Utan för att, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men mitt liv rasade samman för några dagar sedan och jag har inte varit säker på vad jag kan berätta om det för er.
Det låter så stort med ett liv som rasar samman och jag brukar ha en tendens att förstora saker. Men det här är stort. Alldeles för stort.
Man läser om det i tidningar. Man ser det på tv. Man hör någon viska lite för högt om någon som känner någon som känner någon. Men man tror aldrig någonsin att det existerar bakom de där vitmålade väggarna som man själv på sätt och vis vuxit upp innanför.
Min mardröm är verklighet för den viktigaste i mitt liv. Och jag har levt precis bredvid i arton år utan att ana någonting.
(Jag skulle aldrig ta mig rätten att skriva om något som kan skada personer i min närhet. Jag kommer därför inte att skriva mer om vad som händer. Detta inlägg går inte att kommentera. Det är mest till för att ni ska veta varför det kan komma att bli tyst här ett tag.)
Min mardröm är verklighet för den viktigaste i mitt liv. Och jag har levt precis bredvid i arton år utan att ana någonting.
(Jag skulle aldrig ta mig rätten att skriva om något som kan skada personer i min närhet. Jag kommer därför inte att skriva mer om vad som händer. Detta inlägg går inte att kommentera. Det är mest till för att ni ska veta varför det kan komma att bli tyst här ett tag.)
