onsdag 3 juni 2009

Etthundratjugoett

Jag försöker förstå, jag försöker verkligen göra det. Men så gav jag verkligen bort något till någon som jag trodde skulle ta hand om det och det känns som att han tog en del av mig och kastade den i marken. Och jag vet inte riktigt hur man samlar ihop sig själv. Det är så dumt hur man är försiktig i så många år och sedan när man väl bestämmer sig för att våga så gör man det med någon som visar sig vara precis det som man varit så rädd för. I hela mitt liv har jag varit rädd för det här. Varit rädd för honom.

Jag tänker erkänna: när vi gick åt olika håll den där soliga fredagen när vi sa hejdå ville jag vända mig om. Jag tänkte att det inte kunde vara rätt, vi hade ju något. Jag hade en sådan lust att springa ikapp honom och placera min hand i hans. Den passade ju där. Men så tänkte jag på honom, och hans hjärta, jag ville inte såra honom när jag snart skulle flytta. Det känns dumt att skriva nu, men jag trodde nog ändå att jag var någon som han kunde vilja ha och jag trodde nog att han skulle falla. Men så trodde jag också att han var någon helt annan än han är och han har bevisat det nu; hos honom finns inget jag behöver. 

Mest av allt är jag så väldigt besviken på mig själv. Hur jag kunde sitta och titta någon som han i ögonen och berätta om min naivitet och inte förstå att han skulle utnyttja den.  

5 kommentarer:

  1. Besviken på dig själv är det värsta du kan vara. Då ger du dig skulden för någonting han gjorde fel, den ända du ska vara besviken på är han och han är även den ända personen som ska känna skuld. Var stolt över dig själv för du vågade. Det är bättre att våga ta steget och misslyckas än att aldrig våga ta steget. tycker jag iallafall

    SvaraRadera
  2. Åh jag är så ledsen för din skull, men du får se det som att du i slutändan vann något på att du vågade. För nu har du ju bevisat för dig själv att du också kan och vill bli kär, allt du behöver är rätt person. Och nästa gång hittar du honom säkert.
    Puss!

    SvaraRadera
  3. JJ: Jag är inte stolt alls. Men jag tror ändå att allt det här måste vara värt något, måste betyda något. Kanske att jag kan känna något. Att jag finns och kan älska. Måste bara hitta rätt.

    Alice: ♥

    Emma: Åh, jag önskar att du har rätt.

    SvaraRadera
  4. Det här inlägget fick mig att bli lite varm. När du beskrev orden: hos honom finns inget jag behöver fick du mig att le och inse. Hos honom finns inget Jag behöver. Du verkar vara en helt fantastisk människa tycker jag. Jag fann din blogg via min vän och nu ska jag läsa varje inlägg du har skrivit. Jag har sparat din blogg bland "mina favoriter" och jag har på känn att jag kommer att lära mig mycket genom dig. Ett stort tack till dig och jag önskar dig all lycka. Den rätta dyker upp. Det gör han så småning om, och om inte så vet han inte vad han missar.

    Ta hand om dig.

    SvaraRadera