du rörde dig fram och tillbaka på en yta av bara några meter. Jag var så fokuserad på din rörelse att jag aldrig riktigt uppfattade orden som kom från din mun. Jag vet inte om det spelade någon roll att jag inte hörde vad du sa. Din närvaro gjorde det. Spelade roll. Och jag tror aldrig att du riktigt kommer förstå vad det betydde för mig.
Jag vet inte varför, kanske insåg du att vi skulle bli kvar ett tag, för du satte dig ner på det smutsiga stengolvet och det kändes inte alls som något du brukade göra.
Jag vet inte hur jag hamnade där, men genom att placera ett ben på var sida av dina höfter kunde jag ligga på dina ben utan att ens snudda vid golvet. Jag låg där, tittade upp i taket och tänkte minst tusen tankar men mest nog bara på oss. Och du pussade på min mage jag-vet-inte-hur-många-gånger. Sedan andades vi i varandras öron och jag sa att det är sånt som man skulle vilja spara i en burk. Därför att det inte går. Vi andades lite extra när vi satt där. Om det var för att vi skulle minnas så var det till ingen nytta för jag minns inte hur det känns längre. Kanske var det för att vi båda kände på oss att det var en natt som aldrig skulle upprepas.
Sedan lånade jag dina sockar som var alldeles för stora och du tog mina skor i handen innan vi började promenera hem. Asfalten var kall mot mina fötter och det började duggregna. Du bar mig över en vattenpöl.
Sedan lånade jag dina sockar som var alldeles för stora och du tog mina skor i handen innan vi började promenera hem. Asfalten var kall mot mina fötter och det började duggregna. Du bar mig över en vattenpöl.
så himla fint, så himla mycket känslor.
SvaraRaderadu är fantastisk.
SvaraRaderaDu är en poet och lyriker. Du är en känslomässig person körandes en bil med tre hjul i en brant. Din borttappade själ går på kryckor och du vet om det, dina fina läsare vet om det. Och även om det känns avlägset tills det att blommorna slår ut, och även om livet känns hopplöst över en förlorad kamrat, så kommer du att bli stark, och du kommer att kunna se tilllbaka på det gångna som ett vackert drama. Det är så enkelt att hävda att man bara ska acceptera sina känslor, och visst, det fungerar säkert för somliga, men för oss andra är det bara ett önsketänkande. Vi fungerar alla olika, och vi är alla formade av vårt förflutna. DET är snarare något att acceptera. Och samtidigt ta vara på. För de allra flesta av oss är livet inte en linjär karriär.
SvaraRaderaMitt liv har absolut inte varit någon linjär karriär. Vi befinner oss i samma brant, i samma bil, på samma kryckor. Och därför är det skönt att kunna dela det med någon, med dig, om det så ska vara på det här sättet.
Jag är fortfarande överväldigad över att jag fann min väg hit. Till så långt från själslig perfektion man kan komma. Det är så fint att se att du kommenterar de kommentarer du får, och jag kan inte säga annat än att jag är nyfiken på dig med. Annars hade jag väl inte tagit mig tid att skriva detta? jag bryr mig om dig.
/A. (som i anomym som i mitt förnamn)
Du skriver otroligt bra och vartenda ord berör! Jag känner igen mig i så mycket och även om det gör ont att läsa så tror jag att det hjälper mig. På samma sätt hoppas jag att ditt skrivande hjälper dig.
SvaraRaderaKärlek är det finaste i världen men ändå är det så svårt och gör så ont! Varför ska det vara så?
Det var precis så jag kände den sista natten. Kvällen. Med den killen som jag trodde skulle vara min. Bli min. Vi andades extra mycket och gjorde allt för att det kändes som att det skulle bli det sista "vi" skulle göra. Sen försvann han och lämnade spår som fortfarande gör så ont.
SvaraRaderaDetta är fantastiskt. Ord med känslor, ord som blir levande, ord som naglar sig fast i mitt medvetande. Känslor som griper tag, gör mig mållös och som omkullkastar hela min tillvaro, för jag berörs med dig. Trots att det är sorgfulla meningar och känsloladdade ord känner jag ett lugn och en frid när jag läser orden. Som att någon förstår även mig. Du skriver så vackert att orden stockar sig och ögonen fylls av tårar!
SvaraRaderaDu vet när man dricker för att ska slippa tänka och minnas? Det har jag gjort varje helg nu flera veckor i rad och det hjälper inte. Förlåt om jag skriver jätte fel det är för att jag än en gång har druckit för att slippa minnas. Men när man dricker minns man bara ännu mer och livet känns ännu mer meningsklöst än vad det gör annars. Jag vet inte vart jag skuklle komma. Kanske att jag känner igen mig, käånner igen känslan. Som var så bra men nu är minnena inte alls bra när man tänker efter, dem är tvärtom. Bara hemska. Jag tror jag vet hur det känns, nästan exakt faktiskt
SvaraRaderaså otroligt starka ord, de bara flyger in i en och bara berör och man känner hur kraftfulla de är, man känner vilken smärta de innebär.. själv sitter jag och nästan gråter...
SvaraRaderaKram //E~*
susanne: Ibland känns det som att jag skriver något som inte har betydelse för någon annan än mig. Att ingen annan känner att det finns något bakom texten. Som att det bara är ord på en skärm när det för mig är så mycket mer. Men du får mig att tro på att det kanske inte är så. Att ni som läser faktiskt känner med mig. Och det vill jag ju hemskt gärna att ni ska göra.
SvaraRaderaJag vet inte om det där blev snurrigt, men jag vill nog mest bara säga tack. Tack för att du får mig att tro på att mina texter spelar roll för någon annan än mig. För det är ju för dig, och så många andra, som jag skriver. (Och lite, lite för mig själv såklart.)
Janina: Åh, jag vet inte om jag är det. Men jag finns och berörs av din kommentar. Så tack!
Anonym: Tack för din fina kommentar. Tack för dina ord. Tack för att du bryr dig och vill läsa. Och det där om uppförsbacken; vi får fortsätta kämpa, för jag tror det blir bättre snart.
Julia: Det vore helt fantastiskt om mina texter på något sätt kunde göra något lite lättare för dig. För även om jag gärna vill hävda att jag skriver för mig och ingen annan, så är det sådana som du, som får mig att fortsätta skriva. Du ger mina texter mening!
Jag undrar också det. Varför något så fint kan göra så ont. Men jag tror kanske att man måste ha lite (mycket) ont för att inse att det är på riktigt. Att det verkligen spelar roll. För kärlek är allt tror jag, även om jag inte riktigt förstått det ännu.
Sofie: Åh, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag hoppas att det blir lite lättare för varje dag, vecka, månad eller år om du så vill. Jag tror inte man kan skynda sånt, känslor, däremot bör man akta sig för att gå miste om fantastiska saker under tiden. För livet stannar ju inte upp även om det känns så. Och kanske är det tur. Kanske behöver vi något som tvingar oss att fortsätta leva.
Sofie: Din kommentar betyder så mycket för mig. Jag kan nog inte förklara bättre än så. Du får mig att tro på att jag kan något, du ger mitt skrivande en mening. Jag trodde aldrig, aldrig, att mina texter kunde beröra så. Jag hoppas att du förstår hur mycket dina ord betyder för mig, du får mig att vilja skriva. Tack!
JJ: Jag tror inte att alkohol är lösningen du söker och jag tror att du vet om det själv. Börjar man använda alkohol för att döva känslor är man ute på väldigt hal is. Man spelar ett spel med alldeles för höga insatser. Jag hoppas verkligen att du inte fortsätter att dricka så som du gör, för lösningen finns någon annanstans. Jag vet ju inte alls, men jag tror att man måste ge det tid. Och även om minnena är så hemska eller så underbara att man tror att man ska gå sönder så måste man klara det på något annat sätt. För jag tror att det blir lättare även om det inte alltid känns så. Jag hejar på dig!
E~*: Åh, tack så hemskt mycket! Det betyder allt för mig att veta att mina texter berör någon annan än mig. Att orden faktiskt lever. Tack för att du läser!
Kram!