Jag har alltid planerat. Alltid. När jag var fjorton år ringde en av mina bästa vänner och berättade att hon var sjuk. Cancer. Risken att dö var så mycket större än chansen att överleva. Och hela min världsbild rasade nog den där sommarkvällen veckan innan midsommar.
Livet stannade upp. På ett sätt för alltid. Men jag slutade aldrig att planera.
När jag tog studenten i juni förra året hade jag planer för ett helt år framåt. En vecka innan jag skulle lämna Sverige för den första av två resor skadade jag mitt knä. Jag hoppade på kryckor alldeles för många veckor och eftersom jag hade dragits med knäskador en längre tid var man tvungna att operera. Plötsligt var alla planer ingenting. Jag var ingenting.
På ett sätt finns jag inte utan planer för framtiden. Jag tycker att det är skrämmande att inte veta vad som kommer sen och nöja sig med livet som det är. Att finna sig i att vara den man är istället för den man ska bli.
okej, än en gång, du skriver mig på något sätt, det är jag på en skärm, men jag kan inte uttrycka det. jag är också planering. och krav. utan mina krav är jag helt förlorad.
SvaraRaderajulia: Jag vet inte om det är så bra att du känner igen dig i texten. Men kanske är vi lite mindre ensamma om detta såhär.
SvaraRaderaFint att du tog dig tid och kommenterade. Det betyder himla mycket för mig att veta vad ni läsare tycker och tänker!