Etthundratrettioett

Han hade grå jacka, mörka jeans, vita sneakers och halsduk och jag såg honom redan när han rundade hörnet på den röda tegelbyggnaden. Vi hade bestämt möte utanför ingången som var placerad några korta meter därifrån och han var punktlig. Jag också.

Jag kom från ett annat håll och rundade därför aldrig något hörn på någon tegelbyggnad. Istället korsade jag en gata och jag vet inte om det hade samlats vatten längs de nedslitna trottoarkanterna eller om det bara är något som jag har fantiserat dit i efterhand. Våra blickar möttes i alla fall tidigare än att jag hade hunnit upp honom och jag tittade bort i något ögonblick för att andas och hinna ikapp. Han var längre än jag hade föreställt mig honom och hans hår både ljusare och kortare. Vi sa hej, jag ville skaka hand men han gav mig en kram som var halv och det blev lite konstigt. Men så fanns det så mycket som gjorde mig nervös den där dagen att en halv kram snabbt sorterades bort för att ge plats för annat.

Vi rörde oss ifrån tegelbyggnaden och för andra gången den dagen korsade jag gatan med de nedslitna trottoarkanterna. Vi pratade, jag minns inte om vad men jag minns att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Rakt fram? Ner på marken? Var tittar man egentligen? Jag sökte svaret hos honom och han tittade framåt så jag bestämde mig för att göra samma sak. Då och då växlade vi blickar, han kändes bekant fast ändå inte.

Jag gick med händerna långt nere i fickorna, jag är inte helt säker men jag tror han lät armarna hänga fria. Det var en lördag men inte särskilt trångt på gatorna. Vi gick nog ganska nära varandra ändå. Vi åkte rulltrappa upp till ett café placerat på andra våningen i en mindre galleria och jag kan inte minnas om vi stod på samma trappsteg eller inte. Kanske stod jag på steget ovanför honom.