torsdag 18 juni 2009

Etthundratrettiotre

Jag vill veta mer om dig. Vem är du? Är du den coola tjejen som alla vet vem hon är, är du den blyga bokmalen som hellre lyssnar än pratar. Är du tjejen som alltid får ragg på krogen eller den som tror att hon kommer vara oskuld tills hon dör?

Typ så. För du verkar vara så lik mig. Men jag förstår om det är lite skrämmande att lämna ut sig själv sådär.


Jag är nog tjejen som inte gör så mycket väsen av sig. Som finns, och som folk liksom passerar i korridorer eller på gatan men inte riktigt lägger märke till. Beroende på vem man jämför med har jag både fler och färre vänner än någon annan. För min egen del har jag aldrig riktigt förstått varför jag har så pass många vänner som jag har. Ibland kan jag få för mig att jag känner mina vänner så väldigt mycket mer än de känner mig. Tyvärr ligger det nog mycket sanning i det. För jag är hon som lyssnar, hon som man ringer när pojkvännen har gjort slut eller när man känner sig sådär ensam fastän man inte riktigt vet varför. Och själv gör jag lite tvärt emot och berättar ingenting om ensamheten under täcket eller tårarna på skoltoaletterna.

I skolan var jag hon som kände sig som ingen alls men som var precis som alla andra. Jag var studiemotiverad i hemlighet och hon som blev röd om kinderna när lärare öppet gav henne beröm för något hon gjort. Jag skrattade bort fina ord men innerst inne betydde de allt för mig då.

Jag vet inte varför, men jag har liksom alltid känt mig genomskinlig. Jag är hon som presenterar sig för han som hon träffade på en fest för två helger sedan för att hon tror att han inte minns henne. Men det gör han ju. Jag är hon som någon annan hälsar på på stan när hon har tänkt passera obemärkt förbi för att hon inte tror att hon är någon man lägger på minnet. Precis som jag alltid har känt att jag inte riktigt passar in så syns inte tankar om genomskinlighet på utsidan. Därför kan jag nog verka lite mer självsäker och bekväm i mig själv än jag egentligen är.

Jag skulle inte påstå att jag är särkilt blyg eller tystlåten, även om det självklart varierar beroende på sinnesstämning och sammanhang. Fastän jag kanske inte är den som pratar mest eller med flest så har det alltid varit himla viktigt för mig att stå för var jag tycker.

När jag går ut tycker jag bäst om att dansa med mina vänner och jag får nog lika mycket blickar som någon annan även om jag blundar för lite för många av dem. Jag är inte hon som går hem med någon som jag inte känner men jag dömer heller inte de som gör det.

Jag har aldrig varit någon, och är inte någon som alla vet vem hon är. Det har heller aldrig varit något som jag strävar efter. Jag kan räkna mina närmaste vänner på en hand och jag är väldigt tacksam för att jag har fem personer som jag vet alltid kommer att finnas vid min sida.

Mest av allt vill jag vara som alla andra står det i en bok fylld med ord som inte spelar någon roll för någon annan än mig. Hur jag än vrider och vänder så inser jag nog att jag är precis just det. Bara lite mer osäker och lite mer rädd för det finaste som finns. 

9 kommentarer:

  1. aldrig tidigare har jag känt igen mig så mycket i en text.
    du gjorde det overkliga verkligen. tack för dina magiska ord.

    SvaraRadera
  2. Kära A. Vem är jag egentligen? Jag vet inte riktigt. Eller så vet jag väldigt säkert och har bara otroligt svårt att beskriva det. Det känns liksom som jag är så mycket. Och ändå inte. I sinnet är jag lite överallt.

    Jag är tjejen som behöver ständig förändring på det personliga planet, jag vill hela tiden ändra saker här och där, förflytta mig till nya städer och upptäcka nya saker, allt för att inte bli rastlös. Jag har precis skapat mig en ny blogg, den andra kommer kanske leva kvar, men i och med kommande flytt till London känns en mer "internationell" blogg som en bra idé. Plus att blogspot faktiskt är lite bättre på det här med fotopublicering. Och nu spårade jag ur helt. Poängen var att jag lätt tröttnar på mina egna grejer och snart måste gå vidare. Men i alla fall. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva mig själv och av denna anledning finner jag andras beskrivningar av mig mycket intressanta, om än ofta ganska felaktiga.

    Men okej. Jag tror att jag är den kreativa tjejen. Den skapligt roliga, idérika, smarta (enligt vissa papper stämmer detta påstående) och halvgalna varelsen som man aldrig riktigt vet var man har. Uppmärksamhet älskar jag. Men på samma gång skräms jag något förskräckligt av den. Titta på mig (länge, om du så vill), men inte för noga, gärna med närsynta ögon. Ungefär så. Och egentligen är jag nog lite förtjust i en pojke. Men det är i det tysta för jag har ingen aning om hur man hanterar sånt. Tidigare har allt exploderat innan det ens har kommit ut i luften och jag är rädd att det ska ske igen. När det kommer till kärlek är jag nog precis som du. Bara så fruktansvärt rädd.

    //Anna B

    SvaraRadera
  3. Det blev en hel uppsats där, kära A. Men ja. Du bjuder ju på så mycket av dig. Det minsta jag kan göra är att ge lite tillbaka.

    SvaraRadera
  4. Jag är den tjejen som låter mest, som alltid är positiv och glad. Jag använder mig av den tekniken för att jag inte kan hantera när andra lägger sig i min sorg, jag vill inte tynga ner någon med problem som troligen bara finns i mitt huvud.
    Det spelar ingen roll vem jag frågar så säger dom att jag är utåtriktad och orädd, själv har jag alltid sett mig som precis motsatsen. Jag är rädd för allt, mest för att folk ska se att jag är rädd.

    Jag är oftast glad, men ibland är jag så ledsen att jag inte kan andas. Och när man somnar till sina egna tårar varje kväll, då önskar man inget hellre än att någon skulle se ärren på handlederna. Samtidigt som man är så rädd för konsekvenserna det skulle få.

    Antar att vi ändå är lite lika du och jag, din blogg ger mig oerhört mycket och det känns tryggt att veta att det finns en till människa där ute som inte heller vågar. Men som vill, och kommer. Precis som jag.
    Kram.

    SvaraRadera
  5. Jag är glad att jag hittade din blogg. Jag känner mig mindre ensam när jag läser den.

    SV: Hennes dräkt var VÄLDIGT för stor och såg VÄLDIGT lite ut som en astronaut. Jag tror nog inte det kändes rätt. Men hade det varit en mer verklighetstrogen så.. ja, då kanske det hade känts bra.

    Ska bort en vecka, du får ha det så bra tills vi hörs nästa gång. Vilket borde bli om en vecka ungefär. Eller kanske ska du också ut och resa?

    SvaraRadera
  6. Jag tycker det är svårt med att beskriva vem jag är det kan bero på att jag inte riktigt har koll på vem jag är och inte riktigt kan sätta orden på mig, mig själv.

    Men du har beskrivit dig själv himla fint.

    Kram

    SvaraRadera
  7. det kändes nästan som om jag läste om mig själv.

    SvaraRadera
  8. Alice: Tack, tack! Det betyder allt!

    ALB: Åh, tack för din fantastiska beskrivning! Det var så himla roligt att läsa. Du verkar helt underbar. Och jag tror att du vågar mer än du tror när det kommer till kärlek. Om inte så måste du göra det, våga alltså, för din egen skull. Lycka till!

    Emma: Vilken kommentar, så fint skrivet! Ärlig text.

    Du ger mig hopp, jag vet inte hur jag ska förklara mig riktigt. Jag är också rädd att folk ska se att jag är rädd.

    K: Jag är glad att du hittade hit! Jag hoppas du får det fint och mest troligt hörs vi om en vecka.

    susanne: Jag tycker också att det är himla svårt att beskriva sig själv. Jag vet ju inte alls vem jag är egentligen liksom. Jag vet inte hur det här blev, men tack och kram!

    Sally: Åh, jag vet inte om det är något bra men jag hoppas att du mår bra!

    SvaraRadera
  9. när jag läser dina ord, när jag läser om dej så slår det mej att jag är lite lik den tjejen. jag är lik henne när hon skriver om skolan, och egentligen allt annat med. jag är lik henne, jag är lik dej.

    just nu kanske jag inte gör så mycket för världen, nu kanske jag inte betyder något men jag vill, jag vill det och ska det. en dag ska jag göra något som kommer påverka. jag ska det!

    och tack, tack för dina ord, du vet inte vad dom värmer när tvivlet spökar.

    <3

    SvaraRadera