Det var soligt den där dagen. Han var tre år äldre än mig och han frågade och jag svarade. Han var allt det där som jag inte var; spontan, obrydd och lite galen. Framförallt så var han levande i mina ögon. Han hade hoppat av skolan för länge sedan och han tittade på mig som om jag var det finaste i hela världen. Han frågade efter mitt telefonnummer och det var den enda frågan jag lämnade obesvarad.
Vi stötte ihop lite här och var efter den där dagen men jag vände alltid bort blicken. En kväll när vi råkade stå nära sa han att jag var för fin för honom. Och jag tänkte att han har säkert rätt men jag vill ha honom ändå.
din blogg är fantastisk. börjar ibland gråta av inläggen eftersom de är så beskrivande för så mycket man går igenom.
SvaraRaderaåh, helt fantastiskt bra! och talande, och sant.
SvaraRaderaDu borde skriva en bok, bara ta blogginläggen rätt av och gör varje inlägg till ett kapitel med samma titel. Skulle bli fantastiskt, jag skulle köpa den utan tvekan!
SvaraRaderaKram.
så otroligt vackert, jag önskar och vill kunna skriva som du, jag vill ha den gåvan igen. Jag hade den men förlorade den A, jag tappade onsten att kunna kriva och uttrycka mig spontant i text..
SvaraRaderaKram
michaela: Tack så hemskt mycket! Jag börjar nästan gråta av din fina kommentar!
SvaraRaderadimmigadagar: Åh, tack, så fint att du tycker det!
Emma: Jag önskar du visste hur mycket det betyder för mig att du tror på mig. Tack!
E~*: Jag tror inte på att tvinga fram något. Jag skriver i perioder, ibland mest hela tiden och ibland inte alls. Säkert är det så för dig också. Det kommer!
Tack för att du tycker så mycket fint om det jag skriver!